Det var väl ofrånkomligt.
En folkomröstning om EU är på väg att bli en del av den franska presidentvalskampanjen.
I Frankrike är det ett år till presidentvalet och politikerna är på hugget.
Självklart höjs en röst för folkomröstning om EU.
Det är Bruno Le Maire, tredje mannen i racet om att bli den borgerliga kandidaten i presidentvalet nästa år, som kastar upp detta kort.
Smart tänkt – han ligger efter den tråkige men trovärdige Alain Juppé och den aggressive Nicolas Sarkozy men har hittills inte haft något unikt som talar för honom.
Att vifta med ”jag utlyser en folkomröstning!” känns som ett vinnargrepp för alla politiker på defensiven.
Vem kan säga bättre än `Låt oss höra folkets röst`?
För europeiska politiker finns dessutom det perfekta föremålet för en folkomröstning: EU.
Man vinner alltid väljarpoäng genom att kritisera EU.
Vad vill Bruno Le Maire att fransmännen ska svara på om EU?
I alla fall inte frågan om att `vara med eller `lämna` som britterna.
Nej, han tänker sig mer ett `nytt projekt`.
Vilket projekt får vi inte veta. Le Maire har inte kommit så långt i sitt tänkande.
Det behövs kanske inte heller, för med EU finns två givna linjer som alltid fungerar för politiker:
a) EU blandar sig i för mycket, eller
b) Men varför GÖÖÖR EU ingenting!?
De två linjer kan användas parallellt – ingen brukar uppfatta att det kan råda en brist på logik mellan önskan att skära ner på EUs makt eller kraven på att EU måste GÖÖÖRA någonting åt aktuella problem.
Det fiffiga med EU-omröstningar, tror politikerna, är att det har inget politiskt pris.
Skulle folk rösta ja – fine, då går vi vidare med livet.
Skulle folk rösta nej – då går vi till EU och kräver nationellt undantag.
David Cameron visade vägen.
Han drog ut folkomröstningskortet när han kändes sig pressad av EU-kritiker i sitt eget parti, att sluta tappa väljare till anti-EU-partiet Ukip.
De ville att han skulle tala om att lämna EU.
Till slut gav han efter, chansade på att övriga EU-regeringar skulle ge honom en rad nya undantag från EU-reglerna bara för att hålla Storbritannien kvar i EU.
Med detta kunde han ge kritikerna en folkomröstning och säkra folkets ja.
Win-win.
Han skulle äntligen få leda landet ohotad.
Övriga EU-.regeringar ställde solidariskt upp.
Klart vi överskrider EU-reglerna för att få behålla Storbritannien.
Det är det värt.
Bättre än så! – under minst ett halvår bromsar vi in lagstiftningsarbetet i EU, så att Bryssel inte råkar diskutera något som kan utnyttjas av `Nej-till-EU-sidan` i folkomröstningen.
Le Maire konstaterar logiskt nog att om Storbritannien var stort nog att kunna hota och få igenom vad de ville, så är Frankrike väl placerat för att göra detsamma.
Bruno Le Maires löfte om folkomröstning om han väljs till president, snappas därför kvickt upp av andra franska politiker som liksom han gärna vill bli presidentkandidat.
Nicolas Sarkozys begäran i sammanhanget är inget mindre än ett nytt ”grundande” av EU.
Syftet med att starta om EU är främst att få EU slutar lägga sig i.
Därefter att EU gör något åt vad Frankrike upplever som problem.
Kandidaten Francois Fillon kastar för sin del raskt fram sina fem nya strategiska inriktningar för EU.
Vi kommer troligen snart få se president Francois Hollande göra ett försök att bättra på sina små chanser för en andra presidentperiod, med hjälp av detta lockande medel.
Det finns förstås en part som betalar ett pris för folkomröstningar och det är EU.
EUs handlingsförmåga blir lidande, förmågan att hitta lösningar på de kriser som kontinenten måste hantera.
För britterna tvingades EU ägna fyra-fem toppmöten på Cameron och sedan bromsa EUs lagstiftningsarbete i sex månader. Inget får föreslås eller förhandlas som kan utnyttjas av nejsidan i Storbritannien.
Ska EU bromsa in även för det franska presidentvalet sommaren 2017?
Om tyska politiker gillar idén och följer efter – under panik inför AfDs tillväxt (de vill ha en folkomröstning om EU för övrigt) – så gör EU det självklart för Tyskland.
Ska EU göra det för Holland också, är Holland stort nog?
För Ungern?
I december 2015 folkomröstade Danmark om att fortsätta sitt samarbetsavtal med Europol.
Danskarna sa nej till samarbetsavtalet men vill fortsätta samarbeta med Europol. Nej-sidan lovade dem att Danmark kan få ännu bättre samarbetsvillkor om man röstar nej.
Cameron fick ju det.
I februari folkomröstade Holland om handelsavtalet med Ukraina.
I juni folkomröstar Storbritannien om att stanna i EU med, nu med viss rätt att diskriminera östeuropeiska arbetare och att sakta ner euro-beslut.
I september planerar Ungern en folkomröstning om att respektera eller vägra EU-beslut om flyktingmottagande.
Fler folkomröstningar är på tal.
I Holland har man uppnått hälften av de namnunderskrifter som krävs för en folkomröstning om handelsavtalet med EU.
Alla främlingsfientliga partier över hela Europa kräver folkomröstning om landets EU-medlemskap.
Bruno Le Maire har inga tydliga idéer om EU och bryr sig inte om ifall en fransk folkomröstning försvagar EUs handlingsförmåga.
Han vill bli president.
Premiärminister David Cameron hade samma heta önskan att vinna ett val och lovade därför en EU-omröstning.
Han vann valet men i övrigt ser folkomröstningen inte längre ut som en win-win för honom.
Hans egna anti-EU-fränder är inte nöjda trots att han gav dem den folkomröstning de ville ha.
De vill se Storbritannien lämna EU på riktigt.
Att vinna tillbaka den falangen med att ge efter för dem, var en felkalkyl från Camerons sida.
Genom flera år har Cameron konstant angripit EU på hemmaplan. Nu måste han vända fullständigt.
Cameron har gjort sig sårbar.
Då poppar hans egna partivänner, ja hans egna ministrar plötsligt upp som nyblivna EU-kritiker.
Och framförallt som regeringskritiker.
Boris Johnson tar som bekant alla tillfällen som ges att utmärka sig i hopp om ärva jobbet efter en redan försvagad Cameron.
Ex-toryledaren och Camerons tidigare arbetsminister Ian Duncan Smith ”avslöjar” att Cameron ljugit om EU-avtalet (tyskarna ska ha tvingat honom till underkastelse).
Hans egen justitieminister, Michael Gove, angriper regeringens Remain-kampanj.
Till och med hans inrikesminister Theresa May som lovat att försvara EU-medlemskapet, överraskar genom att aggressivt angripa Europakonventionen för mänskliga rättigheter. (EU och Europa, samma sak i kvällspressen i alla fall)
Oavsett hur spektaklet slutar för Cameron, så får den brittiska regeringen kalkylera in minst ett års politisk handlingsförlamning i Storbritannien.
Ekonomisk kris, bostadskris, terrorister, invandring, klimatet, storpolitiken i Mellanöstern och Kina som krossar det sista av brittiskt stål – det får vänta.
Landets regering och parlament ägnar sig inte ens åt att planera Livet-Efter-EU utan åt att intrigera för att vinna bäst möjlig placering i den politiska kalabalik som folkomröstningen skapat.
Till det kommer osäkerhet för näringslivet – något de generellt avskyr.
Och så förlorat inflytande i EU. Britterna är inte längre mentalt närvarande.
Bruno Le Maire bryr sig inte om det brittiska exemplet.
Han ser just nu folkomröstningskortet är vägen mot att bli president.
Därefter tänker han utpressa övriga EU-regeringar, som Cameron gjorde.
Vad kan gå fel?