Regeringens misslyckade taktik om EU-budgeten – Stefan Löfven tvingas backa för undvika bli isolerad

Regeringen har med stöd av övriga riksdagspartier gått ut stenhårt inför EU:s budgetförhandlingar med slagord som ”Snålast i EU” och krav som ”Vi ska inte betala mer än i dag”. Men det var en totalt misslyckad taktik som riskerar att isolera Sverige från allt inflytande över hur hur hundratals budgetmiljarder fördelas. Statsminister Stefan Löfven tvingades till reträtt inför tv-kamerorna.

– Vi är inte ”snåla”, försäkrade Löfven och ville inte ens uttala att Sverige kräver att få behålla sin rabatt. Han tog därmed avstånd från både sin finansminister  och från sin EU-minister.

I förhandlingarna om långtidsbudgeten 2013 var det en total konfrontation i förhandlingarna, där Sverige ingick i en grupp med nio länder som krävde minskad budget. Men det var efter den djupa finanskrisen och med höga arbetslöshetssiffror i de flesta länder.

Regeringen och de flesta oppositionspartier tycks inte ha märkt att det politiska och ekonomiska läget är helt annorlunda inför den här förhandlingsomgången. De har inte ens märkt opinionssvängningen till stöd för fördjupat EU-samarbete bland svenska väljare.

Finansminister Magdalena Anderssons inrikespolitiska valslogan ”Snålast i EU” faller platt när det visar sig att hon på sin höjd kan räkna med uppbackning av Danmark, Österrike och Holland. Medan forna bundsförvanter som Tyskland, Finland och Frankrike vänder henne ryggen. I regeringsplattformen mellan Angela Merkels kristdemokrater och Socialdemokrater sägs öppet att Tyskland redan innan förhandlingarna inletts är berett att betala mer till EU:s budget.

Stefan Löfven var inte heller inbjuden när Belgiens premiärminister Charles Michel arrangerade ett förmöte med elva EU-ledare på torsdagskvällen.

Regeringen hade hoppats att den EU-skeptiska linjen skulle slå an hos SD-väljare inför riksdagsvalet, men riskerar i stället att få väljarna att känna sig lurade när det blir uppenbart att den inte kan leva upp till sina proklamationer.

EU-kommissionen vill att långtidsbudgeten efter 2020 ska ökas från dagens 1 procent av medlemsländernas bruttonationalinkomst för att åtminstone till hälften kompensera för det hål på drygt 10 miljarder euro per år som uppstår när Storbritannien lämnar. Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker meddelade nöjt efter fredagskvällens EU27-toppmöte att en majoritet av medlemsländernas ledare redan nu deklarerat att de är beredda att betala högre avgift.

– Diskussionen var mindre konfliktfylld än väntat. Det var en riktig dygdig debatt, betygsatte Juncker.

EU-toppmötets ordförande Donald Tusk var också nöjd med att så många regeringschefer redan nu deklarerat stöd för höjda medlemsavgifter. Han pekade på de beslut som fattats om ökade satsningar på försvar, terrorismbekämpning, säkerhet och Erasmus-utbildning som kräver höjda budgetanslag.

Sverige riskerar att ställas utanför realförhandlingarna om innehållet i budgeten när den ställer upp en ultimativ Nej-linje, om den inte är beredd att lägga in sitt veto mot alla förslag om höjd totalbudget. Inget talar för att en liten grupp på fyra relativt små rika medlemsländer är beredd att göra det.

Därför har regeringen snabbt försökt byta taktik. Stefan Löfven tog därför avstånd från alla frågor om han ska vara ”snålast” i budgetförhandlingarna, och ifrån krav på att Sverige inte ska betala mer än i dag och få behålla sin rabatt.

Den nya svenska förhandlingslinjen är att Sverige inte ska betala en ”högre andel” av budgeten än i dag, och att det inte är acceptabelt med en 40-procentig ökning av svenska avgiften. Med backväxeln i och på full gas försöker Stefan Löfven ändå låta tuff:

– Om någon tror att vi ska betala en större andel än vad vi gör i dag, då får man tänka om. De som vill ha en större budget, de får naturligtvis också vara med och betala. Jag kan säga, att en ökning med 40 procent på den svenska avgiften, det kommer inte att hända, sade Löfven efter toppmötet, enligt TT.

Regeringen har också upptäckt att den inte heller har stöd på hemmaplan för sin förhandlingslinje. Region- och kommunpolitikerna i SKL med Lena Micko, ledamot i Socialdemokraternas VU, och Centerns Carola Gunnarsson har i ett uttalande varnat för allvarliga följder av regeringens linje:

”Regeringen vill framför allt skära ner på sammanhållningspolitiken, främst i rikare länder, Sverige inkluderat…Om regeringen förhandlar bort mångmiljardbeloppen som EU fördelar i svenska regioner kommer det att få allvarliga konsekvenser.”

Stefan Löfven byter därför nu också fot om var regeringen vill att nedskärningarna i EU-budgeten ska ske. Nu talar han enbart om att regeringen vill ha nedskärningar på jordbruksområdet.

Men EU-kommissionen menar att det krävs nedskärningar både inom jordbruks- och regionalpolitiken för att klara de nya budgetkraven. Och att det då är naturligt att regionalstöden till de rika länderna skärs ner i första hand. Risken är därför att Sverige både kommer att tvingas betala mer till budgeten, och samtidigt förlora miljarder som går till glesbygdsstöd i dag.

 

De svenska partierna borde också överväga sin inställning till ”Spitzenkandidaten-kampanjen” i god tid före EU-parlamentsvalet nästa år.

De stora partigrupperna i EU-parlamentet har redan bestämt sig för att lansera varsin toppkandidat till posten som ordförande för nästa EU-kommission. På fredagskvällens möte markerade flera regeringschefer att det är toppmötet som ska föreslå vem som ska bli ordförande för kommissionen och att det inte ”finns någon automatik” som säger att den toppkandidat som får flest röster i EU-valet ska få posten. Men eftersom det är parlamentet som ”väljer” kommissionens ordförande kommer stats- och regeringscheferna att tvingas anpassa sig till resultatet av Spitzenkandidat-kampanjen.

Angela Merkel har accepterat modellen med argumentet att det gör att väljarna får en tydligare bild av EU:s beslutsfattande, så ofta anklagat för ”demokratiskt underskott”

”Es bleibt also schon noch ein komplizierter Prozess, aber er soll mehr Sichtbarkeit bekommen durch die Benennung von Spitzenkandidaten.”

Även Financial Times´ledarsida uttalar ett försiktigt stöd med samma argument:

”The Spitzenkandidaten process is not, and is unlikely ever to be, legally binding. It remains an advisory procedure for the member state governments. But those heads of government must recognise the EU’s legitimacy problem. Meaningful pan-European elections are a necessary part of the answer, and tying those elections to the selection of the commission president is one way of doing it.”

Inför EU-valet 2014 var Sverige och Storbritannien de enda länder där de konservativa partierna inte inbjöd Jean-Claude Juncker att framträda. De stora svenska partierna är lika hårda motståndare i dag. Men det gör att svenska väljare inte ens får chansen att höra och se de toppkandidater som ställer upp och kan få den mäktiga rollen som EU-kommissionens ordförande.

De svenska partierna borde få chansen att förklara för väljarna på vilket sätt de anser att den tidigare modellen med beslut bakom stängda dörrar av stats- och regeringscheferna var mer demokratiskt och gav bättre resultat. Kan EU-topparnas val av kommissionsordförande som Jacques Santer, Romano Prodi eller José-Manuel Barroso anses som framgångsrika?

 

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.

Categories: Sverige i EU