Sossarna tar den trista EPPO-sagan ett spinn till

Sossarnas helomvändning i frågan om en EU-åklagare spinner med så hög fart att det ger yrsel.
Historien om detta är inte vacker.


Bland vanligt folk funkar det inte att byta fot helt tvärt, man är tvungen att sticka emellan ett generat; ”jag hade lite fel där.”
Men i politiken kanske det är omöjligt att medge att man misstagit sig. Vissa politiker är bättre än andra på att vända 180 grader och låtsas som det regnar. Socialdemokraternas omsvängning inför en europeisk åklagare är det senaste exemplet på hur sådant kan göras fullständigt ogenerat.

Förslaget om att skapa en EU-åklagare kom redan 2007, började utredas 2010 och lades på bordet som ett formellt lagförslag 2013.
Skälet var att det hade börjat avslöjas stora bedrägerier där skurkarna rörda sig över nationsgränser. En hel del av de bedrägerierna var riktade direkt mot EU-budgeten.

EU hade redan tidigt satt upp ett nätverk för åklagare som byter information med varandra vid gränsöverskridande brott (Eurojust).
Problemet som kvarstod var vem som skulle föra ett brott till åtal?
Alla länder har händerna fulla med nationella brott. Att ta på sig och driva ärenden som delvis utspelat sig i andra länder – där man talar andra språk, har obegripliga rättsinstitutioner och märkliga bevisföringskrav… åklagare duckade gärna och hoppades att Någon Annan skulle ta bördan.

Bedrägerierna växte under tiden i storlek.
Den ena härvan efter den andra har avslöjats där mångmiljardbelopp lurats bort. Våra största banker är inblandade och har tjänat på snurren.
Avslöjarna är som regel inte poliser utan en hederlig person inom organisationen som inte står ut och därför går till myndigheterna.

Sverige har aldrig varit aktiv i diskussionerna. Svenska regeringen var tvärtom direkt emot när förslaget kom upp på EUs bord. Förslaget riskerade svensk självständighet, ingen myndighetsöverföring till EU, tack.

Riksdagens justitieutskott under Morgan Johansson ansåg att bedrägerier, det händer ju ändå inte i Sverige:
” Det framstår enligt utskottet som oproportionerligt att försöka komma tillrätta med ett problem som huvudsakligen endast gäller vissa medlemsstater genom att införa en ordning som träffar samtliga medlemsstater på ett så ingripande sätt.”
(Men alla EU-bedrägerier oavsett plats drabbar även svenska skattebetalare, var det inte uppenbart?)

Alla riksdagspartier utom de liberala stödde regeringens nej.
Fast att bara säga nej,var inte nog för regeringen.
Inrikesminister Anders Ygeman förklarade för riksdagens EU-nämnd att Sverige kunde påverka EU-åklagaren – som han verkligen inte tänkte vara med i – genom att mörka för de andra i EU att Sverige inte tänkte vara med:
”…om vi lägger in ett veto, i det här läget säger nej, kommer de andra att gå in i ett fördjupat samarbete. Då har vi inte längre möjlighet att påverka. Därför vore det oklokt att i dag säga nej. Men vi ska uttrycka den djupa skepsis vi har mot förslaget men ändå hänga kvar så länge att vi kan påverka så att det blir så lite skadeverkningar som möjligt.”

Han fick lov att förtydliga för riksdagsledamöterna förstod inte riktigt:
”Av taktiska skäl kommer vi inte att säga att vi ska rösta nej eftersom det då finns en risk att myndigheten utvecklas utan oss.”

Regeringens stridslist fungerade. I oktober 2016 kunde Anders Ygeman berätta för riksdagsmännen att förhandlingarna gick Sveriges väg. De andra hade kompromissat för att få med Sverige:
”Under de drygt tre år vi har förhandlat har vi fått igenom några av våra viktigaste synpunkter, och utvecklingen har gått i vår riktning. 

Sverige hade då bland annat varit med om att neka EPPO riktiga vassa tänder och befogenheter. När det börjar närma sig slutförhandling i mars 2017 är Ygeman därför belåten:
”Det är alltså ett betydligt bättre Eppo som vi inte går med i än det som vi från början sa nej till att inte gå med i.”
Och då meddelade den svenska regeringen övriga EU-länder att vi inte tänkte vara med.

Det svenska uppförandet väckte stor ilska eftersom alla länder måste säga ja för att kunna upprätta en EU-åklagare.
Europaminister Ann Linde berättade efteråt för riksdagens EU-nämnd om reaktionen:
”Först sa kommissionen att det var ett enda land som inte kunde gå med på detta, och det var Sverige, och därför går det inte. Sedan gick Tyskland och Italien in och sa att detta var väldigt olyckligt och att man hade fler förslag. De var mångordiga och helt enkelt väldigt arga.”

Nå, EU-åklagaren EPPO fick då istället bli ett projekt utanför EU, ett så kallat ”fördjupat samarbete.”
Arbetsuppgifterna för EPPO blir att åtala bedrägeribrott mot EU, korruptionsbrott och gränsöverskridande momsbrott.
Just nu rekryterar man personal, hyr kontor (i Luxemburg) och diskuterar vem som ska ha EU-åklagarjobbet.

Den 12 september 2018 föreslog EU-kommissionens ordförande Juncker att EPPO också skulle kunna ägna sig åt terrorbrott.

Den 19 september sa Stefan Löfven till riksdagen att frågan om Sveriges deltagande i EPPO borde övervägas.
När det gäller åklagarmyndigheten är det min uppfattning att vi har anledning att se över beslutet, inte minst med tanke på hur myndigheten har utvecklats.”
Inrikesminister Mikael Damberg meddelade sedan att man nu måste analysera EPPO.

Faktum är att EPPO är utrett i grunden av svenska myndigheter och av riksdagen.
Kostnader och konsekvenser har gåtts igenom på längden och tvären. Resultatet användes som argument för att Sverige skulle säga nej.
Inget nytt har hänt med EPPO som ju inte finns än.
Jo, Junckers terroridé är ny.
Men den säger sig sossarna inte gilla.

Säpo gillar den inte heller. Det gör faktiskt ingen av deras kolleger i EU-länderna. Säkerhetspoliser emellan är information om terrorister något som man byter, lite som en valuta. Den som sitter på mycket information, intressant information, byter till sig annan information.
Ju mindre du vet, ju mindre får du tillbaka.
Det här vill inte någon säkerhetspolis – utom möjligen de som har väldigt lite egen information – att EU ska klafsa in i.

Nå, denna extra socialdemokratiska utredning av ingenting nytt, tycks nu vara avslutad. För i dagarna lanserade socialdemokraterna som ett nytt löfte i EU-valet att man ska driva ”hårda tag mot EU-korruption”.
”En ny arbetsgrupp – en task force – ska tillsättas för att arbeta mot korruption i EU. Gruppen ska ligga under den europeiska åklagarmyndigheten,” berättar finansminister Magdalena Andersson.

Jaha, så en arbetsgrupp mot korruption under EPPO – där vi vägrat vara med – som redan har korruption som huvuduppgift…
Svensk självupptagenhet känns monumental här.

Men det kommer mer:
”…  Gruppen får i uppdrag att bekämpa korruption i de medlemsländer i EU som uppvisar de svagaste resultaten i Transparency International’s korruptionsindex.”
Alltså, de som ska utredas är Rumänien, Bulgarien och de där.
Det behövs säkert.

Men det hade varit klädsamt med en antydan av självinsikt från socialdemokraterna, med tanke på att Swedbank och Nordea utreds för att aktiv ha deltagit i de stora bedrägerihärvorna i Europa.

Jag gissar att det här socialdemokratiska initiativet kommer mottas med en del förvåning i Europa.
Kanske rentav en del ilska.
Sverige har vägrat vara med i EPPO för att vi tydligen inte drabbas av bedrägerier.
Men nu har regeringen åsikter om vilka arbetsgrupper en EU-myndighet ska ha, som vi nekat att delta i?
Svenska banker har avslöjats som deltagare i stora europeiska bedrägerier.
Men det är Östeuropa som ska utredas och tillrättavisas?

Frågan är hur roliga samarbetspartners vi egentligen blir för övriga EU om vi uppträder så här.
Och hur villiga de andra kommer vara att lyssna på oss, den dag vi kommer med ett vettigt förslag om samarbete.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU

Categories: Övrigt