Brittiska premiärministern Theresa May har trampat ner sig i kvicksand rejält över Brexit.
Att pundet störtdyker, priser stiger, företag planerar flytt och övriga EU nekar bjuda på löften om kompromisser, viftas bort med att:
”De vill straffa oss för vår folkomröstning.”
Men när såväl brittiskt näringsliv som tory-brexiters går emot henne, då är det tufft.
Kontroll över invandringen – det är det viktigaste resultatet att uppnå med brexit för Theresa May.
Detta fick de undrande engelsmännen äntligen besked om vid förra veckans Torykongress.
Budskapet förstärktes av att inrikesminister Amber Rudd lovade starta en ”name-och-shame”-process där företag skulle offentliggöra alla utländska anställda och helst förklara varför de inte valt britter istället.
Budskapet blev ännu skarpare av att premiärminister May bekräftat sommarens planer att bromsa antalet utländska studenter, att London School of Economics gick ut med att de fått veta från utrikesdepartementet (Boris Johnson) att i fortsättningen är de bara intresserade av rapporter från experter med brittiskt pass, samt att småbarnsföräldrar fick brev från skolan där de ombads uppge om deras barn hade andra pass än brittiska.
Men denna nya anti-utlänningspolitik fick för första gången det brittiska näringslivet att rycka ut i samlad trupp för att protestera.
De har inte råd att förlora kompetensen.
Efter attacker även från the City (inklusive Rudds egen bror), backade regeringen May och hävdade att alltsammans var missförstånd.
Vad som inte kan ha varit ett missförstånd, var Theresa Mays löfte att hon tänker senast mars 2017 utlösa skilsmässoparagrafen med EU, artikel 50.
Tidpunkten är överraskande – artikel 50 tillåter bara två års förhandlingar.
I mars 2017 har varken Frankrike hunnit ha sitt presidentval eller Tyskland sitt parlamentsval.
Utrymmet för politiker i EUs två största länder att kompromissa med Storbritannien är därmed mycket magert.
Det kortar i så fall av de två knappa årens förhandlingar till ännu knappare 18 månader.
Britterna upprördes mindre av den taktiken, än av insikten att parlamentet inte kommer att få säga sitt om hur Storbritannien ska lämna EU.
Parlamentet anser att det självklart ska delta i beslutet om vilka relationer Storbritannien ska söka utanför EU.
Theresa May avser emellertid att ensam bestämma över den saken.
Theresa May kan förlora den striden i domstolen. Idag tar the High Court upp ett mål där regeringen anklagas för att överskrida sina befogenheter när man nekar parlamentet en omröstning.
Men värre för henne är ändå att många parlamentariker – varav en hel del från Mays eget parti Tories – protesterat ljudligt och lovar att göra livet surt för regeringen om de folkvalda ignoreras i ett så avgörande beslut för landet.
Ironiskt nog är många av de starkaste anhängarna till ett brexit allra argast. En stor grupp av dem vill lämna EU just för att det brittiska parlamentet ska ”återfå sin fulla suveränitet”, den suveränitet som May istället vill neka dem.
Nå, en brexit där invandringsstopp är det viktigaste att vinna, innebär goda odds för att Storbritannien måste avstå från att vara del av den inre marknaden.
Insikten slog ner som en mindre granat dagarna efter torykongressen..
De ekonomiska effekterna av en möjlig brexit höll redan på att göra sig kännbara vilket förstärktes nu.
Pundet var igår sitt lägsta sedan 1848.
Jo, ni läste rätt.
Det har rasat från lägre än under finanskrisen, lägsta sedan valutakrisen 1992 och lägre än under den bortglömda finanskrisen 1985.
Valutan gjorde ännu en störtdykning när Brexit-minister David Davies började prata om hur lite han kan säga om vad brexit kommer innebära, i parlamentet vilket alla tolkade som en tuff brexit, en utan tillgång till den europeiska marknaden..
Ett lågt pund hjälpte trots allt till att börja med brittisk export och bidrog till ökad turism under sommaren.
Men när pundet nu tycks bli kvar permanent lågt, har britterna börjat känna av det i plånboken.
Brittiska företag har börjat på allvar ta ut höjda importpriser på konsumenterna,
I veckan utbröt ett storgräl när den brittisk-holländska firman Unilever meddelade livsmedelskedjan Tesco att man sätter upp priserna på en rad varor med 10 procent av det skälet.
Däribland den ur-brittiska smörgåsröran Marmite.
Tesco beslöt sig för att sluta sälja varorna, inklusive Marmite.
Minister David Davies svarade med att lova i en tweet, ”i protest för att utländska företag försöker straffa oss för brexit”, att han i fortsättningen bara ska äta Vegemite.
Marmite är en engelsk produkt.
Vegemite är australiensiskt och pundet har tappat 17,6 procent mot australiska dollar sedan brexit vilket antyder att en prishöjning kan ligga i korten även där.
Banker har redan börjat antingen genomföra, eller planera för, att flytta funktioner (inte hela sin verksamhet) ut på kontinenten, sedan regeringen May signalerat att det inte är viktigt för henne att rädda kvar Storbritanniens tillträde på EUs inre marknad.
Brittiska näringslivet som legat lågt i brexitdebatten, har nu gemensamt skrivit ett öppet brev till regeringen för att förklara hur helt avgörande det emellertid är för dem, med inre marknaden.
Brexitminister David Davies är dock så övertygad om att allt det enbart är illasinnade krafters försök att skada folkomröstningen, att han till och med anklagat sitt eget finansdepartement och landets centralbank för att underminera brexit och vara ute efter att med avsikt ”talk down the economy”.
Som om det inte var nog med ovälkomna nyheter för premiärminister May, drog på torsdagen även Skottland slutsatsen att en ”hård” brexit ligger i korten.
Skotska premiärministern Nicola Sturgeon gjorde därför verklighet av sitt hot och meddelade att Skottland tänker hålla en folkomröstning om att lämna Storbritannien.
May kan bli den engelska premiärminister som upplöser den brittiska unionen.
I resten av EU har tågordningen för regeringsföreträdare hittills varit att beklaga en kommande brexit, att lova bibehålla goda relationer men påminna om att EUs regler fortsatt gäller på EUs marknad och att det blir ingen uppluckring för Storbritanniens skull.
Brittiska ministrar kallar genomgående detta för att övriga EU är ute efter ”straffa” Storbritannien för sin folkomröstning.
Premiärminister Theresa May reste i måndags till de två EU-länder som är de absolut närmast allierade med Storbritannien (Danmark och Holland), i hopp om att få stöd för den brittiska linjen om fulla fördelar (fritt handla på världens största konsumentmarknad) men inga nackdelar (inte betala, inte underkasta sig EU-regler, begränsa fri rörlighet) när man lämnat EU.
Alldeles väntat för alla utom vissa selektivt döva britter, gjorde den holländske premiärministern Mark Rutte dock klart både för May och omgivningen via en pressrelease, att hur gärna Holland än vill vara hjälpsamt, så kommer brittiskt deltagande på EUs inre marknad med ett pris.
Fri rörlighet för varor, javisst men tillsammans med fri rörlighet för människor.
Inga förhandlingar med Storbritannien innan en artikel 50-anmälan formellt lämnats in.
Frukosten med danske statsministern Lars Lökke Rasmussen gav exakt samma resultat – Danmark älskar Storbritannien men regler är regler.
Även Rasmussen måste, precis som Mark Rutte, släppa sina uttalanden via en pressrelease – Theresa May hade begärt att inga journalister inte skulle få ställa någon fråga.
Hon har förmodligen inte många svar att bjuda på.