Långsamt, långsamt blir Nato mindre relevant men EU desto mer i försvarsfrågor.
Så när Ursula von der Leyen vill bli omvald:
Om jag blir EUs nästa kommissionsordförande, så får EU en försvarskommissionär.”
Årets upplaga av Münchens säkerhetskonferens startade brutalt genom Trumps invit till Putin att ”do what the hell he wants” med andra Natoländer.
Den avrundades med Volodymyr Zelenskyjs lika brutala besked om hur något sådant ser ut i verkligheten.
Någonstans i mitten tillkännagav Ursula von der Leyen att om hon tillåts fortsätta som EU-kommissionens ordförande, så får EU en försvarskommissionär.
Det känns rimligt med tanke på hur EU rör sig in mot centrala försvarsfrågor.
* EU håller på att inrätta en ”militär rörlighet” i Europa så att trupper och vapen kan förflyttas över nationsgränser.
Det är något som Nato aldrig har kunnat genomföra men som förstås blir nödvändigt om européer ska kunna försvara varandra vid en attack någon dag.
* EU-kommissionen har på gång förslag till att skärpa kontrollen och ägarskapet över undervattenskablar – ni vet, de där som sträcker sig över hela världen genom oceanerna och som bär med sig det mesta av vår internet-kommunikation.
Tänk er de kablarna i fiendens händer!
* En EU-strategi för försvarsindustrin utlovas från Von der Leyen i månadsskiftet februari/mars:
”Vi måste spendera mer. Vi måste spendera bättre. Vi måste spendera mer i Europa.”
* Ursula von der Leyen tar därefter för en stund över EUs utrikespolitik när hon annonserar att ett kontor ska öppnas i Kiev för samarbete om försvarsinnovationer. (Normalt, om och när EU ska sätta upp en ny byrå eller myndighet är ett ärende som alla medlemsländer diskuterar grundligt, som det röstas om i Europaparlamentet och som alltid avslutas med en het strid om vilken stad kontoret ska placeras i.
Här rundar VDL hela processen med sitt tillkännagivande som ingen part därefter kommer våga motsätta sig.)
Vid säkerhetskonferensen i München försvarade Von der Leyen att hon nu efter fem år har gått över till den franska linjen om att europeisk försvarsindustri ska prioriteras, med att ”det är europeiska skattebetalare som lägger miljarder på det här och vi vill ha bra jobb i Europa.”
Men det handlar om mer än så.
När EU-ledarna entusiastiskt i mars 2023 lovade Ukraina att skeppa, köpa och bygga en miljon granater inom ett år, så trodde man säkert att det var möjligt. Det visade sig snart att EU-länderna inte producerar tillräckligt och att det tar tid att utöka produktionen.
Vapenfabriker visar sig vilja ha stenhårda, färdigfinansierade 10-15 år långa kontrakt i handen innan de ens stiger upp om morgonen.
Inte ens ett regeringsbeslut duger.
Att köpa från USA visade sig lika svårt för USA har själv låga lager av ammunition, har fabriker som kör på övertid och skeppar sedan snart fem månader vad man har till Israel.
En optimistisk EU-idé att tillfälligt avbryta all europeisk export av ammunition (ca 40 procent går på export) stupar, bland många skäl, på att vapenindustrin anser det vore horribelt i en långsiktig bransch som deras att bryta affärskontrakt.
Och då har vi inte ens snuddat vid frågan att en del går på export till USA som ju inte skulle bli glada…
Om Europas vapenbrist enbart var ammunition var det en sak, men europeiska länders försvar köper det mesta av sin tunga utrustning från USA.
Detta gör att, skulle Europa en dag vilja gå i krig, så är man helt beroende av att USAs statskontrollerade försvarsindustri är med på noterna.
Kort sagt, en europeisk strategi för försvarsindustri är helt nödvändig om, säg… Donald Trump eller någon liknande?, skulle väljas till president.
EU är alltså på väg att bli mer och mer centralt i frågan om de europeiska ländernas förmåga att kunna försvara sig, med USAs hjälp men framförallt utan amerikansk hjälp.
På alla Natomöten dubblas och tredubblas därför just nu antalet deklarationer om att Nato står starkt, att Nato står enigt.
Men fakta talar förstås ett helt annat språk:
* Militäralliansen Nato kunde inte ens släppa in två nya medlemmar som man länge önskat sig av militärstrategiska och geopolitiska skäl (Finland och Sverige) därför att enhälligheten i Nato ger vilken dumskalle som helst en broms (Erdogan och Orban).
* Militäralliansen Nato kunde inte hindra Natolandet Ungern att signera ett säkerhetssamarbete med Kina (Natos fiende nummer två)… eller för övrigt Ungern att sedan två år tillbaka bromsa europeiskt militärt stöd till Ukraina.
* Men framförallt är militäralliansen Nato oförmöget att på något sätt lösa Europas största säkerhetspolitiska problem sedan andra världskriget – anfallet på Ukraina – eftersom USAs ena parti (demokraterna) fruktar att det skulle utlösa ett tredje världskrig och USAs andra parti (republikanerna) anser att det är inte USAs problem, det får européerna klara själva.
Nato är alltså inte Europas säkerhetspolitiska lösning idag, även om man av artighet gentemot amerikanerna och av försiktighet inför Vladimir Putin, fortsätter att låtsas det.
Att ingen längre räknar med Nato på allvar, visas av att ett tredje ämne på Münchens säkerhetskonferens detta år, var frågan om EU borde skaffa sig tillgång till egna kärnvapen.
Vi är långt från ett så drastiskt beslut som europeiska kärnvapen, men på ett praktiskt plan diskuterar man redan bakom kulisserna hur det skulle kunna låta sig göras för européerna att ”flytta in i” Natos strukturer och säkra makten över sitt eget öde.
Med tanke på detta, blir nog frågan extra viktig vem som får uppdraget att under de närmaste fem åren vara EU-kommissionens ordförande.