Socialdemokraterna har pressats till dramatiska helomvändningar i synen på Sveriges säkerhetspolitik. Men när det sista steget nu tas med Nato-medlemskap har det gjorts med en helt ny strategi – partiets ledning har vägrat tala om vad de vill och har vägrat delta i öppna debatter.
Det ser ut att ha varit en framgångsrik modell för att slippa öppen strid och risk för partisplittring, som vid EU- och EMU-omröstningarna. Men priset kan i stället bli uppgivenhet när partimedlemmar och väljare ser att partieliten kör över dem.
Tågordningen har varit densamma alla gånger i det socialdemokratiska partiet. Först har partiledningen sagt ”Nej, nej, principiellt omöjligt” – för att därefter gör en u-sväng och deklarera att det är nödvändigt. Men den här gången är den stora skillnaden att beslut tas utan partikongress och folkomröstning.
+ Medlemskap i EG är ”oförenligt med svensk neutralitetspolitik” deklarerade statsminister Tage Erlander i det s k Metall-talet 1961. Tio år senare upprepade statsminister Olof Palme samma budskap. 2 oktober 1990 tog Ingvar Carlsson ett litet steg till öppning mot EG, men med fortsatt förebehåll för bibehållen neutralitet: ”Sverige eftersträvar ett så omfattande och djupgående samarbete med EG som är förenligt med vår neutralitetspolitik”.
Den 26 oktober 1990 lade S-regeringen fram ett krispaket där det anges att: ”Ett svenskt medlemskap i EG är eftersträvansvärt. Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av Europeiska gemenskapen”.
Inför folkomröstningen den 13 november 1994 leddes nej-kampanjen av jordbruksminister Margareta Winberg och i SVT:s slutdebatt gick Handels ordförande Kenth Pettersson till hårt angrepp mot ja-sidans Ingvar Carlsson och M-ledaren Carl Bildt. Efter folkomröstningen fick nej-förespråkarna fortsatt inflytande. Partiet ställde upp med två listor i EU-parlamentsvalet, med nejsidans Maj Britt Theorin i topp på den ena och jasidans Maj-Lis Lööw i topp på den andra. Ingvar Carlsson är orolig för en partisplittring som i Norge och sträcker sig långt för att hålla ihop partiet.
+ EMU avvisades länge av S med argumentet att det var ett överstatligt projekt som skulle hota den svenska självständigheten. Statsminister Göran Persson argumenterade 1997: ”Jag ifrågasätter det rimliga och demokratiska i att ha ett organ med så stora beslutsbefogenheter utanför det nationella parlamentets domvärjo.”
Men på partikongressen 2000 hade partiet gjort en ny u-sväng med beskedet: ”Ett väl fungerande valutasamarbete utgör en demokratisk motvikt till växande globala marknadskrafter.”
Inför folkomröstningen 14 september 2003 har Göran Persson fyra ministrar i sin regering som är motståndare till att Sverige ska gå över till euron. Näringsminister Leif Pagrotsky blir en galjonsfigur för nejsidan. Han har lovat Göran Persson att inte bedriva någon kampanj, men han uttalar sig ändå gärna i medierna. I Eva Franchells bok om Anna Lindh beskrivs hur Pagrotsky följer hennes valturné genom landet, med egna pressträffar en kort stund efter Anna Lindhs. Trots detta fick Pagrotsky sitta kvar i regeringen efter folkomröstningen, om än som utbildnings- och kulturminister.
+ Nato-medlemskap avvisades kategoriskt på Socialdemokraternas kongress i november i fjol. Försvarsminister Peter Hultqvist gick längst av alla: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla!” Och så sent som den 16 februari i år läste utrikesminister Ann Linde utrikesdeklaration med beskedet att regeringen inte avser att ansöka om Natomedlemskap. Regeringen vägrade ens tala om en ”Nato-option”, att Sverige kan gå med i Nato om man vill.
Men så kom Rysslands militära invasion av Ukraina den 24 februari. Flera oppositionspartier krävde att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Först svarar S-regeringen nej och statsminister Magdalena Andersson varnar för att det skulle ”destabilisera” den här delen av Europa. Men den 11 april meddelas att Socialdemokraterna ändå inleder en ”säkerhetspolitisk dialog”.
Skillnaden mot de tidigare u-svängarna är att socialdemokratiska ministrar och ledande företrädare vägrat avslöja om de är för eller emot Nato-medlemskap. Först när beslutet är fattat på partistyrelsemötet den 15 maj lägger statsminister Magdalena Andersson fram partiledningens argument för att Sverige ska gå med i Nato. Direkt efter ger försvarsminister Hultqvist en intervju till DN med beskedet att han bytte fot exakt den 11 april kl 8.15.
Fotbytet är ett haveri för ”Hultqvist-doktrinen” om bilaterala försvarssamarbeten med en lång rad länder i stället för att gå med i Nato. Men Hultqvist har inga planer att avgå.
Den som vill ha reda på hur u-svängen gått till får lyssna in vad som sägs i Finland. Där avslöjade den tidigare utrikesministern Erkki Tuomioja, som nu sitter i utrikesutskottet, den 9 april att Hultqvist länge drev ett alternativt förslag till Nato-medlemskap – en finsk-svensk försvarsallians med amerikansk uppbackning.
Men det alternativet försvann troligen redan den 5 mars när Finlands president Sauli Niinistö besökte president Joe Biden i Washington. Mötet avslutades med att Biden ringde upp Magdalena Andersson för att informera Sverige om USA:s linje.
Det är Finlands politiska ledning som drivit Sverige till ett snabbt beslut om Nato. Det uttrycks också klart av president Niinistö inför hans statsbesök i Sverige på tisdag: ”Sveriges sak är vår”.
Medan den här processen har pågått har socialdemokratiska partimedlemmar och väljare fått gissa sig till vad som händer. S-ledningen har pliktskyldigt organiserat tre zoom-möten med föredragningar. Den tidigare S-ministern och kärnvapenmotståndaren Margot Wallström har trätt fram i medierna och förklarat att hon ”lutar” åt ett svensk Nato-medlemskap.
På partistyrelsemötet är visserligen SSU, Kvinnoförbundet, Tro och solidaritet och några kommunpolitiker emot, men det hålls inte ens en rösträkning på mötet. Nejsägarna säger uppgivet att de accepterar beslutet men kommer att fortsätta arbeta för ”fred och nedrustning”.
S-ledningens munkavlestrategi har fungerat i så måtto att omsvängningen genomförts utan uppslitande konflikter inför öppen ridå. Till skillnad mot besluten om EU och EMU.
Men frågan är vad S-medlemmarna och väljarna drar för slutsatser av att ha getts rollen av åskådare när Sverige överger självbilden av ett alliansfritt land som i mer än 200 år styrt över sin utrikes- och säkerhetspolitik utan att de fått någon verklig möjlighet att delta i debatten eller vara med och bestämma.