Avslöjandet av regeringspartiet FPÖ:s beredskap att låta sig korrumperas av ryska miljardärer tvingar fram nyval i Österrike. Men skandalen har mycket större dimensioner. Den blir ett haveri för strategin ”Krama ihjäl populismen”, som nu prövats och misslyckats i land efter land.
Österrikes unge förbundskansler Sebastian Kurz har hyllats som ”räddaren” för de traditionella högerpartierna med en hård invandringspolitik och regeringssamarbete med högerextrema FPÖ.
Finlands tidigare konservative statsminister Alexander Stubb, som siktar på ett toppjobb i EU, ser Finland och Österrike som föredömen och manar andra att ”göra en Kurz”:
“If mainstream politics wants to survive, you have to do a Kurz,” says Alexander Stubb. What Kurz embodies is useful conservatism. Kurz is exactly the kind of guy capable of killing Orbanism in the [centre-right] party.”
Sebastian Kurz hade också siktet inställt på att utvidga sin politiska strategi till hela EU. Kurz har varit den främste påhejaren av den konservativa EPP-gruppens ”Spitzenkandidat” Manfred Weber som ny ordförande för EU-kommissionen efter Jean-Claude Juncker.
Ett extra EU-toppmöte är inkallat till den 28 maj för att diskutera fördelningen av toppjobben, och där väntades Kurz hårt driva Manfred Webers namn med argumentet att EPP blivit största parti i EU-valet och att deras Spitzenkandidat ska få posten.
Manfred Weber har som ledare för EPP-gruppen i EU-parlamentet länge stått emot kraven att kasta ut Viktor Orbans Fidesz-parti ur partigruppen. Det definitiva beslutet är uppskjutet till efter EU-valet.
Stjärnglansen på Sebastian Kurz som mitten-högerpartiernas räddare har nu falnat och därmed också hans auktoritet på EU-toppmöten för att fördela toppjobben.
Europas konservativa ledare Angela Merkel var snabbt ute och tog avstånd från FPÖ och tog avstånd från ”nationalism”
”Europe is a project of peace, freedom and prosperity,” she said, adding that ”nationalism is the enemy of the European project.”
Merkels tilltänkta efterträdare, CDU-ordföranden Annegret Kramp-Karrenbauer gick ännu längre och deklarerade:
”These people must not be allowed to take on any responsibility in Europe.”
Men det är inte bara Sebastian Kurz som har misslyckats med strategin ”Krama ihjäl populismen”.
I Alexanders Stubbs hemland togs Sannfinländarna in i regeringen av konservativa Samlingspartiet och Centern efter valet 2015. Till skillnad från FPÖ med nazistiska rötter har Sannfinländarna sin grund i populistiska Landsbygdspartiet. Men partiet har tagits över av rasistiska krafter med Jussi Halla-aho i spetsen, och regeringsperioden ledde till en sprängning av partiet där högerextremisterna tog över.
I riksdagsvalet i april blev Sannfinländarna med Halla-aho som partiledare näst största parti med 17,5 procent, och bibehållet väljarstöd från förra valet.
I Danmark har ett flertal borgerliga regeringar försökt ”krama ihjäl” högerpopulistiska Dansk Folkeparti genom att erbjuda dem regeringssamarbete. De senaste fyra åren, högerliberale statsministern Lars Lökke Rasmussen.
Dansk Folkeparti har valt att stå utanför regeringarna, men har utnyttjat sin position till att genomdriva sin politik. De som blivit ”ihjälkramade” är övriga danska partier som anammat DF:s ”utlänningspolitik”
Socialdemokraternas ledare Mette Frederiksen har sagt att hon är beredd att regera med stöd av DF efter riksdagsvalet i juni.
»Vi vil samarbejde hen over midten. Med alle, der vil tage et ansvar. Også Dansk Folkeparti,« lød det således fra S-partiformanden i hendes tale.
Denna förskjutning högerut av Danmarks politiska landskap har skapat ett utrymme för nya invandringsfientliga partier, som tävlar med Dansk Folkeparti, och danska tidningar försöker analysera vem som har hårdast ”utlänningspolitik”.
”Partiet Stram Kurs med formand Rasmus Paludan bryster sig af at være strammere end alle de andre strammere. Men faktisk ligner partiets politik på mange områder både Dansk Folkepartis og Nye Borgerliges. Der er dog en afgørende forskel: Paludans snævre definition af danskere .”
På EU-toppmötet den 28 maj kan en annan av regeringscheferna berätta om sitt misslyckade försök att ”krama ihjäl populismen”.
När högerliberalen Mark Rutte tillträdde som premiärminister första gången 2010 tog han in högerpopulisten och islamhataren Geert Wilders’ PVV som stödtrupp till regeringen och lovade skärpa invandringspolitiken. Men samarbetet höll inte ens två år och Rutte tvingades avgå 2012 och utlysa nyval.
Mark Rutte har sedan dess uteslutit varje form av samarbete med Geert Wilders. I stället har Rutte valt att försöka överflygla högerpopulistpartierna med minst lika populistiska attacker mot invandrare och muslimer.
”Invandrare som klagar på det här landet kan dra åt helvete, och lämna landet!”. ”Vi ska införa strikt kontroll av den muslimska religionen tills den anpassar sig till vårt samhälle.”
Mark Rutte har lyckats få ihop breda regeringskoalitioner och hållit Geert Wilders borta från regeringsinflytande. Men attackerna mot invandrare har inte varit effektivt för att stoppa högerpopulisternas frammarsch. Det nya Forum for Democracy hade stora framgångar i vårens regionalval och Ruttes regering har förlorat sin majoritet i senaten.
Det fungerar inte att ”krama ihjäl populismen” och det fungerar inte att kopiera deras attacker mot invandrare. Mitten-högerpartierna i Europa måste gå tillbaka till strategirummen och fundera över hur de ska kunna ”överleva”, för att citera Alexander Stubb.