Räkna inte med att EU faller sönder i första taget

Idén att EU skulle hotas av sönderfall upprepas överraskande ofta – överraskande, för det finns inga tecken i den riktningen.
Däremot finns det tydliga tecken på att EU-länderna smider närmare band än tidigare.
Det beror på att världen ser farligare ut än förut.

Storbritannien har beslutat att lämna EU och det sägs utgöra en kris för EU.
Sönderfallet – för EU – lär inte vara långt borta.
Massmedia behöver inte leta länge för att hitta politiker eller kommentatorer som deklarerar den sanningen.

Kalla fakta ger dock inte mycket stöd för denna tolkning av världen.
Strikt praktiskt leder ett brittiskt utträde inte till några större ändringar.
28 länder blir 27 – det kan hanteras.

Just Storbritannien har dessutom under årens lopp skaffat sig så många undantag från EU-samarbetet att skilsmässan därför blir mindre kännbar.
Landet har kvar sina gränskontroller, är inte med i migrationspolitiken, bara delvis med i polissamarbetet, är inte ett euroland och godkänner inte stadgan för medborgerliga rättigheter.

Ekonomiskt blir det en förlust att 12 procent av EUs ekonomiska tyngd försvinner – särskilt i en lågkonjunktur.
Men även det är hanterbart.
EU-sidan är redan på väg att se en del av näringslivet smyga över sina aktiviteter till kontinenten och det kan mildra förlusten.
Allt talar för att finanscentrat City tappar en stor del av omsättning till euroland vilket är ett rent plus.

Nå, men politiskt då. Alla andra EU-trötta medlemsländer som skulle följa britternas exempel och vilja lämna EU och som bäst bara lämna kvar ett tomt skal?
Faktum är att inget EU-land ens överväger något sådant. Inte ens icke-medlemmarna Schweiz och Norge diskuterar att följa britterna ut i den globala värld de ser sig kunna välja som alternativ.

De enda som alls nämner möjligheten är den vanliga uppsättningen xenofobiska populister runtom i EU-länder som alltid har begärt EU-utträde för att försvara sin idé om en avgränsad nation.
Notera dock, att inte ens de driver kravet på allvar.

Så alla älskar EU alltså?
Knappast, EU-kritiker går det tolv på ett dussin av.
Det kommer emellertid i sig inte få EU att falla sönder.

Det finns starka skäl för EU-länderna att hålla ihop.
Vi får bara sällan läsa om det, vilket bland annat beror på massmedias arbetssätt.
Massmedia rapporterar händelser men väldigt sällan en händelseutveckling.

En händelseutveckling som pågått i flera decennier, är att EU-länderna steg för steg har harmoniserat lagar och regler för att skapa en enda marknad av alla sina nationella marknader.
På det viset har Europa lyckats bli en vinnare i den globalisering som parallellt pågått i hela världen.

Europa kunde ha blivit stora förlorare i den pågående globaliseringen ifall dess nationer istället en och en, hade försökt kämpa emot med höga gränshinder.
Tack vare att man valde en annan väg och nu har världens största och rikaste konsumentmarknad, är EU ekonomiskt en tungviktare globalt.

Utvecklingen dithän har i europeiska massmedia beskrivits som en lång rad enstaka händelser.
Scenariot har varit:
EU har föreslagit en gemensam lag, EU-länder har förhandlat om förslaget.
Man startar för det mesta i oenighet.
Ju högljuddare tvist, ju större massmediabevakning.
Med jämna mellanrum döps förhandlingarna till en ”EU-kris”.

Medborgarna drar slutsatsen att EU ständigt är i kris.
Idén att EU skulle vara nära att falla sönder blir då inte långsökt.

Massmedia tenderar däremot att INTE rapportera det faktum att alla dessa ”kriser” (eller förhandlingar) alltid slutar i en överenskommelse.
Varför inte?
”Journalister rapporterar om tåg som står still”, som min kollega Rolf Gustafsson brukar säga, ”inte om tåg som kommer i tid.”

Denna EU-marknad som alltså idag är en enorm ekonomisk resurs, är ett av de starkaste skälen till att inget annat EU-land följer Storbritannien ut i exil.
Inte ens Ungerns Orban eller Kaczynskis Polen.
Ingen tror att man kan uppnå lika stora kommersiella fördelar utanför som innanför.

Men det finns ett viktigt skäl till.
Även det döljer sig i en pågående händelseutveckling som är fullt möjlig att missa.
Maktbalansen i världen tycks skifta.

Vi kan alla se att USA har tagit ett steg tillbaka, gett upp sin plats som världspolis.
USA tycks inte längre ha viljan – vare sig i folkopinionen eller bland politiker – eller den ekonomiska styrkan att agera supermakt.

Parallellt har Kina seglat upp, nu en större ekonomi än den amerikanska.
Vi läser ofta nyhetsnotiser om hur Kina miljardinvesterar i Afrika, i Latinamerika, i Grekland och i Turkiet.
Där pengar saknas, där återfinns kineserna.

Sedan några år tillbaka kräver Kina att även få räknas politiskt.
Västvärlden har hittills inte släppt in Kina i ledningen för de globala institutionerna.
Därför är det intressant att Kina backar upp sina krav med handling.

Kina tycks ha lärt sig av västvärlden hur man tar plats på den internationella arenan.
I år satt landet upp en internationell investeringsbank, AIIB, som blir en rival till USA-dominerade Världsbanken.

Knappast överraskande blir denna nya banks två första finansieringsobjekt att finansiera Sidenvägen, ett enormt infrastrukturarbete Kina ägnar sig åt, för att återskapa en handelsväg mellan Kina och väst som man har kontroll över.

Också intressant:
Trots att USA uttryckligen varnade andra länder för att gå med i Kinas nya bank, valde 57 länder att ansluta sig, varav nästan alla EU-länder.
Den nära USA-vännen Storbritannien var först av alla.
(Priset var en miljardinvestering i brittisk kärnkraft).

Asean är en handelsgrupp startad av 10 små asiatiska länder som bildades utifrån ett behov att stå fria mot dominerande Kina.
Alla har – händelsevis – nära kopplingar till USA
De har också gått med i AIIB.
Och har slutit frihandelsavtal med Kina.

Kina har hittat en annan konstellation länder som inte låter sig domineras av USA och arbetar nu på att utveckla denna;
Brics (de icke-väst-dominerade ekonomierna Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika).
De håller numera toppmöten tillsammans.

Dessa länder tillsammans motsvarar för halva jordens befolkning och 25 procent av världens globala produktion.
De väger däremot alla lätt i internationella institutioner.
Vid sitt senaste toppmöte i oktober, enades ledarna om att öka sin handel med varandra samt att samarbeta om energi, försvar och mot terrorism.

Så långt agerar Kina politiskt men i sitt närområde har man nyligen haft en sammanstötning med USA även militärt.
Amerikanska överflygningar har inte kunnat inte avskräcka Kina från en allt mer aggressiv framfart i Sydkinesiska havet.
Istället var det en skiljedomstol som avgjorde tvisten till Kinas nackdel, landet har inte rätt till det omstridda vattnet.

Det oväntade här är att den vinnande parten i domstolstvisten – Filippinerna – nu väljer att ignorera sin mångåriga bundsförvant USA.
President Duterte (som för övrigt nyligen kallade USAs president Obama för “horunge”) har bestämt sig för att sluta nya, varma relationer med Kina.
Det kan förmodligen ge miljardinvesteringar i hans land, något filippinerna brukade vända sig till USA för.

Så Kina är på uppåtgående i den globala världsordningen.
Men för européerna är naturligtvis de ryska framstötarna ännu mer uppenbara.
Vladimir Putin prövade också receptet att öka sin ekonomiska tyngd genom att bilda en handels- och samarbetsorganisation med några av de närmaste grannarna.
Det har inte gått så bra.
Denna Eurasiatiska Ekonomiska Union som påstår sig ha en inre marknad på 180 miljoner människor, har människorna, bara inte en fungerande marknad.

President Putin utnyttjar dock maximalt sin tillgång av gas och olja för att få omgivningen att följa hans vilja.
Han har just slutit avtal med Turkiet om en gasledning från Ryssland till Europa, han försöker köpa lojalitet från energifattiga Serbien och Bulgarien.
Han köper tyska näringslivets stöd med en gasledning över Östersjön.

(Ska vi hyra ut hamnen i Slite åt Vladimir, för övrigt?
Statsminister Löfven anser att det är ett kommunalt beslut.
Vår överbefälhavare verkar inte tycka likadant.)

Putins Ryssland drar sig som bekant inte alls för att använda militära medel för att få vara med och leka.
Han gjorde det i Georgien, på Krim och i Ukraina, han gör det i Syrien.

Under senaste året har han låtit militära flyg leka allt längre utanför ryskt flygrum. Balterna, Sverige och Finland kränks ofta. I norskt, danskt och brittiskt luftrum har hans militärflygplan utmanat passagerarplan.
I Östersjön får militärfartyg skrämma båtburna forskare.
Det senaste infallet är att placera kärnvapenmissiler vid Östersjöns strand, inom räckhåll för Stockholm, Köpenhamn och Warsawa.

Sett ur ett europeiskt perspektiv leder de tre giganternas USA, Kina och Ryssland uppträdande till en tydlig slutsats:
De europeiska länderna väger för lätt för att kunna stå emot i denna nya skakiga värld.
Det är säkrare att hålla ihop.

Om vi söker länge bland nyhetsnotiserna, kan vi finna att detta faktiskt är precis vad EU i dessa dagar ägnar sig åt.
Men då måste man leta länge.

När EU i september höll sitt första toppmöte utan Storbritanniens folkomröstning i Bratislava i september 2016 sökte massmedia febrilt på efter tecken på sprickor.
De fann det i utbrott från Italiens inrikespolitiskt hårt pressade premiärminister Matteo Renzi och från Ungerns ständigt-i-EU-opposition premiärminister Victor Orban.
Det finns nästan alltid någon fråga som enskilda EU-ledare gärna tar ett offentligt bråk om på toppmöten.
Det bevisar för väljarna att hen kämpar modigt för sitt lands intressen.

Vad pressen däremot missade, upptagna med Renzi och Orban, var att EU-ledarna fullständigt enade om vägen framåt.
För EU att akut arbeta med var:
a) Ett närmare försvarssamarbete,
b) vassare (gemensamma) insatser mot terrorismen och
c) insatser för att skapa fler jobb i lågkonjunkturens Europa (= en öppnare inre marknad. Om ni undrade.)

Och med ”fullständigt enade” menar jag att även östeuropéerna var överens.
Inklusive Polen och Ungerns Orban.
Orban ville faktiskt i det här fallet gå längst av alla i integration och samordning, han vill se en EU-armé.

Det var inte svårt för de 27 regeringscheferna att bli överens i september.
De hade nämligen diskuterat ämnet – med särskilt fokus på försvar och säkerhet – ganska länge.

Faktum är att massmedia missade chansen att rapportera om den saken tre månader tidigare när EU-ledarna i juni samlades för sitt första toppmöte efter den brittiska folkomröstningen.
Men med brexit alldeles dagsfärskt och premiärminister David Cameron i Bryssel för en sista gång, kan vi gissa vad pressen skrev om.
Inte en ny europeisk global strategi.

Att bevaka EU som journalist skiljer sig på ett tydligt sätt från att bevaka ett land.
Vad enskilda politiker säger, hur sexiga deras citat än är, kan sällan räknas som en indikation på vad EU kommer att göra.
EU gör nämligen sällan något anmärkningsvärt alls innan en överväldigande majoritet av de 28 (hädanefter 27…) är med ombord.

Med EU kan det därför löna sig att läsa de torra toppmötesslutsatserna.
Där är ju alla ombord.

EUs toppmöteslutsatser har dessutom effekten att de drar igång hela EU-maskineriet av tjänstemän.
Dessa kommer att producera åtgärds- och lagförslag, de kommer styra om pengar ur budgeten och personal ur staben för att uppnå vad EUs stats- och regeringschefer enades om på toppmötet.

När EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker efter junitoppmötet men före septembermötet, höll årets State-of-The-Union-tal, tog han logiskt nog upp tråden och berättade att han tänkte föreslå ett gemensamt högkvarter för EUs civila och militära operationer ute i världen, en fond för försvarsforskning och en “permanent samarbetsstruktur”.

(Det sista? EU har sedan flera år en stående bataljon soldater från flera EU-länder, redo att rycka ut på kort varsel. Kommandot över bataljonen växlar mellan EU-länderna var sjätte månad. Det här kan bli något liknande men kanske under en permanent kommando?)

Massmedias version av Junckers tal var att han föreslog en EU-armé.
Detta hånades.
Brittiska politiker glömde brexit för en stund till den grad att brittiske försvarsministern Fallon lovade  omedelbart lägga veto mot en gemensam EU-armé.

Försvarsminister Fallon var förstås lite sent ute för Junckers högkvarter och samarbetsstruktur ingår i den globala strategin som EUs stats-och regeringschefer antog ett par några månader tidigare.

EUs globala strategi är ett svar på ovanstående händelseutveckling, på att den globala maktbalansen skiftar när USA, Kina och Ryssland agerar annorlunda och ingen vet hur den nya världen kommer att se ut.
Lägg till migrationstrycket och klimatproblemen så blir det begripligt att EU-länderna försökt dana sig en gemensam analys och handlingsplan.

Strategin är inte hoprafsad några veckor före junitoppmötet.
Redan 2013 diskuterade EU-toppmötet behovet av att uppdatera EUs säkerhetsstrategi som kändes urgammal (från 2003) när allt plötsligt verkar hända så snabbt.
Redan 2013 var EU-ledarna klara över att de behövde mer försvarssamarbete (för övrigt var Natochefen en ovanlig gäst på det mötet).

I juni 2015 fick stats- och regeringscheferna en analys över världsläget framtagen av EUs utrikespolitiska företrädare, Federica Mogherini.
Hon fick då i uppdrag att utifrån sin analys formulera en global strategi .
Den har sedan stötts och blötts i många cirklar innan det slutgiltiga dokumentet alltså antogs i juni 2016.

La ni märke till en nyhetsnotis om Angela Merkel nyligen? Så här sa hon:
”Vi måste öka vår försvarsbudget till 2 procent (= med åtskilliga miljarder euro). Vi kan inte längre räkna med att få samma hjälp under detta sekel som under det förra.”

Är det här då “EU” som kör över medlemsländerna och tvingar på dem en ovälkommen militarism.
Nej, hela processen har drivits hårt från huvudstäderna.

Under hela våren 2016 drev Holland på arbetet som EU-ordförande.
De fyra stora EU-länderna Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien sände i april 2016 in ett non-paper där de drar upp hur de vill se ett närmare försvarssamarbete för att bland annat försvarsindustrin mer konkurrenskraftig och för att undanröja hinder att samarbeta närmare med Nato.

EUs östeuropeiska Visegrad-kvartett (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) begär konkret och brett försvarssamarbete i sin Bratislava-deklaration i september 2016.

De fyra stora EU-länderna Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien sände i april in ett `non-paper` där de drog upp hur de vill se ett närmare försvarssamarbete som bl a gör försvarsindustrin mer konkurrenskraftig och undanröjer hinder för att samarbete närmare med Nato.

Holland drev på arbetet som EU-ordförande under våren 2016. De fyra östeuropeiska länderna i Visegrad (Polen, Slovakien, Tjeckien och Ungern) begär nästan ordagrant detsamma I sin Bratislava-deklaration i september 2016.
Franska regeringen säger i stort sett `äntligen!`om att fler europeiska länder vill diskutera försvarssamarbete på allvar.
Och Tyskland har redan genomdrivit de nya inställningen i  Tysklands nationella försvarsbeslut från juli 2016 som nästan ordagrant beställer vad EUs globala strategi utlovar.

Och EU-länderna bröt 2015 med en 20 år lång trend av minskade försvarsutgifter.
Såväl 2015 som 2016 ökar anslagen till försvaret kraftigt i de flesta europeiska länder.
“The world of 2016 is unsettled”, som Angela Merkel förklarade sitt försvarsbeslut.

Det finns några uppenbara skäl för EU att agera.
Tillsammans lägger EUs länder bara hälften så mycket på försvar som USA gör.
Men EU-länderna får ändå bara ut 15 procent av den försvarsnivå som USA uppnår med sin budget.

Mogherini och de övriga tjänstemännens enkla slutsats är att EU-länderna behöver samordna sin militära kapacitet och sin upphandling.
Det första lär gå trögt, det andra har just EU-tjänstemännen mångårig erfarenhet av.
Och det kan mycket väl sluta i att europeisk försvarsindustri gynnas på amerikansk bekostnad (eller brittisk).

Logiken i att skapa ett högkvarter är uppenbar – EU har 17 militära och civila fredsoperationer pågående i världen just nu.
Logiken i att ha ett permanent kommando för EU-bataljonen är också tydlig.
En expertrapport för forskningssamarbete inom försvarsfrågor ligger redan klar.

EUs globala strategi betonar att EU, världens främste på ”mjuk makt” också måste utveckla en ”hård makt” men det handlar om mer än försvar.
Det handlar om insatser på många områden för att skapa “motståndskraft”, som t ex klimatförändringarna och migrationen.

EU-länderna kommer inte få ett nytt Nobelpris i fred för sina planer. Här framgår t ex att EU måste satsa på fattigdomsbekämpning och demokratibygge, men inte för att det är moraliskt rätt, utan för att det ligger i Europas intresse att ha en stabil omvärld.
(Med vilket för övrigt inte enbart menas närområdet (Nordafrika, Ukraina) utan även i Centralasien (Afghanistan, Pakistan) och Centralafrika (Nigeria, ) vars instabilitet ger avtryck i Europa via terrorism och migration.
Hållbara stater, är det nya modeordet.

EU har fler verktyg än de flesta och avser att använda alla:
Handelsavtal, bistånd, förebyggande fredsarbete, demokratiinsatser, folkhälsoarbete, polisträning, konfliktförebyggande (nu talar vi soldater) och återuppbyggnad (inget nytt Irak, tack).

Allt ska pågå så långt möjligt inom ramen för samarbete med globala institutioner: FN, Nato, Värlsbanken…
EU-länderna längtar inte efter att bli världsdominerande – för dyrt, för mycket arbete.

Ett första exempel är Federica Mogherinis initiativ att samla alla berörda för att redan nu, mitt i det våldsamma kriget, börjar dra upp planer för ett framtida fredligt Syrien.

En akut utmaning för EU är som bekant migrationen. Dels skapar den en rörig situation med människor som far illa och mottagarländer som inte klarar anstormningen. Dels skapar den en ovälkommen, inrikespolitisk röra i de flesta EU–länder genom att stärka populister.

Men om EU är duktigt på något, så är det att klara av praktiska utmaningar.
Nej, EU är inte snabbt i sina utryckningar, tvärtom. Det kan ta år ännu innan läget stabiliseras men EU-maskineriet har en ihärdighet i all sin långsamhet, som kommer att se till att det sker.
På längre sikt är invandring till Europa välkommet eftersom vi har en åldrande befolkning. En kontrollerad migration – ett uttryckligt mål i den globala strategin – är faktiskt önskvärd.
Angela Merkel menade vad hon sa i somras.

Vägen dit kantas med bristande idealitet från européernas sida. Turkiet med sin maktsjuke ledare Erdogan ska gullas med så han fortsätter att hålla tillbaka flyktingar från Mellanöstern.
(Man kunde tro att Turkiets motkrav om visumfrihet borde stupa på skrivningar i den globala strategin att ”EU står fast vid sina villkor”., t ex att respektera medborgerliga rättigheter.
Men nej.
Här finns ett tillägg: ”Vi ska arbeta för en moderniserad…visaliberalisering.”)

EU arbetar just nu hårt på att sluta avtal med ännu värre skurkregimer för att kunna återsända ovälkomna invandrare till sina hemländer oavsett det politiska läget – och betalar för sig.
EU har t ex skrivit på med Afghanistan redan och bland annat lovat bygga en flygplats.

Niger, Nigeria, Etiopien, Somalia är på tur – alla otrevliga diktaturer. Libyen stod först i kön men den tillfälliga grupp libyer som väst i somras valde att kalla legitim regering i somras, kunde inte bita sig fast vid särskilt mycket territorium så det får vänta.

Ett praktiskt hinder för returer med att många människor saknar identitetshandlingar har lösts med viss bryskhet. EU utfärdar helt enkelt EU-dokument och sticker i händerna på de som ska sändas hem.
Problemet löst.

Nå, migration och klimat är aktiva EU-samarbeten. Det kan ju hända att EU aldrig kommer igång inom försvar.
När allt kommer omkring har man pratat om det länge utan att det blivit så mycket.
EU-bataljonen till exempel, har aldrig ryckt ut (britterna la veto).

Det enkla svaret är nog att det kommer ske, om européerna skräms tillräckligt mycket av en instabil omvärld.
Till exempel om Donald Trump vinner amerikanska presidentvalet.
Skulle allt vända och blir lugnt igen, så förblir allt kanske ord på ett papper.

För att sammanfatta:
Det faktum att politiker i Europa ständigt skäller på EU, kan göra att vi missar två grundläggande fakta:
EU-länderna har för stora ekonomiska intressen att försvara för att vilja bryta upp ur unionen.
Omvärlden är alltför kaotisk och skrämmande för att man ska våga undvara samarbetet.

EU kommer ganska säkert inte falla sönder i en nära framtid.

2 tankar på “Räkna inte med att EU faller sönder i första taget”

  1. “Till exempel om Donald Tusk vinner amerikanska presidentvalet.”

    Tror det blev ett litet skrivfel där 😉
    Bra läsning dock!

    1. Hoppsan, fel Donald… Tack för påpekandet (och för att du läste ända till slutet!)

Kommentarer är stängda.