När GDPR förhandlades på plats höll svenska regeringe emot så mycket man kunde.
Och det ser ut som att samma attityd kommer gälla datalagring.
Svårt att missa att det idag är födelsedagen för EUs nya skydd för medborgarnas privatliv, GDPR.
Den svenska regeringens inställning när det förhandlades under åren 2012-2015 var att det gick för långt i skydd av personuppgifter, riskerade att göra saker krångligt för företag men framförallt för myndigheters sätt att behandla personuppgifter.
Framförallt drev regeringen hårt att regleran borde komma i form av ett direktiv istället för en förordning.
En förordning gäller i Sverige som den är skriven.
Ett direktiv kan vi ju skriva om på vårt eget sätt.
Som Sverige har skrivit om EUs datalagringsdirektiv, till exempel.
Det underkändes i EU-domstolen våren 2014 därför att det tillät massövervakning av medborgarna.
Det slags breda slag av övervakning är bara okej om det finns misstanke för grov brottslighet, organiserad brottslighet eller terrorism, sa domstolen.
En svensk statlig utredning tittade på domen och kom fram till att nä, svensk omskrivning av datalagringsdirektivet var helt okej.
Det där med att domstolen räknade upp en lista av omständogheter som var förbjudna – det skulle förstås som att det var tillåtet att bryta mot en del grejer på listan så länge man inte ägnade sig åt allt på svarta listan.
Tele 2 trodde inte på utredaren och anmälde den svenska datalagringen till domstol.
I december 2016 meddelade EU-domstolen att Tele 2 hade rätt.
Bred, svepande lagring av alla kommunikationer är inte lagligt,
Det är fullt lagligt att lagra och ge myndigheter tillgång till uppgifter om man misstänker grova brott eller om nationens säkerhet är i fara.
Men även då måste det finns en motiverad anledning.
Man får inte samla in allt och lämna ut det för den händelse polisen skuille kunna hitta något intressant.
Det kränker människors privatliv.
En statlig utredare fick i uppdrag att läsa domen och föreslå en annan svensk datalagring.
Men svenska regeringen kan fortfarande inte förmå sig att tro att EU-domstolen menade allvar.
Utredaren liksom Säpo tror att domstolen svarade på fel fråga.
Sverige lagrar ju inte ALL data över alla kommunikationer som förekommer.
Domstolen förstår inte teknik, tror Säpo.
Så domen gäller nog faktiskt inte oss.
Och regeringen föreslår därför en ny datalagring, bred och svepande.
Med inskränkningen att den här gången räcker det inte med att en polis eller tullare frågar sin chef om hen kan plocka in alla uppgifter för en person, nu måste hen fråga en åklagare först.
Möjligen förstår inte regeringen – och Säpo – juridik.
För EU-domstolen förklarar noga i detalj i domen vad som är tillåtet och vad som inte är det.
Teleföretagen får lagra allt de behöver för att kunna utföra sina tjänster, fakturera och marknadsföra så länge det behövs.
Myndigheter får begära tillgång till personuppgifter för att utreda, avvärja eller åtala grova brott, organiserad brottslighet, terrorism eller vid fara för nationens säkerhet.
Man kan kräva längre och djupare lagring av misstänkta individer eller ett helt geografiskt område, skulle det vara nödvändigt.
Men man får inte kräva lagring eller begära tillgång til uppgifter på måfå.
Privatlivets skydd, alltså.
Tung princip i EU-lagstiftningen.
.