Försvarsminister Peter Hultqvist har om och om igen dissat förslagen om stärkt försvarssamarbete i EU. Han har i stället satsat allt på att få hänga med USA, även med Donald Trump i Vita Huset. Därför är det anmärkningsvärt när samme Hultqvist nu tillsammans med utrikesminister Margot Wallström deklarerar att regeringen vill ”stärka EU:s säkerhets- och försvarspolitiska samarbete”.
Det är ett inlägg på DN Debatt som bör läsas noggrant, troligen både på och mellan raderna, för att försöka förstå det bakomliggande syftet med fotbytet. Minns statsminister Ingvar Carlssons inlägg på DN Debatt som skulle öppna för EG-medlemskap men tolkades som ett fortsatt EG-motstånd.
Peter Hultqvist har tidigare avfärdat EU-kommissionens och flera EU-regeringars planer på fördjupat försvarssamarbete.
– Jag har markerat att från svensk sida så är vi väldigt skeptiska till att gå in i sådant som kan generera ny byråkrati eller nya institutionella åtaganden, säger försvarsminister Peter Hultqvist (S).
När EU:s försvarsministrar sade ja till att några länder kan inleda försvarssamarbete på egen hand valde Hultqvist att åka till USA för att försäkra sig om att den nya administrationen under president Trump står fast vid försvarssamarbetet med Sverige.
Efter att EU-kommissionen lagt fram sina förslag om hur försvarssamarbetet kan fördjupas valde Hultqvist att direkt kritisera planerna på en försvarsfond för gemensam utveckling av försvarsmateriel.
”Det finns en risk att EU-pengar subventionerar de stora länders försvarsindustrier, menar försvarsministern Peter Hultqvist.”
Därför är det anmärkningsvärt när Peter Hultqvist och Margot Wallström nu, till synes, helt sluter upp bakom planerna på ett fördjupat försvarssamarbete i EU.
”Regeringen vill därför till exempel att EU i år ska besluta om att upprätta ett permanent förstärkt samarbete mellan de medlemsstater som kan och vill samarbeta närmare inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Vår ambition är att Sverige, och så många andra medlemsstater som möjligt, ska bidra till detta samarbete.”
Ministrarna säger också ja till EU:s planer på ett allt intimare samarbete med militäralliansen Nato, där det uttalade målet är att EU-länder ska kunna anlita Natos militära högkvarter för att planera och genomföra insatser tillsammans.
Tysklands och Frankrikes regeringar har drivit på för att få igång försvarssamarbetet, och ledande tyska politiker talar redan om att målet är att det ska leda till en EU-armé. Men Hultqvist och Wallström betonar i stället att allt är ”mellanstatligt”.
”Detta samarbete vilar på mellanstatlighetens grund och är fullt förenligt med vår militära alliansfrihet.”
Det verkar som att regeringen sent omsider insett att de övriga EU-regeringarna är på väg att springa ifrån Sverige, när Storbritannien är på väg ut ur EU och inte längre ställer sig i vägen för ett fördjupat försvarssamarbete. Redan på EU-toppmötet nästa vecka ska beslut fattas.
Försvarssamarbetet är det område där EU27 återfått sin samarbetsförmåga snabbast efter Brexit-chocken för ett år sedan. Sverige har länge trott på att säkerhetspolitiken är en så nationellt känslig fråga att inte mycket skulle hända. Men medan regeringen funderat på sin roll i det framtida EU27 utan att kunna stödja sig på den brittiska bromsklossen har andra regeringar redan börjat agera.
Regeringen verkar nu har bestämt sig för vilka andra EU-länder den ska försöka få som närmaste kompis när Storbritannien drar. Det är Tyskland och Finland.
”För att öka vårt genomslag stärker vi vårt samarbete inom den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, bland annat med Tyskland som är ett stabilitetsankare i Europa, en allt viktigare aktör i Östersjöregionen och en partner som vi delar värderingar och många centrala intressen med. Vi strävar också efter ett ännu tätare samarbete med Finland, vår närmaste säkerhetspolitiska partner.”
Att utnämna Tyskland till ”stabilitetsankare” på försvarsområdet är ett nytt begrepp. I EU27 är det kärnvapenmakten Frankrike som är ledande. Men det är Tyskland som styr EU, och den svenska regeringen verkar nu åtminstone vilja försöka hänga med Angela Merkel.
Tyskland och Frankrike lär dock vara skeptiska till den svenska omsvängningen ”under galgen”, och misstänksamt undra om Sverige vill vara med för att agera bromskloss som Storbritannien tidigare gjort.