Slutet på EUs budgetdebatt är nära och med den, även den siffervals som förhandlarna ägnat sig åt.
Löfvens siffervalsande är i sammanhanget lite eget och blir begripligt bara om det är hemmapubliken han förhandlar med.
En fransk journalistkollega frågar mig hur Sverige lobbyar för sin ståndpunkt i EUs budgetförhandlingar.
Lobbyar?
Nej. Det har jag nog inte sett att de gör.
Men de försöker väl övertyga med argument för sin ståndpunkt?
Tjaa.
Man får verkligen tänka efter.
Få se nu, svensk ståndpunkt är att vi borde betala mindre till EU för att…för att… vi betalar för mycket…?
Frågan är i alla fall viktig för regeringen Löfven, det kan vi vara säkra på. Löfven och finansminister Andersson kastade sig överraskande in i budgetdebatten mer än ett år innan det ens fanns ett förslag till EU-budget.
Det är något av ett rekord för svenskt engagemang i EU-frågor.
I mars 2017 lanserade duon Sveriges ståndpunkt som att ”vi ska vara snålast i Europa.”
Varför då?
Jo, det berättade regeringen något år eller två senare. Så snart förslaget faktiskt kommit och finansdepartementet hunnit räkna på det.
Därför att budgetförslaget skulle öka den svenska EU-avgiften med 44 procent.
Eller 40 procent.
Eller 35 procent.
Men i alla fall med 14 miljarder kronor. Eller 15 miljarder. Eller 16 miljarder.
Hursom helst oacceptabelt högt, enligt europaminister Hans Dahlgren. Och att det är för högt, räcker som argument för att övertyga den svenska hemmapubliken. Diskussionen om att Sverige skulle kunna tjäna på den ena eller andra EU-insatsen -och därför förlora om EU inte hade råd med den – är ett finlir som inte intresserar någon.
Till regeringens och finansdepartementets försvar när det gäller alla olika bud på svensk EU-avgift, ska sägas att det är verkligen inte lätt att nagla fast en tydlig siffra.
Och detta råkar vara ett faktum som kan utnyttjas i budgetförhandlingarna.
Danska regeringen fibblar t ex runt med vilka år man jämför så att det ska se så dyrt ut som möjligt. Då ger man sig själv en smakstart i förhandlingarna.
Tyska regeringen gör en ännu fulare grej än den danska, jämför startåret på förra sjuårsbudgeten med slutåret på kommande sjuårsbudgeten.
Som om inte 14 år hade gått och landets inkomster ökat rätt rejält under tiden.
Svenskarna berättar inte vad de jämför med när de landar i 35, 40 eller 44 procent extra så vi får väl tro att deras utgångspunkt är den siffra för svensk EU-avgift som Dahlgren och Löfven brukar använda, ungefär 40 miljarder kronor.
Det är inte direkt lögn men inte heller sant.
I EUs nuvarande sjuårsbudget har Sverige har betalat som minst i årlig EU-avgift 24,2 mdr kronor (2017) .
Som mest har vi betalat 39 miljarder (2019)…eller?…
…Ekonomistyrningsverket säger 33 mdr som mest (2018).
ESV är den institution som räknar ihop i slutänden vad EU-avgiften faktiskt slutat på när allt är klart.
Att avgiften ett år skulle ha nå så högt som till 39-40 miljarder var regeringens prognos den gång det blev sagt (år 2019) så inte en lögn.
Men inte sant heller för prognosen sprack (32 mdr säger ESV).
Årsavgiften skiljer sig alltså väldigt mycket år från år och är verkligen svårgissad i förväg. Totalsumman avgörs nämligen av ganska många rörliga element.
Mest rättvist för att få en överblick, blir väl att slå ihop de sju årens svenska avgift och dela med sju.
I så fall blir den svenska EU-avgiften kring 30-31 miljarder kronor om året.
Fast hallå, då har vi glömt en sak.
Sverige tar hela tiden upp tullavgifter för EUs räkning – och fram till 2017 även sockeravgifter. Pengarna bara passerar dock bara vårt system, de slussas vidare och är inte en del av Sveriges EU-avgift.
Som minst rör det sig om 4,3 mdr kronor (år 2014) och som mest 6,3 mdr kronor (år 2019).
När regeringen upplyser riksdagen om årets EU-avgift så räknar de in dessa avgifter.
På ett sätt är det korrekt, pengarna ska gå från vår statskassa till Bryssel. Men det var aldrig våra pengar.
Drar vi bort tull- och sockeravgifter, betalar den svenska statskassan i medlemsavgift till EU årligen snarare runt 25-26 miljarder per år.
En så låg siffra på svensk EU-avgift har aldrig nämnts av någon svensk minister när de diskuterar EU-budgeten.
Här dyker en intressant skillnad upp mellan den svenska, danska och den tyska regeringen.
De två senare hittar en så låg siffra som möjligt som startpunkt att jämföra framtida högre betalningar med, så ökningen ter sig maximalt bisarr och oacceptabel ut.
Men den svenska regeringen väljer det högsta tänkbara beloppet att vifta med som startpunkt och missar ett lysande tillfälle att peka på en JÄTTEHÖJNING.
Kan möjligen skillnaden beror på att Berlin och Köpenhamn förhandlar med övriga EU medan den svenska regeringen fokuserar på den svenska hemmapubliken?
Om Löfvens tänkta mottagare av budskapet var EU, låg det nära till hands att göra som Berlin och Köpenhamn.
Löfven borde då ha letat fram någon slags argument för varför Sverige ska betala mindre (stor flyktinginvandring?, stor transitvägtrafik?)
Hans finansminister Magdalena Andersson borde verkligen haft en helt annan taktik när hon lät sig intervjuas i Le Monde (lång text om det här).
Europaminister Hans Dahlgren borde inte envist upprepa att ”vi svenskar betalar mest” för det vet förstås övriga EU mycket väl att vi inte gör.
Vi betalar 2,3 procent av EU-budgeten.
Inte ens per capita betalar vi mest.
Framförallt borde väl svenska regeringen ha visat något slags intresse för att kompensera de svenska utgifterna med EU-stöd?
En kassa består inte bara av utgifter. Inkomster är rätt viktiga också.
Sverige får tillbaka av EU i snitt 11 miljarder kronor om året.
Det kommer som jordbruksbidrag och regionalstöd.
Men den svenska regeringen driver aktivt att EU borde skära ned på just jordbruksstöden och regionalpolitiken.
Kanske har Sverige ideologiska problem med jordbruksstöd. Varför argumenterar regeringen inte då för ökade stöd på andra områden som faller den mer i smaken?
Istället har regering och riksdag som ständigt mantra i alla lägen, inför alla EU-förslag, att lägga sig på positionen ”budgetrestriktiv.”
Inget får kosta något.
Tänker vi oss istället att den svenska regeringen är mer intresserad av att föra budgetdebatten med sin opposition och med sina svenska väljare än att diskutera med EU, så blir taktiken begripligare.
”Sverige betalar för mycket,” är ett vinnande argument i Sverige.
”Sverige borde vara snålast av alla,” tas av svenskar emot som den naturligaste saken i världen.
”EU borde skära ner på alla stöd till allt och ha en mindre budget,” låter rimligt i svenska öron.
Då blir det smart istället för klumpigt, att dra till med den högsta möjliga siffran på svensk EU-avgift – 40 miljarder.
Alldeles för mycket, ju!
Regeringen Löfven lade möjligen redan från start upp budgetförhandlingarna så att man skulle kunna räkna hem seger på svensk hemmabana.
Att vinna i EU var – få en sänkt eller bibehållen svensk EU-avgift – var ju i ärlighetens namn aldrig realistiskt möjligt.
Men genom att hemma kasta omkring sig en upprörande hög avgift och skrämmande ökningar på den ”…16 miljarder, 44 procent…” kan regeringen alltid till den slutgiltiga presskonferensen välja en ny jämförelse så att utgången inte låter så illa ändå.
Nu är journalister normalt misstänksamma och kan vilja veta var siffrorna kommer ifrån, så för deras skull krävs dessutom en enkel och tydlig seger.
Det fick bli rabatten.
Om man lyssnar noga på Löfven sagt, så var Sveriges mål från dag ett att få behålla rabatten.
Rabatterna är en inte särskilt snygg ordning i en redan invecklad EU-budget.
Det startade med att Storbritannien som ny medlem på 1980-talet inte ville betala vad man blev skyldig med EUs fördelningsnyckel.
Storbritannien fick en rabatt – EU drar av en rejäl men mycket komplicerat uträknad summa från EU-avgiften.
När Sverige kom med i EU 1995, ville vi också ha en rabatt.
Vi fick 75 procents rabatt på vår del av den brittiska rabatten.
Det fick också Tyskland, Nederländerna och Österrike.
EU-ländernas medlemsavgift baseras på årets momsintäkter och landets BNI.
Sverige har en rabatt på momsintäkterna (med Tyskland och Nederländerna).
Och en rabatt på BNI-avgiften (med Danmark och Nederländerna.
Årligen dras runt 6 miljarder kronor bort från vår EU-avgift i rabatter.
Här upptäcker vi för övrigt vad Snålbrigadens allians består i.
Alla fyra har rabatter som vi vill behålla (som de andra 23 EU-länderna betalar).
Snålbrigaden har dock en svag utgångspunkt:
* Vi är rikare än alla de andra.
* Rabatter är ett klumpigt sätt att ratta EUs finanser.
* De blev ännu svårare att motivera när Storbritannien försvann.
Rabatterna är svåra att försvara så för att nå fram behövde Snålbrigaden bli högljudd och ibland rå i sina uttryck.
Det fick bli genom att gå till anfall och angripa andra EU-länder som slarviga och omoraliska.
Och det har Kvartetten gjort.
Löfven var hårdingen i april, Andersson tar upp den kastade handsken i maj men det är inget mot vad holländarna varit.
Trots en kämpa-insats står nu de fyra i Snålbrigaden inför utsikten att behöva godkänna ungefär den budget som de sa nej till i februari (på 1 100 mdr kronor) plus att godkänna en EU-upplåning på 750 miljarder euro som till två tredjedelar ska delas ut i stöd.
Det var först coronan, sedan krisen och så kraven på solidaritet som förändrade allt (ja, att Tyskland bytte fot då).
Den 1 juli tar Tyskland över EU-ordförandeskapet för ett halvår. Merkels plan är att EU-länderna ska enas om sjuårsbudgeten och återhämtningsfonden i juli.
Ett första toppmöte är inplanerat till den 9-10 juli, ett till toppmöte kan man före månadens slut kan man stå ut med.
Men då är det också kompromissdags.
Det är ingen fara. Läser man Löfven och europaminister Dahlgren noga så har paret ända sedan starten av budgetförhandlingarna 2018 inflikat milda varningar för att man inte alltid kan få som man vill.
I slutänden måste Sverige kompromissa.
I den kompromissen kommer Sverige sluta med en högre EU-avgift.
Men så som ministrarna har sladdat runt med siffrorna innan ska nog slutresultatet gå att sälja till hemmapubliken utan att det ser ut som en storförlust.
Sverige och Snålbrigaden kommer att få behålla rabatterna. EU-kommissionen har redan föreslagit det.
Detta blir en stor svensk seger.
Regeringen Löfven kommer sedan kunna plocka lite extra poäng inför hemmapubliken med att ha krävt – och vunnit – hårda villkor för det land som ska få coronastöd ur EU-budgeten.
I EU-förslaget ligger redan att det ska ställas alla möjliga villkor för dessa stöd men vem läser förslaget?
Det kan säljas som en delseger.
Tillbaka till frågan om hur Sverige lobbyar sin ståndpunkt i EUs budgetförhandlingar.
Det gör man inte.
Regeringen hänger på bryska holländare och listiga österrikare i ministerrådet och håller tummarna för att Tyskland också vill ha kvar sin rabatt.
Seger eller förlust i budgetfrågan avgörs kanske inte heller av hur det går i EU.
Det avgörs av om de svenska väljarna tror att regeringen Löfven lyckats eller misslyckats.
Då behöver man inte lobbya för sin position i Bryssel.
***