Att splittra EU är en populär syssla bland stormakter. De östra delarna anses svagast länk så där sätter såväl Kina som USA och Ryssland in stötarna.
Ännu utan stor framgång.
I veckan som gick höll Kina ett toppmöte med sina allierade i Östeuropa, ett särskilt upphaussat möte för att Kinas president Xi själv deltog.
Grupperingen kallas 17+1 (där 1 står för Kina) och där ingår sedan några år tillbaka hela Östeuropa, Balkanländerna, de tre baltiska staterna och sedan ett par år även Grekland.
Idén med 17+ 1?
Oklar.
Kina har skapat gruppen och lovat stora investeringar till de länder som medverkar.
Det hålls tal om vänskap och klipps av band.
För EUs östeuropeiska medlemsländer startade det delvis som ett finger åt Bryssel och kanske till hela Västeuropa som dikterar villkoren i EU.
Extra socker var förstås löftet om stora investeringar.
Men dessa investeringar har gjort östeuropéerna besvikna. Kina har köpt hamnen Pireus och bygger järnväg upp över Balkan till Budapest – med löfte om anslutning till Warsawa – men miljarderna går till projekt som kineserna vill ha, kontrakten mest till kinesiska byggföretag och de tar dessutom ofta med sina egna arbetare.
17+1 är frustrerande också för Kina. Det går inte alls lika bra som när de gör detta slags satsningar i Afrika eller Asien. Alla Kinas infrastrukturprojekt styrs av att de måste gå igenom EUs procedurer för offentlig upphandling och sedan måste arbetare och miljö behandlas enligt EUs höga normer.
Någon riktig tacksamhet från de östeuropeiska ledarna eller önskat politiskt inflytande för Kina, kommer inte heller riktigt.
Tvärtom har de flesta av dessa 17 t ex skrivit på ett åtagande med USA att inte släppa in kinesiska Huawei i sina nät.
Och när 17-+1 nu skulle hålla ett riktigt toppmöte med stats- och regeringschefer- ett sånt som EU blåser upp sig med hela tiden – så skickade sju av de 17 östeuropeiska stats- och regeringscheferna någon minister i sitt ställe.
Att tappa ansiktet är inte något kineser uppskattar men president Xi höll god min och genomförde mötet ändå.
Men vill Kina få ut något av östeuropéerna får man nog erbjuda mer.
2015 drog Polens regering igång något av en konkurrent till 17+1, ”De Tre Havens Initiativ” (eller 3SI), en fond där man framförallt söker amerikanskt stöd för att bygga ut sin egen del av Europa.
Tolv EU-länder ingår – samma östeuropeer samt Österrike. Fonden är tänkt ska hitta 800 mijarder dollar i infrastrukturinvesteringar de närmaste åren – till vägar, järnvägar, energi och digitalt.
USA gillar det. För amerikaner ser det ut som ett sätt att få in foten i EU samtidigt som man knuffar undan Kina och Ryssland.
Trump-administrationen nappade och utrikesminister Mike Pompeo lovade 1 miljard dollar i investeringar. Trumps folk var ju också alltid ute efter att få sälja mer amerikansk gas till Europa och att stänga av de ryska leveranserna.
Biden-administrationen har ännu inte uttalat sig (utom för att hota de ryska gasleveranserna via Nord Stream) men i representanthuset har demokrater och republikaner så sent som i förra veckan enhälligt röstat för ett amerikanskt stöd till 3S1.
Så långt är det uppmuntrande.
Men USA har faktiskt inte betalat ut mer än en tredjedel av den där miljarden och säger att resten kommer först när de tolv östeuropéerna börjar betala in sin del.
De tolv verkar inte ha bråttom att betala in sin del.
Istället grälas det.
Tjeckien tycks misstänka 3SI för att vara (ännu) ett polskt sätt att dominera regionen, kanske bl a för att fondens pengar hanteras av Polens investeringsbank och den första utbetalningen gick till Polens största speditör, Cargounit.
Den baltiska trion är mindre intresserad av att lägga pengar på vägar eller gas, de vill se digitalisering högst på agendan.
Ungerns Orban är gärna med men har länge haft dåliga relationer till USA och kommer inte medverka till att släppa in amerikanerna mer.
Premiärminister Orban försöker alltid balansera alla sina ställningstaganden så att landet inte stöter sig med Ryssland.
Ryssland vill förstås också få in en fot i EU via Östeuropa men saknar miljarder att investera. Istället köper man välvilja på en del håll med gas och olja, i Balkan med militärt stöd och så ofta man kan i övrigt, genom att hänvisa till historisk närhet.
Över Ryssland spricker dock totalt alla försök till östeuropeisk enhet för Polen och Baltikum har inget annat än misstänksamhet och avsky för Putin-regimen.
Putin har mycket större framgång på Balkan med dess historiska relationer och utnyttjar det så mycket han kan.
Som långsiktigt enande ekonmiskt samarbete, återstår därmed för tillfället mest det irriterande, frustrerande EU med den ekonomiska lockelsen av en inre marknad och miljarder i EU-bidrag.
EU ger inte minst många gånger fler miljarder än vare sig Kina eller USA, till östeuropeiska investeringar.