Tomas Tobé (m) upprörs (med rätta) över de många skjutningarna i Sverige och säger att mer måste göras.
Inte minst måste mer göras på EU-nivå.
Han serverar därmed ett typexempel på klassisk svensk EU-politik.
Tobéas utspel kommer perfekt i tid för att illustrera just vad jag skriver om i min nysläppta bok ”Så förs svensk EU-politik – med ett tvärsäkert kanske.”
Tobés förslag, som framförs i Sveriges Radio, är alltså att:
”Öka det europeiska samarbetet för att stoppa införsel av vapen till Sverige.”
Justitieminister Morgan Johansson (s) håller med helhjärtat.
Ja, vem skulle inte hålla med om det ? Jo…
I november 2015 la EU-kommissionen fram ett förslag att skärpa vapenreglerna för att bromsa upp flödet av illegala vapen.
Terroristattentatet mot Charlie Hebdo i januari 2015 skedde med illegala vapen.
Mot Bataclan i nov 2015 likaså.
Anders Breivik hade stoppats med vapen av tysk polis i rutinkontroll vilket aldrig rapporterats till norsk polis – fanns inga regler för det.
Men gissa vem som då inte ansåg att EU behövde tuffare vapenregler?
Den svenska regeringen.
”Ygeman tar strid för Sveriges jägare,” löd rubriken på regeringens hemsida när EU-förhandlingarna skulle inledas.
”Att begränsa tillgången till vapen inom EU är viktigt, men det får inte gå ut över vanliga jägare”, säger Ygeman.
Säg det till skurkarna. Halvautomatiska vapen – vilket jägare och sportskyttar använder – användes av Breivik och i Paris bägge gånger.
Men i riksdagen var man helt ense om att bara vapen ”som används i fel syfte” ska bromsas.
Polisen – som förväntas se skillnad på vapen utifrån dess syfte – höll inte med de svenska politikerna utan försökte försvara en tuff linje.
(Försvaret däremot gillade deaktiverade vapen (billiga i inköp, inte svåra att aktivera igen) och ville inte ha stopp för dessa.)
Svensk linje i EU-förhandlingarna blev ändå att urvattna reglerna så mycket man kan.
Det lyckades. Ygeman rapporterade belåtet hem att allt ”går vår väg.”
Det nya svagare EU-direktivet införs sedan i svensk lag – fast nu vill (s) skärpa det.
Tuffa EU-begränsningar = inte bra. Tuffa svenska begränsningar = bra.
Men vänta nu… handel med vapen går ju över gränserna, däri ligger ju en stor del av polisens problem?
Nåväl. Ett par år senare har alltså Tomas Tobé (m) och Morgan Johansson (s) upptäckt att för att få stopp på vapenflödet krävs starka EU-regler. Bättre sent än aldrig.
Men hur uppfattas denna svenska omsvängning i Bryssel, månntro?
Först, låt oss gå tillbaka till månaden innan EU-kommissionen la vapenförslaget.
Ygeman berättade i oktober 2015 stolt för EU-nämnden att han sedan länge pressade på för att EU skulle skärpa vapenreglerna och nu såg fram mot att EU äntligen konkret skulle ta itu med saken.
Moderaterna var den gången på samma linje. Ja man oroade sig rentav för att Ygeman inte varit tuff nog.
Även om vapen inte alltid var farliga i sig så gällde det att täppa till alla luckor, tyckte en (m)-ledamot.
Och det tyckte som sagt hela riksdagen ända till EU-kommissionen kom med ett förslag om saken och Jägareförbundet satte in sin lobbying.
Hur såg det här egentligen ut från Bryssels horisont?
Först kräver Sverige skärpta vapenregler.
Sedan vill Sverige urvattna förslag till skärpta regler.
Därefter skärper Sverige svenska vapenregler.
För att till sist komma tillbaka med åsikten att EU behöver skärpta vapenregler.
Hattefnattandet från svenska politiker om vapenregler är inte undantag, de är regel.
(Ni hittar många fler exempel i min bok ”Så förs svensk EU-politik – med ett tvärsäkert kanske”.)
Svenska politiker har inte insett att Sverige numera hänger ihop med EU vilket innebär att vi ofta kan behöva träffa annorlunda politiska val för att få ett lika bra utfall.
Jag kan se minst två problem med det här uppträdandet.
Det första är, att det vinner oss naturligtvis inget inflytande i EU.
Vi blir oförutsägbara och obegripliga som samarbetspartner.
Det andra är att svenska väljare lär få en mycket underlig uppfattning om EU och varför vi är med när våra politiker inte agerar begripligt – ens för oss.