Brittiske premiärministern David Cameron har slagit en spik i kistan för EU som vi känner det.
Han såg till att det blir tillåtet att diskriminera europeiska medborgare och möjligt för honom att skada eurozonens beslutsförhet.
Men medan Cameron drog ut på tiden på toppmötet i Bryssel för att verka tuff för sina väljare därhemma, och kanske även för att undergräva planer bland några av hans egna ministrar att hoppa av ”Bremain” vid ett inplanerat torgmöte under fredageftermiddagen…:
As the time passes, I am more and more perplexed by the
#British approach of non-negotiation. Quite unorthodox, to say the least.
…och medan Stefan Löfven gick ut på stan för att shoppa skjortor och Angela Merkel tog sina säkerhetspoliser till närmaste pommes frites-kiosk, så satt franske presidenten Francois Hollande i två timmars direktsänd radio och meddelade att ett lill-EU kommer.
Det är en liten grupp länder som Hollande föreställer sig går vidare med integrationen.
Det kan vara euroländerna eller de sex grundarländerna – det senare skulle göra att man slapp östeuropéer i gruppen (t ex Slovakiens Robert Fico)..
Det handlar om ökad federalism.
En del av EU:s resurser eller skatten ska bli gemensam.
Hollande har redan diskuterat saken med såväl Merkel som några av sina partners (från Italien och Spanien har önskemålet att Hollande ska agera hörts länge).
Tanken är att vara redo med initiativet ”dagen efter folkomröstningen” i Storbritannien.
Förslagen som vädrats en hel del i södra Europa det senaste året, går ut på att bygga ett politisk styre kring euron, ge sig själv en eurominister som kan agera snabbt och kraftfullt samt hantera statsskulder gemensamt.
En gemensamt styrd statsskuld skulle inte minst ge ECB rätt att intervenera vid kris, som en riktig centralbank, vilket man inte får idag.
Den sista delen är självklart det mest kontroversiella inslaget men också vad ekonomer som Thomas Piketty hävdar är helt oumbärligt.
Att fortsätta med en valuta och 19 separata statsskulder som marknaden kan spekulera mot, leder raka vägen in i nästa kris.
Hur verklighetsfrämmande är idén?
Ja, EU har redan strama tyglar kring såväl medlemsländers som euroländers statsskulder och nationella budgetar.
Nivån på statsskulden beslutas sedan flera år i Bryssel.
Nationella budgetar ska inte bara presenteras och godkännas på stadiet budgetpropp utan redan ett halvår innan, medan det fortfarande bara är en skiss till budgetplan.
Euroländer får redan sina skisser till budgetplaner hemskickad med besked att göra om.
Att ta nästa steg är därmed inte så stort som det först kan verka.
Emellertid hänger det förstås helt och hållet på att få med Tyskland.
Tyska politiker har under eurokrisen framfört liknande tankar. Fast för tillfället verkar den tyska regeringen inte ens våga ta hela steget in i en bankunion, något som kräver en gemensam fond för dåliga banker.
Men Angela Merkel var uppriktigt sorgsen över utfallet av Brexit-toppmötet.
Hon ser tydligen att EU som vi känner det, har nått vägs ände, ett EU som oräkneligt mycket har gynnat Tyskland, ekonomiskt och politiskt.
Frågan är var hon och andra tyska politiker i detta nya läge av bakbundet EU, ser att Tysklands nationella intresse ligger .