Ska Balkan släppas in i EU? Dags att ge besked

Borde EU släppa in fler balkanländer som medlemmar eller avskräcker de dåliga erfarenheterna med Östeuropa?
EUs ledare ombeds att ta ställning.


Med en sista pil ur sin båge sköt Jean-Claude Junckers kommission iväg ett förslag att öppna medlemsförhandlingar med två Balkan-länder, Albanien och Nordmakedonien.
På tisdag överlägger utrikesministrarna om förslaget, på torsdag lär det tas upp på toppmötet.

Det finns en baksmälla i EU från östutvidgningen 2004 och 2007. Ungern och Polen befinner sig under utredning för att bryta mot de mest grundläggande av krav: Respekt för rättststaten, respekt för fria massmedia och kampen mot korruption.
Rumänien, Slovakien och andra är inte långt därefter.

Såväl Ungerns premiärminister Victor Orban och Tjeckiens premiärminister Andrej Babis och partiledaren för Rumäniens regerande parti socialdemokraterna, är personligen djupt indragna i korruptionaffärer.

Men värre är kanske att länderna inte gör några försök att leva upp till EUs värderingar eller de regler som ska omgärda värderingarna.

EU har inte mycket att ta till mot medlemmar som struntar i tillsägelser.
Och det underminerar hela samarbetet att det tillåts pågå.

Intresset för att ta in fler EU-länder har länge varit direkt avvisande i de flesta huvudstäder. Junckerkommissionen meddelade redan från start 2014 att det skulle inte bli några nya intag under hans fem år vid rodret.

Men nu slutar han alltså och avskedsgåvan är ett formellt förslag att inleda förhandlingar med två länder.

Nordmakedonien är det land av de två som har starkast chanser.
Man ansökte år 2004 och har sedan dess mottagit stöd och hjälp från EU för att förbereda sig för medlemskap.
Så lever landet upp till inträdeskraven?

I EU-kommissionens utvärdering för 2019 står det angående Nordmakedonien och korruption att här har landet genomfört:
…”some level of prepararion…”
Some level?
Någon förbedelse har alltså gjorts att utrota korruption.
Kommissionstjänstemännen förmår inte ens hitta ett adjektiv som förstärker omdömet, fast rapporten ska utmynna i en rekommendation att förhandla EU-medlemskap.

Apropå rättssystemet har också ”some level” uppnåtts vilket gäller fajten mot organiserad brottslighet likaså.
Nå, Nordmakedonien har åtminstone infört lagar för att skydda medborgerliga rättigheter ungefär i europeisk nivå vilket kanske kan vara en tröst när rättsystemet känns svajigt.

Rätt ska vara rätt, Nordmakedonien bedöms i alla fall vara ”någorlunda” förberett inom offentlig administration.

Albanien har enligt EU-kommissionens rapport nått ungefär lika långt som Nordmakedonien. Det mesta når bara ”some level” , t ex rättsystemet, kampen mot korruption och organiserad brottslighet, ”some level” även för yttrandefrihet.
Lagar om medborgerliga rättigheter finns däremot ungefärligen på plats.

Kort sagt, redo är länderna verkligen inte.

I Nordmakedonien har slagsmål, uppror och demonstrationer ersatts med ett visst lugn bara det senaste året. En ny regering lyckades få igenom ett namnbyte på landet (Grekland har vägrat höra talas om ”Makedonien,” namnet på en av de största grekiska regionerna med historiskt eko av hjälten Alexander) men utan stöd av oppositionen och med bara en tredjedel av väljarna med sig.
Det är tidig dagar att tro på stabilitet.

I Albanien är kaoset fortsatt stort, oppositionen bojkottar parlamentet, demonstrerar utanför och slåss med polisen.
Premiärminister Edi Rama gör sitt bästa och har övertygat en hel del EU-ledare om sin goda vilja men undermineras av sitt egna lands politiker.

Men nu handlar det inte om ifall länderna är redo för EU.
Det handlar om storpolitik.

USA vill ha med Nordmakedonien i Nato.
Såväl USA som Europa vill göra det svårare för Ryssland liksom för nye spelaren Kina att ställa till det på Balkan.
Balkan förblir dessutom något av en krutdurk, Jean-Claude Juncker varnar t ex ständigt för att krig kan utbryta.

Grekland är ett av de EU-länder som pressar på hårdast för en utvidgning. Grekland ser stora ekonomiska möjligheter med att få bort gränserna och att kunna luta sig på EU för att hålla nya affärspartners i schack.

Men övriga grannar i öst är också förtjusta i idén med en utvidgning till Balkan. Tretton EU-länder – hela Östeuropa plus närmaste grannarna Italien och Österrike – driver på för att få EUs gräns flyttad.

Notera att de tretton vill inte mötas av motargumentet ”men då måste EU fördjupas först.”
Så gick nämligen diskussionen när Östeuropa skulle med. Flera ”gamla” EU-länder ville att EU-reglerna skulle anpassas först så att utvidgningen inte skulle vålla problem.
Speciellt Frankrike ansåg att östeuropéerna inte var mogna, inte begrep sig på demokrati eller marknadsekonomi tillräckligt väl och det kunde drabba det samlade EU.

Eller som utrikesminister Federica Mogherini påpekat apropå Balkans eventuella EU-medlemskap; ”En olöst konflikt hos er blir en konflikt för oss.”

Storbritannien drev motsatt linje mot Frankrike när det begav sig, Östeuropa borde släppas in så snart som möjligt.
Det skulle ge stora ekonomiska fördelar att utvidga den inre marknaden.

Brittiska diplomater dolde dock inte att de såg en chans att få in länder som skulle hjälpa Storbritannien att hindra fransmännen att fördjupa den europeiska integrationen.

Sverige stod entusiastiskt och flaggviftande på den brittiska sidan i diskussionen.

Såhär i efterhand kan vi nog konstatera att fransmännen hade rätt i att vara misstänksamma.
Idag står EU inför ett djupt internt problem, så djupt att det kan hota hela samarbetsprojektet.

Men britterna hade också helt rätt i sin entusiasm över de ekonomiska fördelarna.
Utvidgningen har gett ett ekonomiskt uppsving för Östeuropa som samtidigt kom oss alla till del, eftersom västeuropeiska företag tog för sig rejält.

Nu måste alltså EUs regeringar ta ställning till om samarbetet orkar med att införliva Balkan också.
Svenska utrikesministern Magrot Wallström tycks i princip positiv enligt den traditionella svenska övertygelsen att länderna bäst utvecklas i rätt riktning inne i EU.
Stora framsteg har gjorts redan, anser hon och ”låt oss guidas av EU-kommissionen,” föreslog hon i januari.

Troligaste utfallet just nu är att EU-ledarna skjuter på sitt svåra beslut. Tyska parlamentet Bundestag håller på och utreder sin åsikt i frågan och tyska regeringen avvaktar helst resultatet som utlovas till oktober.
Flera andra i EU blir säkert glada att få skjuta på ärendet.

Men ett sådant besked gör i så fall ingenting för att stabilisera den albanska eller den nordmakedonska regeringen som bägge tagit tuffa interna strider med argumentet att belöningen kommer att bli ett snabbt EU-medlemskap.
Det finns stark opposition i båda länder som kommer att peka på vänskap med Ryssland som alternativ om européerna är för malliga.

Det här är i sanning ingen enkel fråga att besvara.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU