Med USAs reträtt från Afghanistan på näthinnan är det läge att börja fundera över EUs egen parallell – Sahel.
Ledande land där, Frankrike, vill nämligen ut nu.
Terroristerna i Sahel i nordvästra Afrika (alQuaida, ISIS, Boko Haram, mfl) uppfattas som ett lurande hot mot Europa. Detta är det skäl som försvarsminister Peter Hultqvist använt för att svenska soldater finns på plats där, såväl i FN-trupper som i EUs polis- och militärträning EUTM, och så en mer nybildad europeisk styrka, Takuba där svenskt specialförband ingår.
Precis som de militära insatserna i Afghanistan kom till för att USA ville det och andra följde, startade Sahel-insatsen med att Frankrike ville det och andra följde.
Året var 2013 och den franske presidenten Hollande gick i krig med terrorister i Mali som höll på att vinna huvudstaden Bamako.
Under de åtta år som gått har insatsen geografiskt utvidgats till hela Sahel och lite till (Burkina Faso, Tchad, Mali, Mauretanien och Niger).
Militären har fått sällskap av civila missioner som stöttar befolkningen, polisen och gränsbevakningen.
Totalt har EU anslagit nära 10 miljarder euro till regionens utveckling och FN-insatsen Minusma har vuxit till drygt 18 000 personer.
Mali är inte Afghanistan men parallellerna är många.
Den viktigaste är kanske att fransk och övrig militär närvaro har inte hjälpt mer mot terrorismen, än den amerikanska gjorde i Afghanistan.
De olika terroristgrupperna i regionen är starkare än de någonsin varit.
Lokalbefolkningen är varken tryggare eller har mer att säga till om i sitt land. Det senaste året har sett två statskupper i Mali och ett statskuppliknande regimskifte i Tchad.
Förutom lokala protester mot de regimer som insatsen tryggar, har det muttrats mycket om fransk neokolonialism och protesterats mot fransk truppnärvaro.
”Man kan inte tvinga fram statsbyggande utifrån,” sa president Macron i en intervju i helgen.
Sagt och gjort, Macron drar tillbaka de franska trupperna i Sahel.
Det kommer inte som en blixt från klar himmel, presidenten har varnat en längre tid och statskupperna tycks ha blivit spik i kistan. I maj meddelade han att det fick vara slut, i juni förtydligade han och i juli kom tidpunkter och antal soldater som ska plockas hem.
Här är en annan parallell med Afghanistan – detta påverkar i högsta grad andra länders deltagande i Sahelinsatserna.
Frankrike stått för den hårda kärnan genom ”operation Barkhane” med sitt logistiska stöd och underrättelseverksamhet (till dels hämtat hos amerikanerna).
Utan fransmännen blir det svårt för FN att fortsätta. Det blir också svårare för EU att bedriva sin verksamhet.
President Macron har sedan han kom till makten gjort stora ansträngningar för att avlasta Frankrike och få till en internationell styrka. USA har nekat och Biden har istället beslutat plocka hem vad man har av spridda trupper.
En europeisk insats av små specialstyrkor sattes ändå ihop så sent som förra året under namn Takuba.
De första anlände i december 2020 (fransmän och estländare), svenskarna anslöt i februari.
I april i år tog Danmark beslutet att skicka en grupp, grekerna ”övervägde” då fortfarande. I maj anlände de första italienarna.
Kort sagt, Takuba är pinfärskt.
Att fransmännen nu planerar en militär reträtt från regionen gör att alla de elva EU-länder som lovat deltagande, behöver tänka igen.
Att USA dessutom inte ens ger stöd på distans, ger ännu mer skäl för oro.
Ändå måste det inte bli tal om en hals-över-huvud-reträtt från Mali precis som när amerikanerna lämnade Afghanistan.
Tre skäl pekar på att det kan bli annorlunda.
För det första, mot väst-soldaterna står inte en enda välorganiserad fiende utan ett knippe av delvis rivaliserande organisationer.
För det andra, Macrons tillbakadragande ska ske i etapper. Med start i höst och under 1,5 år ska operation Barkhane halveras.
För det tredje, Emmanuel Macron vill inte överge Sahel helt. Han har en plan för fortsatt stöd i andra former. Utvecklingsinsatserna ska fortsätta och ges en starkare förankring lokalt.
Så allt väl?
Nja.
Precis som det amerikanska beskedet att man nu lämnar Afghaistan i sig påverkade läget i den regionen, gör det franska beskedet detsamma i Sahel.
Specialförbanden i Takuba tycks vara vad säkerhetsinsatserna är tänkt att bygga på framöver.
Macron har försökt övertala USAs president Joe Biden att ta en aktiv del men Biden svävar på målet.
Är de europeiska allierade i Takuba trygga med detta nya läge?
Rimligen förskjuts en del av ansvar för säkerhet över på de fem berörda afrikanska staterna.
Nigers president Mohamed Bazoum (vid Macrons sida vid tillkännagivandet), protesterade inte mot den franska reträtten utan anmärkte att det viktiga var ett fortsatt franskt stöd på afrikanska villkor:
”Vi behöver inte från Frankrike vad vi redan har, utan vad vi inte har,” kommenterade han något kryptiskt.
Tchad har emellertid redan meddelat att de också tänker halvera sina trupper i terroristbekämpande G5 Sahel.
Utifrån kanten dyker Turkiets president Erdogan upp – alltid på utkik efter ett tillfälle att växa i styrka – och sluter militärt samarbetsavtal med Tchad.
Detta inhopp har fått Egypten att reagera starkt eftersom Turkiet uppfattas som en farlig rival och Egypten lovar därför sitt stöd till Tchads regering.
Gissningsvis satsar de terroristgrupper som finns i regionen på en framstöt så snart fransmännen dragit sig bort.
Alla har förstått den gamla sanningen, att gå in i ett krig är lättare än att lämna det.
Det finns tillräckligt mycket som är oförutsägbart och explosivt i en region förhärjad av terrorister och skurkregimer, för att det inte kan ställas några garantier för att europeiska utträdet ur Sahel kommer gå snyggare till än det amerikanska reträtten från Afghanistan.