Det är färdigsnackat om strategisk autonomi. Nu kommer den i skarpa förslag från EU-kommisssionen idag – geopolitik på allvar.
Tiden att vara naiv är förbi, nu blir det inget mer snyltande på européernas marknad, var andemeningen i en presskonferens där tre EU-kommissionärer presenterade en EU-marknad anpassad till hotfulla, globala realiteter.
Det bolag som i fortsättningen vill köpa ett europeiskt företag eller som vill vinna ett myndighetskontrakt i EU, måste spela enligt samma regler som EU-företagen.
Det betyder att bolag som är statsägda eller sponsras till stor del av sin stat, inte ska få konkurrera.
I första hand är det förstås kinesiska bolag man tänker på. Kina har massivt ökat investeringarna i Europa, särskilt i strategiskt känslig industri som telekom, spetsteknologi och fartygshamnar medan EU-bolag som bekant inte tas emot samma öppna famn på den kinesiska marknaden.
Men det är inte bara Kina som kan bromsas i portgången om man vill konkurrera i Europa ”med annat än innovation och skicklighet”, som Vestager uttrycker det.
Det kan vara ryska oligarker, bolag från oljestaterna i Gulfen, kanske amerikanska bolag som utnyttjat statsstöd för den militära sektorn och vem vet om inte norska oljefonder hamnar i samma grupp.
Budskapet är att den som åkt snålskjuts genom statlig uppbackning inte ska ha fördel framför europeiska konkurrenter.
Trion kommissionärer har funnit fler sätt att skydda den inre marknaden.
Ett är att bevilja EU-kommissionen rätten till akutinsatser om en situation som coronapandemin skulle bryta ut.
Det handlar om att snabbt kunna dammsuga EU för vad som finns av akuta hjälpmedel (skyddsmasker?), ordna tillförsel eller tillverkning och fördela rättvist.
Alltså, precis vad man gjorde med vaccin men som EU egentligen inte har rätt att göra utan fick beviljas tillfällig behörighet för.
Poängen är att EU-länderna snabbt ska kunna samordna sig och dela på vad som finns utan att frestas stänga några nationsgränser.
På temat sårbarhet i en kris, har EU-kommissionen just analyserat en stor mängd importvaror (5 200 stycken) för att se var risker finns om brist skulle uppstå, för EU-länderna.
137 importvaror ansågs ha svaga leveranskedjor, t ex kräva ingredienser som finns på bara ett fåtal ställen att köpa. Det var t ex några mediciner men också halvledare till elektronik och råvaror till batterier.
Idag är Kina leverantör till mer än hälften av dessa känsliga produkter. Vietnam och Brasilien är andra storleverantörer.
34 varor specifikt ansågs kunna utsätta EU för en verklig kris om de uteblev. De flesta är råvaror och ovanliga metaller men här finns också turbopropellrar, radipomottagare och medicinsk skyddsutrustning.
Och vad gör man i så fall?
Man ser till att sprida sina leverantörer på flera håll för att bli mindre sårbar, man lagrar inför nödläge och man ”innoverar,” alltså ser om det går att hitta på bra ersättning.
Vilket leder osökt till de tre kommissionärernas tredje steg för att skydda en EU-marknad:
Europeiska industriallianser.
I svenska riksdagen kallas detta för europeiska superföretag och man är emot. Det är protektionism, det är Frankrike och Tyskland som bygger superföretag som kan slå ut mindre svenska företag ”som står för teknikutvecklingen” (i riksdagsledamöters åsikt i alla fall).
Men EU har redan startat sådana partnerskap över gränserna mellan bolag och forskare för vätgas, för batterier och för sällsynta metaller.
Nu kommer alltså två nya allianser där den ena handlar om datormoln och industridata (för att kunna behandla stora mängder data). EU ligger långt efter Kina och USA och vill ha egen expertis.
Den andra handlar om de eftertraktade halvledarna vilka det redan råder en global brist på. Biltilverkare har fått skicka hem arbetare och datorer saknas i butikerna för att de största tillverkarna Taiwan och Sydkorea (samt Kina) inte hinner med efterfrågan. Industrikommissionären Thierry Breton som nyss jagade vaccintillverkning (men nu kan konstatera att Europa tillverkar mest och exporterar flest ), söker nu med ljus och lykta efter några som vill göra halvledare på europeisk mark.
Den nya alliansen har tills vidare fått 22 EU-länder att gå med.
Inte Sverige då, som behåller sin misstänksamhet mot vad som är det egentliga syftet med alltihop.
”Målet är att stötta Europas näringsliv i omställningen till klimatvänligt,” understryker Margrethe Vestager.
Klimatet?
Ja, vi måste förvänta oss att klimatförändringarna kommer ge oss fler pandemier, det har forskarna för varnat länge.
Och i Taiwan just nu bromsas tillverkningen av halvledare som världen ropar efter, av extrem torka, den värsta på 70 år, och tillverkning av halvledare kräver mycket vatten.
Kanske är det därför som statsminister Löfven balanserar på en slak lina när han lyssnar på riksdagsledamöternas kritik om vad EU gör:
”Vi menar att när man pratar om autonomi får det inte bli ett EU som
sluter sig, för det vore direkt kontraproduktivt,” håller statsministern med.
Löfven övergår sedan till att, fast å andra sidan…
”Därför pratar vi hellre om att man måste vara lite selektiv, strategisk och
smart. Vad är det för kompetenser, teknik och sektorer där vi måste bli
starkare? Man måste välja ut dem, och vi får inte sluta oss.”
Och eftersom Sverige har en batteritillverkare i Northvolt så håller staten för näsan inför lukten av europeisk superföretag och låter Sverige gå med i EUs batteriallians.
Selektivt, strategiskt och smart.
Ungefär som Margrethe Vestager och Thierry Breton anser att de är, när de analyserar importrisker och skapar allianser.