En sjaskig era tar slut när Europaparlamentets talman Martin Schulz vid årsskiftet lämnar sin post.
Tack vare en alltför nära relation med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, har de två herrarna kunnat detaljstyra politiska beslut i en riktning som passat dem personligen.
Det blir en lättnad att se Schulz försvinna.
Luxemburgaren Jean-Claude Juncker och tysken Martin Schulz, den förste borgerlig, den andre socialist, borde inte ha kunnat bli så såta kumpaner.
Deras närhet inleddes med en tävling om att få bli spetskandidat till posten som kommissionsordförande.
Idén med att alls ha en spetskandidat var en innovation från parlamentsledamöternas sida 2014.
De ansåg att EU-regeringarna (med rätt att utse kommissionsordförande) borde tvingas att utgå från resultatet i Europaparlamentsvalet. Störst partigrupp i det valet borde ha rätt att peka på kandidat.
EU-regeringarna fnös irriterat, de hade för avsikt att välja helt själva – även om de visste att deras val enligt fördraget sedan skulle kräva godkännande i parlamentet.
Men parlamentarikerna körde på, alla partigrupper utsåg sin man och de två som låg bäst till – Juncker och Schulz tutade i amerikansk stil runt i röd/blå turnébuss, höll presskonferenser och TV-debatter.
De borgerliga vann valet men Juncker hade ändå inte fått jobbet om inte ödet spelat Europa et spratt i form av brittiske premiärministern David Cameron.
Han bar sig så klumpigt och aggressivt åt när han sågade Juncker att luxemburgaren blev den ende möjlige kandidaten.
Sedan tog märkliga tider vid.
Den förlorande kandidaten Martin Schulz fick sitta kvar som parlamentets talman och skapade en tät allians med sin fd rival Jean-Claude Juncker, som nu alltså utgjorde EU-kommissionens ledning.
Så tät att de ringer varandra varje morgon.
Varje vecka möts de med några andra EU-höjdare och drar upp planer.
Socialisten Schulz har därefter agerat för att skjuta upp eller stoppa omröstningar i parlamentet där kommissionens – borgerlige Junckers – förslag annars riskerade att förlora.
Han har sett till att avlöva ett utskott vars uppgift var att utreda skumma skatteaffärer som skett i Luxemburg medan Juncker var premiärminister där.
Nyligen har Schulz räddat Junckers kandidat till vice-president/budget- och personalkommissionär (tysken Gunther Oettinger) från nesan att söka godkännande i parlamentet.
Oettinger har varit en dålig IT-kommissionär, offentligt gjort rasistiska och homofobiska uttalanden samt låtit sig lobbyas och bjudas (i hemlighet vilket är förbjudet) av en Putinvänlig affärsman (vars affär sedan godkändes av EU-kommissionen).
Juncker gav 2014 parlamentet chans att utdela rött eller grönt ljus inför omplaceringar av kommissionärer, men här har alltså Schulz gjort Juncker tjänsten att avstå från det, när en sådan omplacering riskerar att stoppas.
Schulz har sedan i somras kampagnat för att bryta Europaparlamentets uppgörelse att låta honom sitta som talman under bara halva parlamentets mandatperiod för att sedan överlämna uppdraget till en borgerlig ledamot.
De två största partigrupperna S och EPP, har i kraft av sina många röster i parlamentet kunnat köra det upplägget sedan 1982 (med ett kort undantag 2002-2004).
Men Martin Schulz ville få sitta hela perioden själv och har försökt trumfa igenom det.
Juncker har självklart hjälpt till,. han gick redan tidigt ut och sa att han ansåg Schulz borde få vara kvar – vilket han som tjänsteman för en helt annan institution strikt taget inte har något med att göra.
På senaste tiden gick Juncker så långt att han, i en stund av tappat humör. hotade att själv avgå om Schulz inte får sitta kvar.
Schulz tycks nu ha fått löften om en bra post i tysk politik och avgår vid årsskiftet.
Juncker tänker inte längre avgå.
Men hans anseende är så fläckat av den oheliga alliansen med Schulz, att han kanske trots allt borde överväga det.