Statsvetare gör ibland ett försök att ranka inflytande i EUs korridorer – alltid platt fall.
Nu har ett gäng journalister prövat det.
Bättre? Nej, lika illa.
Det är fullt förståeligt att utrikesminister Margot Wallström belåtet tweetade när tankesmedjan ECFR förra året sedan rankade Sverige som EUs näst starkaste ledare i utrikespolitiken bland EU-länder.
Det hade jag också gjort om jag varit svensk utrikesminister.
Så snart jag slutat hånskratta.
Självklart är Sverige inte EUs näst mest inflytelserika utrikespolitiska aktör.
Det vet alla utan att behöva väga, mäta och räkna.
Allt den rankningen säger är att urvalskriterierna måste vara fel.
En första princip för att kallas ”ledande” borde väl vara att de andra faktiskt följer efter?
Den svenske statsvetaren Rutger Lindahl rankar också inflytande i EU.
Han konstaterar att Sverige placerar sig som nummer ett efter stormakterna.
Seriöst?
Lindahl rankar EU-länder efter frågan: Vilket land vill ni helst samarbeta med i EU?
Regeringstjänstemännen som han har frågat har varit artiga och svarat Sverige.
(Efter Tyskland, Frankrike och Storbritannien, av naturliga skäl.)
Simsalabim: Sverige är nästan det mest centrala landet i EU!
Inte ens att vi ställde oss utanför euron har ändrat detta härliga tillstånd, når han fram till.
Märkte Lindahl inte att Europa genomgått en omskakande ekonomisk kris där alla övervägande och beslut togs i eurogruppen vilket svenska regeringen bara fick läsa i tidningarna om efteråt?
Hur har för övrigt detta enorma svenska inflytande verkat till vår fördel i flyktingfrågan?
I konflikten om Kinas ståldumping?
I TTIP-förhandlingarna?
Nå, journalister då – kan de bättre än statsvetare räkna ut vilka de riktiga spelarna är i EU-sammanhang?
Ett år gamla USA-finansierade sajten Politico gör ett fräckt försök.
Här är de 40 EU-parlamentariker som verkligen spelar roll (”that really matter”).
En snabb blick på listan visar att det där med ranking måste vara svårare än det verkar.
Talmannen, gruppledare och utskottsordföranden (högsta positionerna i parlamentet) kommer först, helt enkelt för att de sitter på det jobb de sitter på.
Det är att göra det lätt för sig.
Därefter kommer populisterna (franska Marine Le Pen, brittiske Nigel Farage, danske Morten Messerschmidt, letten Antanas Guoga, mfl).
Motivet för att den okände letten Guoga platsar bland de som ”spelar roll” är att han sägs vara ”det närmaste Europa har Donald Trump.”
Är kriteriet alltså att man ska vara högljudd och okunnig?
I twitterbråket som följt när andra journalister kritiserat rankingen, gav oss redaktören Ryan Heath en av få antydningar till metoden som används.
Han sa att…”den som inte begriper att någon (Marine Le Pen) som ligger bra till att vinna franska presidentvalet ”spelar roll” i EP, den är dum.”
Detta förvirrar förstås ännu mer. Rankingen skulle ju tala om för oss vem som spelar roll i Europaparlamentet?
Det gör ingen av populisterna därför att a) de är sällan där och b) De gör inget praktiskt arbete när de är där och c) Andra parlamentariker vill inte samarbeta med dem och enskilda ledamöter har självklart ingen påverkan.
En tredje kategori är så de parlamentariker som haft en stor och kontroversiellt rapport under våren och vintern (tyske Jan Philip Albrecht, franske Alain Lamassoure, Sven Giegold, ).
Är kriteriet här: ”Har synts i massmedia på senaste tiden”?
För övrigt är det lite avslöjande att just Storbritanniens ledamöter rankas högst, efter Tyskland.
De har inte särskilt mycket inflytande i EU-parlamentet längre.
Där har t ex de många duktiga Tories spelat bort sig rejält genom att lämna den starkaste politiska gruppen EPP och bilda en ny, lättviktig grupp av främlingsfientliga. partier.
Men de flesta engelskspråkiga journalister följer enbart annan engelskspråkig press vilket brukar ge det här slags tilt.
Den ende svensk som letat sig in på listan, plats nummer 34, är moderaten Christoffer Fjellner.
Det är på inget sätt oförtjänt.
Fjellner är en veteran i parlamentet, en av de svenskar som suttit allra längst i parlamentet, nu inne på sitt 12e år.
Han har under sina tolv år haft ett antal tunga rapporter och positioner, lärt sig systemet, spelarna och vet hur en slipsten ska dras
Motiveringen till att välja just honom är dock högst besynnerlig.
Veteranen Fjellner kallas en ”rising star”.
Ännu mer förödande är påståendet att hans starka arbete för TTIP sägs kunna vara det som slutligen lyfter honom upp till att bli en av de stora aktörerna i parlamentet.
Till och med Financial Times har klassat TTIP som en död häst trots att den fortfarande piskas.
Fjellner ska nog få sin politiska framgång men det lär vara hans hårda arbete på många fronter och inte TTIP som för honom dit.
Nej, sluta ranka.
Inflytande i EU är för svårmätbart för att kunna uttryckas i en siffra.
Gick det inte lite väl snabbt här? Den rutgerlindahlska rapport du hänvisar till är ju från 2007, data från 2006 och 2003. då kan han väl knappast lastat för oförmåga att analysera eurokrisen – om du inte menar att den var full blom redan då.
F ö (I) har Lindahl och medförfattaren Daniel Naurin gått vidare med senare siffror; som jag tillfälligtvis sitter och och kikar nu. Argumentet från din sida att deras informanter svarat snällt för att tillfredsställa utfrågarna kommenterar de själva så här:
”In the second survey in 2006, in order to test for potential interviewer effects
on Sweden’s position, one-third of the interviews were conducted from the Robert
Schuman Centre for Advanced Studies at the European University Institute in Florens, Italy The remaining two-thirds of the interviews were conducted from Gothenburg. No interviewer effect giving rise to biased results was detected. In fact, Sweden came out slightly better as an often-mentioned cooperation partner in the
Florence interviews compared with the Gothenburg interviews.” (European Union Politics 2010 11: 485)
Lindahl och Naurin får förstås svara för sig själva om de er intresserade. Men att klumpa ihop dem med Ryans Heaths underhållningsjournalistik….nja det är inte så våldsamt övertygande även om anslaget är kul.
Staffan Dahllöf (lovar skicka länk till kommande artikel om och med Naurin)
Du har rätt, Lindahl & har kompenserat för god uppfostran i senare studier (mea culpa!).
De har också – likt EFCR – lagt ned ett gediget arbete på att intervjua, räkna och jämföra – till skillnad från Politico.
Jag har inget problem med deras arbete. Inte heller deras underlag.
Däremot invänder jag emot deras slutsats – att Sverige skulle ha störst, mest, näst mest inflytande.
Först där klumpar jag ihop akademikerna med tramspellarna!, för verkligheten säger något annat (eurokrisen nämner jag som ett exempel på när verkligheten motsäger påståendet om Sveriges som ”bland de mest inflytelserika”).
Det går inte att dra sådana slutsatser utifrån den bevisade sanningen att Sverige är ett populärt land att samarbeta med.
…vilket jag alltså påstår utan att ha gjort något som helst akademiskt arbete som bevisar hur rätt jag har…-:)
Kul. Och sant. Kommer dock ihåg att Lindahl genomförde en metodförändring: De första gångerna var intervjuarna svenska, men efter synpunkter i stil med dina bytte han till utlänningar som dessutom ombads mörka att ett svenskt universitet låg bakom. Men resultatet blev faktiskt i stort sett detsamma. Som du säger, andra MS gillar att prata med oss, antagligen därför att vi har ett jämförelsevis väl fungerande maskineri för att ta fram koordinerade positioner i i stort sett alla frågor. Det är en inflytandefaktor -men förstås långt ifrån den enda!
Du har rätt där, Lindahl & har tydligen korrigerat för den faktorn.
Men min poäng var ju inte heller – som du noterat – att de brustit i akademisk nit utan att det inte går att dra den slags slutsats.
Ämne för en ny krönika: ”Hur en clever regering kunde utnyttja det faktum att andra EU-länder gillar att prata med oss, genom att först lägga en plan för vad vi vill åstadkomma i EU…”
För det är ett bärande element som också krävs, tror jag.
Skall man nu vilja något också, räcker det inte att vara med och vara trevlig?
Lite allvarligare talat så har jag inte tolkat Lindahl/Naurin som att Sveriges reella inflytande är stort, men att man har ett förvånansvärt stort förhandlingskapital – gäller också DK. Hur det används är förstås nästa goda fråga. Skall försöka återkomma om det.
Du är en snällare människa än jag, Staffan! Jag blir bara irriterad när jag ser slutsatserna men okej då, kanske kan det läsas som att Sverige har ett stort (outnyttjat) kapital. Hojta när du hittar länkarna!