Storbritanniens David Cameron har tvingats avbryta påsksemestern på Lanzarote sedan hans EU-politik avslöjats och tiotusentals jobb hotas. Stora delar av brittisk stålindustri riskerar att läggas ner för att den slås ut av prisdumpat stål från Kina, och EU har inte kunnat ingripa för att de stoppats av Storbritannien med stöd av Sverige.
Kinas ”zombiefabriker” är ett varnande exempel för vad som kan hända.
”Britain was instrumental in blocking a Brussels plan to raise tariffs on Chinese steel. EU tariffs on Chinese steel are currently just 9 per cent, compared with the United States which has levies of up to 236 per cent”. (Daily Telegraph)
Så kan det stora Stålgrälet beskrivas som plötsligt tagit över EU-debatten i Storbritannien inför folkomröstningen den 23 juni.
Tata Steel, med 15 000 anställda i Storbritannien och med stora stålverk i bland annat Wales, har meddelat att hela verksamheten är till salu eller kommer att läggas ner. I det redan tidigare utsatta Wales vore det en katastrof.
EU-motståndarna såg genast chansen och UKIP-ledaren Nigel Farage sa att den enda chansen att rädda Tata Steel är att lämna EU och införa sanktioner mot billigt kinesiskt stål. Och Labourledaren James Corbyn åkte till Port Talbot i Wales och krävde nationalisering av stålindustrin.
Det här borde inte ha kommit som någon överraskning för den brittiska regeringen. Tata Steels direktörer berättar att de fört diskussioner med regeringen under ett års tid om de gigantiska förlusterna sedan stålpriserna rasat under flera år.
Men Toryregeringen har varit mer intresserad av att stärka sina relationer med Kina på andra områden. För att kunna öka exporten till Kina och få Kina att finansiera ett nytt kärnkraftsbygge i Storbritannien. Då har klagorop från ett indiskt företag inom den tynande stålindustrin om dumpad stålimport och de högsta elpriserna i Europa inte varit så intressant.
Det straffar sig nu. Stålindustri är en bransch med stora konjunktursvängningar där det krävs långsiktighet för att klara av de gigantiska investeringar som krävs för att hänga med i utvecklingen. Då behövs också tydliga politiska spelregler.
EU grundades bland annat för att hantera just kol- och stålindustrins fortlevnad efter andra världskriget. . När jag tillsammans med Ingrid Hedström kom till Bryssel första gången 1983 fick vi en lektion i hur dåvarande EG styrde Europas stålindustri med närmast sovjetisk planhushållning av industrikommissionären Etienne D’Avignons kabinett. Under vår reportageresa i Tyskland, Frankrike, Luxemburg och Belgien fick vi se hur den hårdhänta styrningen slog ut fabriker för att andra skulle överleva.
På hemmaplan kunde vi sedan följa hur SSAB Svenskt Stål byggdes upp på samma sätt genom sammanslagning av tre nedläggningshotade stålföretag, av staten och kapitalet hand i hand.
Den överstatliga styrningen av stålindustrin ser inte ut på samma sätt i dag. Men EU har fortsatt i uppdrag att värna den europeiska stålindustrin. Det viktigaste maktinstrumentet är handelspolitiken.
När Kina de senaste åren börjat vräka ut billigt statssubventionerat stål över världen sedan industrialiseringen dragits ner kraftigt har EU-kommissionen försöker få medlemsländerna att ingripa med strafftullar. Men en grupp länder med Storbritannien, Sverige och Nederländerna i spetsen har lyckats få ihop en blockerande minoritet som förhindrat beslut om kraftfulla åtgärder.
EU:s sanktioner ligger därför på 9-13 procent, medan USA:s strafftullar mot kinesiskt stål är upp till 256 procent, enligt Financial Times.
Från Kina rapporteras om ”zombiefabrikerna” som ett minne från stålboomen och en föraning om hur det snart kan se ut i Europa.
Inför EU-ministermötet den 29 februari hade flera industriministrar, inklusive Storbritannien Sajid Javid, skrivit under ett öppet brev med krav på åtgärder för att förhindra en ”hotande kollaps” för stålindustrin. Men på mötet sade återigen främst Storbritannien, Sverige och Nederländerna nej. Industriminister Javid har pekat på att bilindustrin och andra branscher tjänar på lägre stålpriser.
Statsminister Stefan Löfven har också i sin argumentering för varför det är viktigt att Storbritannien förblir medlem i EU pekat på att de agerar gemensamt för ökad frihandel.
I EU pågår just nu också förhandlingar om EU ska stödja Kinas krav på att betecknas som en ”marknadsekonomi” i världshandelsorganisationen WTO. Om Kina uppnår denna status blir det svårare att införa handelssanktioner mot landet.
David Cameron har nu fastnat i den rävsax han själv placerat ut:
+ Statliga subventioner är förbjudna enligt EU-reglerna.
+ Förstatligande skulle kosta skattebetalarna miljarder när stålindustrin inte kan konkurrera med billigt kinesiskt stål.
+ Ett besked om nedläggning omedelbart före folkomröstningen leder till en konflikt med Labour som behövs för att säkra en seger för Camerons Remain-sida. Och risk för proteströster på Brexit på nedläggningsorterna.