Stefan Löfven har visserligen tagit tillbaka EU-flaggan till sina presskonferenser. Men han fortsätter den nationalistiska linjen när EU-ledarna förhandlar om hur det europeiska samarbetet ska återuppbyggas efter coronakrisen.
Om Löfven försöker blockera en historisk uppgörelse om EU-solidaritet riskerar han att göra samma misstag som David Cameron, och bli sidsteppad medan övriga EU tar beslut utan honom. Därmed kan Sverige också hamna på läktaren när bygget av Kärn-EU tar fart.
De stora besluten i EU fattas med enhällighet och varje stats- och regeringschef har därför möjlighet att använda sitt veto och blockera beslut även om alla andra är överens. Det har Storbritanniens premiärministrar utnyttjat många gånger under sin tid i EU. Men när EU-ledarna skulle hantera eurokrisen fick premiärminister David Cameron uppleva att det finns en gräns för hur långt vetorätten sträcker sig.
När han på vanligt brittiskt vis sade tvärnej till förslaget om att stärka eurosamarbetet med en ”finans- och stabilitetspakt” inskrivet i EU-fördraget hade Angela Merkel fått nog. De övriga medlemsländernas ledare skrev i stället under en mellanstatlig pakt med samma innehåll utan Storbritannien.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy utropade att det nu fanns ”två Europa”, medan Merkel lite mer diplomatiskt konstaterade: ”Jag tror aldrig David Cameron var med oss vid bordet under förhandlingarna”.
Camerons veto urholkade hans möjligheter att senare få övriga EU-ledare att gå med på brittiska undantag från EU:s lagar och regler inför Brexitomröstningen.
”Frugala fyran” som Stefan Löfven, Mette Fredriksen, Mark Rutte och Sebastian Kurz kallar sin snålallians verkar lika tondöva som David Cameron i sitt svar på Merkel-Macrons historiska förslag om en återhämtningsfond för att hjälpa de hårdast drabbade länderna efter coronakrisen med direkta bidrag.
De fyra avvisar kategoriskt Angela Merkels starka argumentering om att EU befinner sig i sin djupaste kris hittills, att ”EU-samarbetet måste fördjupas. Nationalstaten klarar inte det här ensam.” De svarar med att hänvisa till ”fundamentala principer” och ”lån för lån”.
”We propose to create an Emergency Recovery Fund based on a
‘loans for loans’ approach, which is in line with fundamental principles for the EU budget”.
Det är inget som talar för att Angela Merkel är beredd att backa för snålalliansens propåer, lika lite som hon var beredd att ge efter för David Cameron under eurokrisen. Merkel har fått oväntat starkt stöd på hemmaplan trots att Merkel-Macron-förslaget innebär en total helomvändning från Tysklands tidigare veto mot gemensam upplåning i EU.
Merkel får stöd i opinionsmätningar och av Tysklands tidigare finansminister Wolfgang Schäuble, som under eurokrisen ville kasta ut Grekland ur valutaunionen i stället för att ge nya lån.
Bundestagspräsident Wolfgang Schäuble (CDU) sieht keine andere Alternative zum deutsch-französischen Vorstoß. Im Interview mit WELT AM SONNTAG sagte Schäuble: „Wenn Europa überhaupt noch eine Chance haben will, muss es sich jetzt als solidarisch und handlungsfähig bewähren.“
”Frugala fyran” har samtliga under de senaste åren visat att de är mycket angelägna om att visa upp en EU-skeptisk hållning på hemmaplan av rädsla för att förlora väljare till invandringspopulistiska partier. Frågan är hur de ska nu ska klara sig ur det hörn där de själva målat in sig.
Stefan Löfven kommer förmodligen att få helhjärtat stöd av övriga riksdagspartier i EU-nämnden, där snålheten överskuggat all tanke på EU-solidaritet i flera år. Det kommer att göra det ännu svårare för honom att backa från ”Frugala fyrans” utspel.
Det är möjligt att de fyra i snålalliansen skickat iväg ett ultimativt formulerat förslag enbart som ett förhandlingsbud i hopp om att ha största möjliga kompromissutrymme. Att de egentligen främst är ute efter att få behålla sina länders rabatter i långtidsbudgeten. För det var ju snålalliansens huvudmål på EU-toppmötet om budgeten i början av året.
Merkel-Macron-förslaget om att EU ska ta upp ett 500-miljarderslån och dela ut som bidrag till krisdrabbade länder innebär ingen extra utgift på svenska statsbudgeten. Återbetalningen av lånet ska ligga 10-20 år framåt i tiden, och kan då betalas med t ex EU-avgifter från utsläppshandel.
Men risken är att Stefan Löfven och hans gäng nu knutit upp sig så hårt till att säga nej till Merkel-Macron att de får svårt att backa utan att framstå som förlorare inför sina väljare.
Förre handelsministern Leif Pagrotsky manar på DN Debatt Stefan Löfven att låta euroländerna genomföra Merkel-Macron-förslaget på egen hand.
”Att svenska skattebetalare ska vara med och ta notan för valutaunionens bristande funktion vore självklart orimligt”, skriver euromotståndaren Pagrotsky.
Det skulle kortsiktigt kunna rädda Stefan Löfven från att framstå som överkörd av Angela Merkel. Men det skulle samtidigt innebära ett brott mot en annan huvudlinje i svensk EU-politik, att stoppa bygget av ett ”Kärn-EU”.
-Sverige ska delta fullt ut i EU-samarbetet, var Stefan Löfvens budskap i hans linjetal i riksdagen i december.
Om Stefan Löfven skulle följa Leif Pagrotskys råd och frivilligt lämnar förhandlingsrummet när EU ska ta historiska beslut om hur EU-samarbetet ska fördjupas riskerar han ge Sverige fast abonnemang på ståplatsläktaren.