Cement-affären är en illa skött sak som slutat i att regeringen upphäver rättssäkerheten och bryter mot EU-direktiv.
Förra året arbetade EU-kommissionen intensivt med att undersöka var EU har svagheter i produktionskedjan.
Var hämtar europeiskt näringsliv sina leveranser från illavarslande få källor?
Var saknas det helt inhemska råvaror?
Var finns sådana råvaror enbart i händerna på obehagliga regimer och utsätter oss för ett oroväckande beroende av en skurkstat?
Idén var att ta reda på var har vi lagt våra ägg i en enda korg och kan ta stryk för det i framtiden.
En bra idé, ju.
Man önskar att Sverige hade gjort något liknande.
Istället gick den svenska regeringen i panik när bolaget Cementa (leverantör av 75-80 procent av all svensk cement) stod inför risken att behöva sluta leverera i november.
Orsaken var som bekant att Mark- och miljödomstolen underkänt bolagets ansökan om att fortsätta kalkbrytning i Slite.
Bolaget hade i tre års tid – av tre olika statliga myndigheter – fått höra att miljökonsekvensbeskrivningen inte duger (vilket Dagens Nyheter sedan har redovisat i flera artiklar.)
Lite research hade varit till hjälp.
Cementa är helägt till en av världens största cementproducenter, tyska HeidelbergCement.
HeidelbergCement gör cement i 52 länder, bland annat i Danmark, Norge, Estland, Lettland, Litauen, Tyskland och Polen.
Hotet att Sverige skulle stå utan cement om deras svenska dotter stötte på hinder, är inte trovärdigt.
Bara en sådan sak som att svenska dotterbolaget fram till förra året exporterade hälften av sin tillverkning till USA, gör att hotet förlorar i styrka.
Tyska HeidelbergCement har kunnat segla på en räkmacka under 2000-talet trots att man egentligen är en av Europa värsta klimatbovar.
Dotterbolaget Cementa är en av Sveriges största utsläppare av CO2 men har skänkts en rejäl rabatt på den svenska CO2-skatten.
HeidelbergCement är också en av EUs största utsläppare av CO2.
Cement är helt det slags industri.
När EU från år 2005 först började begränsa industriers CO2-utsläpp genom utsläppshandeln, så slapp cementindustrin helt undan.
Cementtillverkarna hotade EU att flytta om de utsattes för utsläppskrav. Utländska konkurrenter skulle ta deras marknadsandelar, sa de.
Risken ansågs vara så stor att den CO2-tunga cementsektorn slapp helt att betala för sina utsläpp.
Ännu bättre – de fick dessutom gratis utsläppsrätter till skänks av EU som bolagen kunde använda i handeln.
Detta har de gjort.
Cementtillverkarna i Europa har enbart mellan 2008 och 2015 sålt utsläppsrätter för cirka 50 miljarder kronor.
Svenska dottern Cementa har på detta sätt tjänat 86,5 miljoner kronor under de åren.
En ren vinst – rätterna kom med posten och såldes vidare.
Efter 2015 steg priset på rätterna så den sammanlagda vinsten är rimligen långt större.
Medan andra industrier i Europa sedan 2005 tvingades ägna sig åt att minska utsläppen för att slippa betala utsläppsrätter, har HeidelbergCement haft den ekonomiska styrkan att i hög fart kunna köpa upp konkurrenter världen över.
Koncernen har blivit dominerande i de flesta av dessa 52 länder och förutom i Europa tagit starka marknadsandelar i Asien, Sydamerika och Afrika.
Nu kanske kan vi droppa rädslan för att cementtillverkarna flyttar ut?
I Sverige har välvilligheten mot Cementa växt ofantligt av löftet att man ska kunna starta världens första klimatneutrala betongtillverkning.
År 2030, redan.
Men om man tar en närmare titt på koncernens färdplan till detta ambitiösa mål, ser det ut som att resultatet är beroende av att någon annan gör de insatser som behövs för att minska cementproducenternas utsläpp.
Uppenbart är att samhället, förväntas göra det mesta.
Punkt ett i färdplanen är att någon annan (samhället, om jag förstår planen rätt) ska se till att mer avfall går till förbränning – så att Cementa därefter kan använda mindre fossilt bränsle.
Punkt två utgörs av att någon annan ska utveckla andra resurser än kalk att använda i cementprocessen eftersom kalk tycks ansvara för hela två tredjedelar av Cementas utsläpp.
Punkt tre är höjdpunkten och den föranledde en gotländsk presskonferens på försommaren. Cementa och näringsminister Baylan berättade där nyheten att bolaget skulle bli ledande i klimatrent cement om åtta och ett halvt år.
Fast först måste någon annan utveckla detta som ett fungerande projekt.
Metoden som planen bygger på kallas CCS, alltså att koldioxid ska sugas ut ur luften och stoppas ned… det är inte helt klart var. Men det ska lastas på norska tankers och hamna i Nordsjön. Kanske i tomma oljefält. Eller i bergrum.
Ett stort hinder för CCS är att detta är väldigt dyrt och ingen har hittills velat betala för att gå vidare med tekniken som i decennier kallats för framtidens hopp.
HeidelbergCement vill att näringsminister Baylan satsar svenska skattemedel på det.
Norge har redan låtit sig övertalas att lägga 25 miljarder kronor på CCS (de har tomma oljehål som de gärna säljer) varav 3,3 mdr Nkr går till Heidelbergs norska dotterbolag Nordcem.
Hur mycket (mer är svenska staten villig att betala för att göra Cementa klimatneutralt?
Baylan har inte sagt någon siffra men hans närvaro på presskonferensen i somras var nog ett gott tecken om att pengar är på väg.
Så en starkt nedsmutsande tyskt gigant som redan fått miljarder av skattebetalarnas pengar, lovar att bättra sig.
För att detta ska ske, ställer den svenska regeringen in rättssäkerheten.
Tillfälligt.
HeidelbergCement nekades sitt tillstånd till utökad kalkbrytning på Gotland för att man inte åstadkommit en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning.
Vi kan nog räkna med att denna globala gigant har både jurister och tekniker som kan åstadkomma en rimlig miljökonsekvensbeskrivning.
För övrigt är problemet med vattnet välkänt för alla cementtillverkare.
Inte minst har koncernen i elva år legat i strid med en grupp indonesier om exakt samma problem som Gotland – vattnet.
Regeringen föll däremot undan och valde att ändra lagen så att inget tillstånd skulle behövas för åtta månader framåt, bara en anmälan.
Ja, man ändrar lagen för att gå runt en dom.
Rättsäkerheten för de medborgare som vunnit tvisten i domstol var inte stor.
De gotlänningar som trodde sig ha lagen bakom sig för att skydda sötvattnet – en bristvara på ön Gotland – tog fel.
Att tre statliga myndigheter gav dem rätt (länsstyrelsen, Naturvårdsverket och SGU) hjälpte inte.
De har ett hopp kvar och det är EU-domstolen.
Kravet på miljökonsekvensbeskrivning är ett EU-direktiv. Varken tyska koncerner eller svenska regeringar kan lyfta bort dom.
Det finns en målkonflikt här.
Gotlänningar har rätt till det lilla sötvatten som finns på ön.
Sverige behöver – verkligen! – cement.
Nog måste vi kunna hantera dessa extremt kända problem på ett bättre sätt än att upplösa rättssstaten?