I förra veckan stod migrationsminister Maria Malmer Stenergard sida vid sida med Sverigedemokraternas Henrik Vinge i Stockholm och lanserade en avskräckningskampanj för att se till att inga flyktingar söker till Sverige.
En vecka senare framträder migrationsministern inför EU-parlamentets utskott för migrationspolitik och lovar lägga fram ett balanserat EU-förslag om ”solidaritet och ansvar” med flyktingar. Men ordet ”solidaritet” har urholkats på allt innehåll när EU-regeringarna ska uppnå minsta gemensamma nämnare, och även om Stenergard använder olika tonläge i Stockholm och Bryssel är det samma politiska innehåll.
Maria Malmer Stenergard framträdde på måndagen inför parlamentets LIBE-utskott – utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor tillsammans med justitieminister Gunnar Strömmer och EU-minister Jessika Roswall.
– Sverige kommer som EU-ordförande att arbeta vidare på det framgångsrika arbete som utförts av de franska och tjeckiska ordförandeskapen för att få fram en Migrationspakt baserad på en balans mellan solidaritet och ansvar. EU måste ge skydd för flyktingar i nöd, deklarerade migrtionsministern inför utskottsledamöterna.
Hon lovade också inleda lagstiftningsförhandlingar med EU-parlamentet om de delförslag där tjeckiska regeringen lyckades få fram kompromisser med EU-regeringarna under hösten.
Det låter som ett helt annorlunda budskap jämfört med regeringens Tidöavtal med SD och avskräckningskampanjen. Det var också ett par parlamentsledamöter som ställde frågor om SD:s makt över regeringens migrationspolitik, och dem undvek ministern att svara på.
Men EU-regeringarnas förhandlingar för att få fram en gemensam migrationspolitik efter att den havererade under flyktingkrisen 2015 har nu uttunnats så långt att det i praktiken är nära det SD eftersträvat.
EU:s tidigare migrationspolitik föll samman när Ungern och Slovakien vägrade att följa ett majoritetsbeslut bland EU-regeringarna om en obligatorisk solidarisk omfördelning av flyktingarna från krigets Syrien. När EU:s migrationskommissionär Ylva Johansson 2020 lade fram förslaget till en ny ”Migrationspakt” talade hon fortfarande om ”obligatorisk solidaritet”.
EU-kommissionen skulle ta ställning till om ett gränsland som Italien, Malta eller Grekland tvingats ta emot för många flyktingar och det måste ske en omfördelning till andra medlemsländer. Men det fanns kryphål redan i kommissionens ”obligatoriska solidaritet”. EU-länder skulle kunna uppfylla kravet genom att ta på sig att se till att flyktingarna skickades tillbaka till sina hemländer.
Under EU-regeringarnas förhandlingar om kommissionens förslag har den här ”obligatoriska solidariteten” skruvats ner steg för steg. I det sista kompromisspaket som den tjeckiska regeringen lade fram i december skrevs in att medlemsländer ska komma undan ansvaret för att ta emot flyktingar från ett hårt pressat EU-land genom att skicka pengar till icke-EU-länder för att försöka få dem att återta migranter.
Det är den urholkade kompromissen som svenska regeringen nu lagt fram som underlag för att utforma juridiska texter under våren. Migrationsminister Stenergard sade att regeringen räknar med att det arbetet tidigast kommer att vara klart till början av juni.
– Om det då finns enighet kan vi komma igång med lagstiftningsförhandlingar med parlamentet under det svenska ordförandehalvåret, sade Stenergard. Men som en parlamentariker torrt konstaterade: Det finns ingen chans att EU-regeringarna kommer att kunna enas.
Det är den EU-granskande organisationen Statewatch som i detalj följt hur Migrationspakten urholkats och slagit larm om de senaste förändringarna som innebär att utsatta EU-länder lovas hjälp att omfördela flyktingar men övriga medlemsländer åläggs inget ansvar för att verkligen hjälpa dem
Statewatch avslöjar också att EU-regeringarna vill ha en ny mellanstatlig byråkratisk koloss bestående av medlemsländerna själva och eventuellt andra länder som ska avgöra om något land som tvingats ta emot många flyktingar verkligen är i behov av hjälp. Besluten om hjälp ska fattas utifrån en modell där penningstöd till andra länder eller till EU:s gränsbevakning är ett godkänt alternativ till att verkligen ta emot flyktingar från det drabbade landet.
Värt att läsa utdraget från Statewatch:
The High-Level Forum would consist of member states and potentially also third countries. It would take decisions on solidarity measures requested or proposed by the member states, as well as ”other migratory response measures in the areas of responsibility, preparedness and contingency, as well as on the external dimension of migration.”
The ”solidarity measures” would be based on a new ”Solidarity Pool”, which continues with a previous theme of externalising borders, rather than relocating refugees:
”3. The Solidarity Pool shall consist of the following types of solidarity measures, which shall be considered of equal value:
(a) relocation of applicants for international protection, of beneficiaries of international protection, or of illegally staying third-country nationals or stateless persons.
(b) direct financial contributions provided by Member States primarily aiming at projects related to the area of migration, border management and asylum or at projects in third countries that may have a direct impact on the flows at the external borders or may improve the asylum, reception and migration systems of the third country concerned, including assisted voluntary return and reintegration programmes and antitrafficking or antismuggling programmes;”
Men Sverigedemokraternas Charlie Weimers var ändå inte helt nöjd med den senaste urvattnade kompromissen. Han invände mot att medlemsländer ska betala för att slippa ta emot flyktingar från andra EU-länder.
– När makt över migrationspolitiken överförs till EU påverkar det svenska väljares möjligheter att påverka migrationen. Samtidigt som regeringen lovat väljarna att sänka bränslepriserna med 20 miljarder.
– Vad kommer det att kosta för ett medlemsland att sponsra återsändande av flyktingar? Vad blir prislappen – 2,5 miljoner kronor per flykting eller 7 miljoner? frågade Charlie Weimers retoriskt.
Migrationsminister Maria Malmer Stenergard svarade kort att det inte finns någon fastslagen siffra.
Men hon insåg säkert att Sverigedemokraterna inte kommer att låta regeringen gå med ens på en sådan här till intet förpliktigande ”Migrationspakt” om en gemensam migrationspolitik.