På torsdagen enades EUs två lagstiftare om att sätta upp en byrå som kan motarbeta fusk och bedrägerier kring arbete i annat EU-land.
Sverige var emot… på grund av spöken man anade i kulisserna.
EUs fria rörlighet för arbetare utnyttjas inte av enormt många européer men de blir ändå allt fler.
Drygt 17 miljoner just nu.
Framförallt är det ”utstationerade” arbetare som blir fler. Alltså de som arbetsgivaren tar med sig för ett tillfälligt jobb i ett annat EU-land – och då har man rätt att jobba för hemlandets lönenivå.
I Sverige växte antalet (rapporterade) utstationerade arbetare med 50 procent förra året till cirka 107 000 totalt.
De allra flesta kommer från Polen (43 procent). De andra flesta jobbar på byggen i Sverige (66 procent).
Det fuskas en del i den utstationerade svängen. Man låter bli att anmäla arbetare, alla får inte de löner och ersättningar de har rätt till. Vissa tvingas låtsas vara egenföretagare för att jobba, en del företag visar sig inte vara annat än en brevlåda.
Facken i Sverige protesterar, inspektionerna sägs för få och gör ingen nytta, vissa EU-länder svarar inte när svenska myndigheter vill kontrollera deras utsända eller utsändande företag.
Därför föreslogs en europeisk arbetsmyndighet.
Den ska arbeta mot fusk och svartarbete bland de här ”rörliga” arbetarna, de som jobbar i annat EU-land.
ELA (European Labour Authority) får ingen egentlig myndighetskompetens, ska bara informera, stödja och samordna nationella myndigheters arbete när de vill motarbeta svartarbete och fusk bland företag och folk som rör sig över gränsen.
ELA kan samordna en aktion mellan flera länders inspektioner. Ett land kan neka att delta – även om det är deras medborgare som är inblandade – men de måste åtminstone motivera varför de nekar.
ELA får en styrelse av nationella myndigheter och fyra personer från arbetsmarknadens parter. Tio särskilt berörda fackförbund får ingå i ”stakeholders-gruppen” och kan anmäla arbetsplatser de anser behöver inspekteras.
Fackförbunden, även svenska LO, förklarar sig väldigt nöjda.
Det låter väl som något Sverige skulle kunna leva med?
Men svenska riksdagen sa genast nej när förslaget kom i mars 2018.
a) Det riskerade att påverka den svenska modellen.
b) Det skulle kosta pengar och EU ska inte få kosta Sverige mer pengar.
Men framförallt c), skrev riksdagsmännen i sitt utlåtande som de sände till EU-kommissionen:
Problem med fusk för gränsöverskridande arbete är inte en EU-fråga, det är en nationell fråga som löses bäst på hemmaplan.
Nå, saker gick inte Sveriges väg, ELA ser nu dagens ljus därför att andra EU-länder vill det.
Kommer det att påverka den svenska modellen?
Det finns ett stycke i förordningen där det uttryckligen står att ELA får inte på något sätt påverka nationell lagstiftning eller nationella former för arbetsmarknadsrelationer.
Blir det dyrt?
ELA ska införliva tre, fyra existerande EU-organ – som alltså redan kostar. Med andra ord sparas det på gungorna innan vi når karusellen.
Kommer myndigheten syssla med saker som löses bäst nationellt?
DET HANDLAR OM GRÄNSÖVERSKRIDANDE ARBETARE.
Det är plågsamt att se svenska riksdagsmän än en gång slåss mot skuggor när de debatterar EU-förslag.
Under en diskussion i EU-nämnden, när ministern just rapporterat att saken nu rätt mycket var biff – tyvärr – valsas ändå alla ovanstående argument från de flesta riksdagspartier.
Utan att det längre existerar några skäl för motargumenten.
Ingen av deras farhågor har ju förverkligats.
En riksdagsman (Eskil Erlandsson, c) går så långt i sin egna lilla värld att han uppmanar ministern att försöka se till att EU inte fattar beslutet som man nu är överens om, eftersom beslut som medför utgifter borde vänta till nästa år, när EUs nya budget är färdigförhandlad.
I Erlandssons värld är det logiskt för han anser att EU ska minska sin budget.
I den stora världen är detta en åsikt som delas av ytterst få (tre EU-länder förutom Sverige) medan majoriteten (23 länder) vill se en större EU-budget.
Att vänta saknar därför all mening.
Men detta vet nog inte den svenske riksdagsmannen, tryggt förankrad i en svensk bubbla där precis alla anser att EUs budget ska minskas och på något lustigt sätt föreställer sig att det därför kommer att hända
Moderata riksdagsmän (Hanif Bali, Karin Enström) misstänker under tiden ministern för att inte ha protesterat högt nog i Bryssel.
”Jag är negativ, jag har varit negativ,” invänder arbetsmarknadsminister Ylva Johansson.
Hennes förklaringar är annars rätt rimliga, hon säger att,
a) när frågan enbart är en informationspunkt på dagordningen är inte ett tillfälle att protestera eller att,
b) starta förhandlingar med att säga nej gör att man förlorar allt förhandlingsutrymme för de andra går då vidare utan en.
Dessa verklighetskontroller hjälper dock inte alls för riksdagsmännen lever som sagt i en alldeles svensk liten bubbla.
Jessica Roswall (m) liksom hennes partivän Karin Enström bestämmer sig istället för avdelning ”Mycket Hårt Slag i Luften; nämligen att anmäla ministern till konstitutionsutskottet för att inte ha protesterat högljutt i Bryssel.
Det är en högst märklig skuggdans att beskåda, den som svenska riksdagen uppför så snart EU kommer på tal.