Riksdagen firar – men pinsamt när debatterar EU utan EU-politikerna

Riksdagen firar hundra år av allmän rösträtt den här veckan och dunkar sig själv i ryggen med filmer och ljusspel på fasaderna. Men borde inte riksdagsledamöterna då också passa på att bita huvudet av skam och erkänna att de sedan drygt 25 år delar den lagstiftande makten i Sverige med ett annat folkvalt parlament.

Den stundtals pinsamma EU-debatt som förs i riksdagen i dag ger inte svenska väljare en sann bild av den politiska utvecklingen. Det är hög tid att släppa in de verkliga EU-politikerna i riksdagen.

Det hölls en EU-debatt i riksdagen i förra veckan. Den gick obemärkt förbi för de flesta.

Enligt planen skulle det ha hållits en partiledardebatt om EU den 18 november. Men den inställdes med hänvisning till pandemin. Sedan hölls en partiledardebatt den 13 januari, men då hördes inte ett ord om EU. I stället arrangerades en EU-debatt den 20 januari, nedgraderad till ledamöterna i EU-nämnden och EU-minister Hans Dahlgren. Tidsmässigt placerad några timmar före Joe Bidens installation som USA:s president, till synes för minsta möjliga mediebevakning.

Det är ju inte så att det som händer i EU i dessa dagar är ointressant för svenska väljare:

+ EU har trots svenskt motstånd beslutat om en historisk återhämtningsplan på 1 900 miljarder euro. Förhandlingar pågår om hur pengarna ska användas och kontrolleras.

+ EU-förhandlingarna om klimatpolitiken, med gigantiska satsningar på vätgas, där Sverige ligger på efterkälken, och förslaget om “koldioxidtullar” på import.

+ EU-förhandlingar om reglering av internet, om Donald Trump och terrorpropaganda ska stoppas. Men också om rätten till integritet och regelverk för A1.

+ EU-förhandlingar för att efter fem år försöka enas om en ny migrationspolitik.

+ EU-förhandlingar om nya skatteregler för att stoppa företags skatteflykt och digitalskatt på IT-jättarna, som Sverige hittills sagt nej till.

+ EU-förhandlingar om förbättrade arbetsvillkor för gigarbetare och lagstiftning om minimilöner.

+ Ovanpå detta ska EU i år inleda en konferens om unionens framtid. EU-kommissionen vill ha en starkare “hälsounion”, där medborgarna bl a garanteras säkra läkemedel vid kommande pandemier.

EU-kommissionens arbetsprogram för 2021 innehåller många fler kommande lagförslaget.

Sverige har 21 EU-politiker som deltar i dessa förhandlingar på heltid. De EU-parlamentariker som väljarna röstade fram 2019 och som förhandlar och beslutar om de exakta lagtexterna i en ständigt pågående dragkamp med den andra lagstiftande församlingen, medlemsländernas regeringar i EU:s ministerråd.

Tänk så spännande och informativt det skulle kunna bli för väljarna med en EU-debatt i riksdagen mellan de svenska EU-parlamentarikerna, regeringen och riksdagsledamöterna.

Det har också lagts fram motioner i riksdagen om att EU-parlamentarikerna ska få delta i riksdagsdebatter, som här från Liberalernas Maria Weimer. Men de har avslagits utan diskussion. Det är lätt att drabbas av misstanken att många riksdagsledamöter inte vill att väljarna ska upptäcka att det finns svenska politiker som har mer inflytande över svensk lagstiftning än dem.

I stället höll riksdagen sin egen EU-debatt i förra veckan utan input från de svenska parlamentariker som deltar i lagstiftningsarbetet.

EU-minister Hans Dahlgren anslog en positiv ton efter att Sverige agerat bromskloss i de dramatiska förhandlingarna om återhämtningsfonden. Han påminde om att Sverige nu sent omsider vill gå med i EU:s åklagarmyndighet och vill ha mer EU-samarbete mot brottslighet.

Men sedan hördes mest allmänna floskler i debattinläggen.

Moderaternas Jessica Roswall ville inte ha vare sig ett smalare EU eller ett EU som är “hur stort som helst”: “EU ska vara relevant och göra rätt saker”.

Kristdemokraternas Désirée Pethrus återupprepade partiets valslogan “Ett lagom EU”, men manade samtidigt regeringen att bli mer “proaktiv och aktiv för Sveriges bästa”.

Sverigedemokraternas Martin Kinnunen hävdade att EU genomfört en “konstitutionell kupp” med beslutet om återhämtningsfonden.

Det kokade ändå snabbt ner till den enda EU-fråga som riksdagsledamöterna verkar engagera sig i: Hur Sverige ska stoppa lagstiftning om minimilöner?

Hans Dahlgren anklagades för att vara “lam och passiv”, och uppmanades att “hosta upp sig”. EU-nämndsledamöterna tog stöd i ett uttalande om “vag och lam regering” av LO:s ordförande Susanne Gideonsson. EU-ministern hävdade att “det inte finns någon lamhet” i regeringens agerande och pekade på att man nu begärt att EU:s jurister ska granska om EU har rätt att besluta om ett direktiv om minimilöner. EU-kommissionens jurister har dock redan granskat fördraget innan lagförslaget lades fram i höstas.

Problemet för de svenska facken är att en stor majoritet av facken i Europa i många år krävt lagstiftning om minimilöner. Inte ens de finländska facken eller den S-ledda regeringen ställer sig bakom försöken att stoppa direktivet.

När statsminister Stefan Löfven läste upp den första EU-deklarationen i riksdagen 2019 förebådade det att regeringen och riksdagen ville lyfta fram EU-debatten inför väljarna. Men det blev snabbt en halvmesyr.

När riksdagen nu firar hundra år av allmän rösträtt med filmen “Det avgörande klubbslaget” och sajten firademokratin.riksdagen.se kan det också vara ett passande läge att diskutera hur riksdagen ska anpassa sig til dagens verklighet, med delad lagstiftningsmakt med EU-parlamentet.