Regeringen vet vad den vill i EU 2016

I skymundan  la regeringen Löfven fast sina EU-prioriteringar för 2015.
Dessa visade sig mest vara en långrandig beskrivning av mycket som är fel i samtiden och en uttalad önskan att ”utveckla”, ”stärka” eller ”förstärka” det ena, såväl som det andra.

Slutsats:
Regeringen Löfven vet inte vad ordet ”prioritering” betyder.

Men nu finns året 2016s EU-prioriteringar framtagna och de är tydligare.
Regeringen Löfven tänker i sitt EU-arbete i år prioritera:
* ett socialt Europa för jobb och tillväxt,
*en ambitiös klimat-, energi och miljöpolitik,
* en solidarisk flykting- och migrationspolitik,
* en säker omvärld.

Någon däremot?
Knappast.

Även om även årets dokument lider svårt av politikers medfödda ovilja att säga vad de menar, har det ändå förbättrats sedan 2015.
2015 års EU-prioriteringar var lika luddigt tänkta som formulerade,
”Fler jobb” – en sak för EU att ordna åt oss?
Mer könsrelaterad lönestatistik?
Den här gången är skrivningarna liksom prioriteringarna visserligen ofta svävande men inte korkade.

En högst intressant detalj är att regeringen för första gången deklarerar en ny ingång till Brexit.
Enligt dokumentet måste EU-samarbetet värnas först och främst.
Därefter kommer intresset av att behålla Storbritannien.
Det har vi inte hört statsministern eller någon minister säga förut.

Mer exakt sägs alltså:
”Det ligger i Sveriges intresse att värna om ett väl fungerande EU och samtidigt se till att de grundläggande principerna för EU-samarbetet inte urvattnas.”

Först när regeringen väl slagit fast detta, påpekas att det ligger i svenskt intresse att hålla ihop EU.
Här tonas också för första gången ner den felaktiga retoriken om att Storbritannien skulle vara Sveriges närmaste och bästa allierad.
Istället heter det mer korrekt:
”Vi är likasinnade i många viktiga sakfrågor.”

Trots en stor luddighetsfaktor i dokumentet, går att urskilja några konkreta saker regeringen vill arbeta för i EU under året:
* Regeringen vill driva på för ett färdigt TTIP i år.
Det lär dock inte hända. Både i USA och i Europa är motståndet för stort.

* Regeringen vill att utrikespolitiken används till att stoppa flyktingströmmen från dess ursprung.
Detta innebär generösa avtal med obehagliga regimer och makthavare- det är på gång: EU har redan Turkiet-avtal klart, förhandlar med Libyen, Nigeria, Afghanistan, osv.

*Pengar ska användas på att få flyktingar att stanna i läger i sitt närområde, i Turkiet, Libanon och Jordanien.
Det blir svårare än det verkar. Denna trio länder gör för tillfället mycket för att stoppa fler från att nå dem.

* EU ska besluta om tvingande och permanent fördelning av flyktingar vilket ska leda till att Sverige får skicka bort en hel del av dem vi redan har tagit emot.
Förslaget ligger på bordet och Sverige har några starka allierade som Tyskland och Österrike men betydligt fler motståndare.
Dessutom avskyr Slovakien ( EU-ordförande mellan juli och december) förslaget och tänker försöka begrava det i en kommitté eller så.

I sammanhanget kan nämnas att i de mer o-konkreta avsnitten nämner regeringen fri rörlighet och ett fungerande Schengen som ett önskemål… men bara om de yttre gränserna först är ordentligt stängda.
Prio ett – det behöver inte sägas – är färre flyktingar.

Under avsnittet ”En säker omvärld” vill regeringen därutöver se att EU blir mer ”proaktivt globalt”.
Det sägs betyda att EU ska försvara sina egna intressen globalt.
Här besegras jag av luddigheten, jag förstår inte vad man avser.

Hemma i Europa har regeringen ett antal konkreta saker som den vill arbeta för, de flesta bekanta storheter:
* Svenska löner på svensk mark för alla, även för gästarbetare.
Det blir en tuff fajt för s-regeringen att ta eftersom reglerna för närvarande säger något annat samt bland andra den brittiska regeringen liksom hårdföra östeuropeiska regeringar vägrar.
Men striden ska naturligtvis föras ändå.

* Broms för utländska åkerier att konkurrera ut svenska genom låga löner, osäkra arbetsförhållande och tveksam skattelydnad.
Där har regeringen ett starkt case och borde kunna skaffa sig allierade i flera EU-länder, inte minst, Danmark.

Och så då faktiskt något nytt:
* Apropå de socialförsäkringar som arbetstagare har rätt till när de arbetar i i andra EU-länder ska balansen och kostnadsfördelningen mellan medlemsländerna förtydligas och förbättras.

Är det socialt ansvar för romer på resa vi talar om?
Kan det vara britternas rädsla för östeuropeiska arbetare som uppbär barnbidrag?

År 2016 kanske avslöjar för oss vad som döljer sig bakom denna vagt omskrivna regeringsönskan, döpt till prioritering.