OSLO. Det skrivs politisk historia när Norges S-ledare Jonas Gahr Störe får bilda regering. För första gången sedan 1959 får samtliga fem nordiska länder vänsterledda regeringar. Och på söndag kan Socialdemokraterna jubla över att efter 16 år få ta över posten som förbundskansler i Tyskland.
Men att Europa får fler socialdemokratiska regeringschefer innebär i sig ingen avgörande omsvängning av den politiska inriktningen. Den avgörs av vilka partier S väljer eller tvingas att stöja sig på.
Det är Financial Times som noterar historiens vingslag ända tillbaka till 1959. Men då hade norska Arbeiderpartiet över 50 procent av väljarna bakom sig, och svenska SAP var ett 48-procentspari.
Nu har de socialdemokratiska partierna bara hälften så mycket väljarstöd att luta sig emot. Det gör att S-statsministrarna även om de leder största partiet är helt beroende av stöd från ett eller flera andra partier för att kunna bilda regering och kunnna sitta kvar till nästa val.
I det här valet backade Arbeiderpartiet (AP) till 26,5 procent (-0,9 jämfört med förra valet) procent, och svenska S ligger på samma nivå i opinionsmätningarna.
Jonas Gahr Störes ”drömregering” sägs i norska medier vara en koalition med Senterpartiet(SP) och Socialistisk venstre(SV). Men det är en ”dröm” som snabbt kan bli en mardröm, eftersom den innebär samarbete med partier som drar åt olika håll i de flesta frågor, frånsett i de frågor där de drar åt samma håll motsatt vad Arbeiderpartiet vill.
Det är också en ”drömregering” som kan ge Norge en än mer nationalistisk inriktning.
+ ”Norge ska utveckla internationella samarbetet med Nato och EU, via EES-avtalet”, lovar AP. ”Norge ska ersätta Nato-medlemskapet med en nordisk försvarspakt. Norge ska ersätta EES-avtalet med ett avtal som gör oss mer självständiga”, säger SV. ”Norge ska förhandla om EES-avtalet för ökat egen inflytande. Men fortsatt vara med i Nato”, enligt SP.
+ ”Norge ska utveckla oljeindustrin, inte avveckla den”, lovar AP. ”Norge ska pumpa upp mindre olja, och sluta leta nya oljefyndigheter”, säger SV. ”Norge ska leta ny olja så länge man tar hänsyn till klimatet. Norge ska halvera elskatten och lämnat elsamarbetet med EU”, säger SP.
+ ”Norge ska ta emot flyktingar vid gränsen, och de som kommer in ska ha fått en kurs om norska förhållanden innan de kommer hit”, enligt AP. ”Norge ska ta emot fler kvotflyktingar och avlasta länder som får många flyktingar”, enligt SV. ”Norge ska införa mottagningstak för landsortskommuner, och skicka tillbaka flyktingar som kommit hit via ett annat land”, enligt SP.
– Det finns ingen väg till makten och majoriteten i Stortinget utan att gå genom oss, och den makten ska vi använda oss av, varnade SV:s partiledare Audun Lysbakken på valvakan.
Inte att undra på att Jonas Gahr Störe inte låtit så ultimativ på partiets affischer i valrörelser, med formuleringar som: ”Nu är det vanligt folks tur!”
När de här tre partierna i Gahr Störes ”drömregering” har så stora inbyggda motsättningar riskerar det att leda till splittring i regering eller avhopp av stortingsledamöter i koalitionen. Då kan Gahr Störe tvingas försöka stöd från andra partier i ”vänstersidan” i stortinget.
– Vi är beredd till samarbete, erbjöd Rödts partiledare Björnar Moxnes på valvakan. Men han kräver i så fall en ”radikal vänsterpolitik”, vill inte sitta i någon regeringskoalition utan lovar att i första hand samarbeta utanför parlamentet med fack, miljörörelser och andra folkliga rörelser.
– Miljardärerna har styrt Norge i 40 år, och nu ska det vara slut med nyliberalismen, som med sitt inträde i Stortinget i första hand sätter press på Sosialistisk venstres agerande i en koalitionsregering.
Den svåraste frågan för alla regeringar de kommande åren blir klimatet, där pressen att leva upp till löftena om att uppfylla Parisavtalet om klimatet och forskningsrapporternas krav på snabba åtgärder ökar för varje dag. Norge har byggt sin rikedom på olja och Jonas Garh Störe kommer att sättas under hårt internationellt tryck redan på de internationella klimatmötena i höst.
Miljöpartiet de gröna står för den mest radikala klimatpolitiken, med krav på stopp för oljeutvinning inom 15 år och höjda elskatter. Men de klarade inte fyraprocentsspärren med 3,8 procent i valet.
I Tyskland, som går till förbundsdagsval kommande söndag, finns flera likheter med Norge. S-kanslerskandidaten Olaf Scholz har lanserat sig som kristdemokratiska Angela Merkels främsta kopia. Och hans luddiga besked och defensiva agerande har varit framgångsrikt samtidigt som motståndarna, kristdemokraternas Armin Laschet och De Grönas Annalena Baerbock gjort bort sig, med att skratta vid fel tillfälle och fuska med sin CV.
Olaf Scholz’ budskap på valaffischerna är lika vagt som Jonas Gahr Störes: ”Respekt för dig”.
Om Scholz och Socialdemokraterna lyckas hålla ända fram till mållinjen och bli största parti med cirka 25-26 procent kommer Tysklands politiska framtid inte att avgöras av vad som står i partiets valprogram utan av vilka partier som man lyckas få ihop en regeringskoalition med som har majoritetsstöd i förbundsdagen.
I likhet med norska S som hoppas stoppa privatiseringarna i välfärdsområdet verkar Scholz sikta på samarbete med De Gröna för bland annat höjda minimilöner och höjda skatter för högavlönade. Men avgörande blir vilken den tredje samarbetspartnern blir. Högerliberala FDP eller vänsterpartiet Die Linke?
Vänstermajoriteten i det tyska socialdemokratiska partiet vill ha samarbete med Die Linke, medan den starka näringslivslobbyn som Olaf Scholz som finansminister lyssnat noga på pressar på för att stoppa vänstern och vill ersätta med FDP.
De Gröna är det enda partiet i tysk politik som öppet talar om att det krävs stora förändringar, med skärpt klimatpolitik, fördjupat EU-samarbete och skärpta sanktioner mot Ryssland.
Baerbock, who sought to position herself as the candidate running of real change, was the only one to espouse a ban on combustion engine vehicles by 2030 to speed up the shift towards electric mobility.
FDP:s ledare Christian Lindner vill stoppa fördjupat EU-samarbete, motsätter sig höjda skatter för de rika och fördjupat EU-samarbete och spelar tufft inför kommande regeringsförhandlingar. Medan Die Linke försöker gömma sin proryska linje och erbjuder sig att vara samarbetsvillig om man för första gången får ingå i en koalitionsregering.
Socialdemokratiska statsministrar hade 1959 som främsta uppgift att förverkliga sina åtaganden i valrörelsen. I dag är deras främsta uppgift att via kompromissande med andra partier få ihop en majoritet i parlamentet, rädda så mycket som möjligt av de vaga vallöftena och förhindra att politiken inte helt förlamas och går i en helt annan riktning än utlovat.
FAKTA Preliminärt valresultat: AP 26,4 (-1,0), Höyre 20,5 (-4,6), SP 13,6 (+3,3), FrP 11,7 (-3,5), SV 7,5 (+1,4), Rödt 4,7 (+2,3), V 4,5 (+0,1). Under fyraprocensspärren: Krf 3,8 (-0,4), MdG 3,8 (+0,6).
”Drömregeringen”: Arbeiderpartiet + Senterpartiet + Sosialistisk venstre = 89 mandat; majoritet med fyra mandat.