Ulf Kristersson bjuds på ett gyllene tillfälle att visa upp sig som en handlingskraftig statsman när Sverige under sex månader ska vara EUs ordförandeland.
Hur detta avlöpte för tidigare statsministrar – Göran Persson och Fredrik Reinfeldt – berättar den mångårige EU-bevakaren Rolf Gustavsson om
Göran Persson och Fredrik Reinfeldt var på flera sätt mycket olika politiska personligheter. De var ordföranden i EU vid skilda tidpunkter och under skilda förutsättningar, våren 2001 respektive hösten 2009.
Men i sin attityd var de ändå överraskande lika.
Båda intresserade sig för EU enbart som en plattform för att framhäva sin egen betydelse. Rampljuset attraherade dem. Persson uppträdde därför gärna tillsammans med Vladimir Putin, George W Bush och Kim Jong-il. Reinfeldt tillsammans med Barack Obama, Dimitrij Medvedev och Hu Jingtao.
Det bestående resultatet blev fina bilder till familjealbumet.
Båda var däremot kallsinniga inför de djupare lidelser som låg till grund för efterkrigstidens europeiska bygge.
De institutionella diskussioner som allt sedan Maastricht 1991 hade förlamat verksamheten, bemötte de med instinktivt förakt eftersom de i grunden bara trodde på mellanstatligt samarbete mellan suveräna nationalstater.
Detta hängde i sin tur samman med att deras viktigaste ingång till EU gick
genom London. De brittiska premiärministrarna Tony Blair och David Cameron var deras naturliga referenspunkter.
Perssons EU-ordförandeskap
I Göran Perssons fall gick den kallsinniga hållningen så långt att han ville avskaffa EU-kommissionen med dess självständiga, överstatliga befogenheter och förvandla den till ett sekretariat.
På så vis skulle EU kunna urvattnas till en tandlös studiecirkel.
Något mer behövdes ju inte, tyckte han när nu den gemensamma marknaden var genomförd – en åsikt som avslöjade hur litet han hade begripit om den inre marknadens dynamik.
Om den skall upprätthållas blir den aldrig slutförd och därför krävs alltid en oberoende kraftfull instans som EU-kommissionen. Utan ett fungerande EU gäller djungelns lag, det vill säga den starkes rätt.
Den som tror att en sådan utveckling ligger i Sveriges intresse måste vara förblindad av hybris.
Både Persson och Reinfeldt hade stora fördelar av att det närmast föregående EU-ordförandeskapet var osedvanligt svagt. När Persson tog över så hade det franska ordförandeskapet slutat i politisk härdsmälta i Nice (2000).
När det vacklande tjeckiska ordförandeskapet brakade ihop våren 2009 längtade folk efter att Sverige skulle ta över.
Samtidigt var både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt inställsamma och försökte undvika konflikter med de större EU-länderna. I synnerhet var de skotträdda när Frankrike tog ton, när Jacques Chirac eller Nicolas Sarkozy drev sina hjärtefrågor.
Göran Persson tog över som ordförande i EU efter Jacques Chirac, som ju ledde in EU i en djup konstitutionell kris genom kalabaliken på toppmötet i Nice, december 2000. Där hade Frankrikes ordförandeskap slutat i sådant kaos att ingen i detalj kunde klargöra vad som egentligen blivit fastlagt i det nya Nice-fördraget.
Till skillnad från alla kritiker gratulerade Göran Persson sin föregångare Chirac
till ett lyckat EU-ordförandeskap. Det var antagligen bara en bondslug kalkyl i förhoppningen om att få hjälp tillbaka.
Sverige undvek dessutom att försöka rätta till de dumheter som Chirac ställt till med. Den uppgiften överlämnade Sverige till Belgien, som i slutet av 2001 drog i gång den process som ledde till konventet och det konstitutionella fördraget.
Av hänsyn till Jacques Chirac avstod Göran Persson från att på vårtoppmötet som hölls i Älvsjö, ta upp den fråga som bokstavligen var den mest brännande. Mul- och klövsjukan hade nämligen tvingat många bönder att elda upp sina kadaver av döda kreatur.
Här gick miljarder upp i rök och detta borde ha erbjudit Göran Persson ett gyllene tillfälle att ta upp den gemensamma jordbrukspolitiken till diskussion. Hur ofta hade han inte kritiserat den? Hur ofta hade han inte hotat med att lägga in veto? Men när frågan var som mest brännande så satte han den inte på EUs dagordning.
Perssons toppmöte i Göteborg i juni 2001 har gått till historien genom kravallerna vilket fick många av mina kollegor att fråga varför man i Sverige bara hade två alternativa polisiära metoder, att antingen använda batong eller skjuta skarpt.
Några av toppmötets regeringschefer minns också hur de tvingades använda brandstege på baksidan av Park Avenue för att evakueras.
Officiellt beskrevs emellertid toppmötet som en framgång eftersom detta tog beslutet om den stora utvidgningen av EU österut. Jacques Chirac ryckte här in och hjälpte Göran Persson genom att att övertyga tyske förbundskanslern Gerhard Schröder. En gentjänst?
Till försummelserna i detta stora beslut hör fallet med den delade ön Cypern. Grekland utövade utpressning genom kravet på att ön skulle komma med i EU även om delning bestod. Annars skulle Grekland stoppa hela östutvidgningen, sa man.
Inför det kravet gav EU efter.
Alldeles före toppmötet i Göteborg hade jag besökt Cypern och träffat alla betydelsefulla grekcyprioter från president Klerides och neråt. Min samlade bedömning var att grekcyprioterna inte var speciellt intresserade av att ön skulle återförenas. På den turkiska delen levde mest ditflyttade bönder från Anatolien medan turkcyprioterna utvandrat till London, USA och Australien. Grekcyprioterna vände ryggen åt norra delen av ön, skrev jag.
På toppmötet i Göteborg kom den cypriotiske utrikesministern fram till mig och gratulerade till den insiktsfulla analysen, som ju gick stick i stäv med den officiella retoriken.
Inom EU trodde ansvariga personer som Günther Verheugen (Tysklands EU-kommissionär med ansvar för utvidgningen) att problemet låg på den turkisk-cypriotiska sidan. Men vid folkomröstningen om FN-plan utformad av Kofi Annan visade det sig, som jag förutsett, att motståndet mot öns enande tvärtom låg hos den välmående off-shore-beroende, turistorienterade ekonomin på den grekcypriotiska sidan.
Sålunda svalde EU i Göteborg ett inbyggt problem som ännu 2022 inte är löst och som fortfarande dyker upp i många sammanhang. Cypern kan beskrivas som grus i skon men det kan med tiden leda till plågsamma problem.
Till det mest paradoxala i Göran Perssons ledarskap hör hur han stolt kunde yvas över det stora genombrottet i Göteborg som utvidgningen med fler medlemsländer var, utan att försöka skapa förståelse hos svenska medborgare för konsekvenserna av beslutet.
När det senare skulle omsättas i praktiken talade Göran Persson desto mer om problemen – om risken för social turism – som om vi hade kunnat få ett nytt EU med tio nya medlemmar till nolltaxa.
Reinfeldts EU-ordförandeskap
Bristen på politisk pedagogik hos Persson var en fatal försummelse. Samma brist på politisk pedagogik finner man under Fredrik Reinfeldts ordförandeperiod, hösten 2009.
Då dominerade två frågor dagordningen. Den ena var förberedelserna inför FNs klimattoppmöte i Köpenhamn. Den andra var att få EUs fördragsrevision på plats, Lissabonfördraget (egentligen en komprimerad version av den konstitution som stoppats 2005).
Klimatmötet i Köpenhamn (COP 15) skulle ha kunnat bli ett gyllene tillfälle för de nordiska länderna att visa globalt ledarskap i en för mänskligheten avgörande fråga. Som ordförande i EU ledde Sveriges Fredrik Reinfeldt ansträngningarna att med EU som förebild visa vägen för resten av världen.
Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen råkade samtidigt vara värd för COP 15. Både Reinfeldt och Lars Løkke vill klä sig i ledartröjan och båda hade i
överraskande hög grad folk med sig bakom politiken.
Sällan har två nordiska länder haft en sådan möjlighet att visa globalt ledarskap.
Men det visade sig dessvärre att den nordiska modellen är bättre på normativa principer än operationella praktikaliteter. Toppmötet slutade i intet, i huvudsak beroende på att USA:s president Obama som kunde ha önskat ett avtal, inte hade inrikespolitiska förutsättningar att göra det medan Kinas ledare skulle ha kunnat göra
det men inte ville.
Allt detta var egentligen förutsägbart redan innan mötet.
Till det kom en serie taffliga dumheter på dansk sida och att Reinfeldt valde att dra
sig ur striden.
Så gick hetluften ur den ballongen.
Samtidigt som Lissabonfördraget skulle komma på plats skulle EU-kommissionen förnyas för en ny mandatperiod. Fredrik Reinfeldt fick därför som uppgift att bryta ned motståndet hos den tjeckiske partivännen, presidenten Vaclav Klaus, som länge vägrade skriva på fördraget.
Som en följd av det nya fördraget skulle EU utse en ny så kallad permanent ordförande i Europeiska Rådet och en ny ansvarig för utrikes- och säkerhetspolitiken. Valet föll på belgaren Herman Van Rompuy och brittiskan Catherine Ashton, två tämligen anonyma politiker som inte riskerade överskugga toppmötets stats- och regeringschefer.
Som ordförande i EU-kommissionen åternominerades José Manuel Barroso, som under fem år visat sig foglig och lydig.
I valet mellan en kraftfull, pådrivande politiker och en anpasslig brevlåda valde man brevlådan som nöjer sig med att registrera inkommande önskemål från medlemsregeringarna – ett val som blottar vilket svagt intresse som Fredrik Reinfeldt och hans kollegor hade för ett fungerande EU.
När Barroso så skulle sätta ihop en laguppställning för den nya EU-kommissionen inträffade en anmärkningsvärd skandal som drabbade den svenske generaldirektören Jörgen Holmqvist. Franske presidenten Nicolas
Sarkozy önskade posten för finansiella tjänster till sin Michel Barnier vilket brittiske premiärministern David Cameron accepterade om generaldirektören för dessa frågor lblev en brittisk tjänsteman, Jonathan Fall.
Sålunda körde de två över både den formellt ansvarige ordföranden Barroso och den svenske generaldirektören Holmqvist.
Alla med erfarenhet av Bryssel vet att sådan kohandel tillhör vardagen, men det anmärkningsvärda är att det skedde bakom ryggen på Fredrik Reinfeldt som nyss hade belönat Barroso med ett nytt mandat.
När nyheten nådde statsrådsberedningen vägrade Reinfeldt att lyfta ett finger för att hjälpa Jörgen Holmqvist. Reinfeldt betraktade det hela som ett internt personalärende i EU-kommissionen.
Den hållningen avslöjade en attityd som i bästa fall kan beskrivas som naiv och kortsiktig.
Efter ordförandeperioden slocknade Reinfeldts glöd i både klimat- och EU-politiken. Liksom Göran Persson var han ett exempel på felsynen att behandla EU som om vore det inte mer än kommunalpolitik upphöjd till på europeisk nivå.