Emmanuel Macron får sitta kvar i Elyséepalatset fem år till. Men han ska leda ett land där nära 60 procent av väljarna röstade för presidentkandidater som är EU-motståndare eller EU-skeptiker. Det är med några av dem han nu tvingas till kohandel för att kunna behålla makten i parlamentet och kunna styra landet.
Macrons kraft som europeisk visionär och EU:s motor riskerar att försvagas.
Frankrike är visserligen ordförande i EU två månader till. Men den tiden kommer Macron att få ägna åt inrikespolitiskt taktikspel inför parlamentsvalen 12 och 19 juni.
Normalt vinner den nyvalde presidentens parti en komfortabel seger där när förlorarna är uppgivna och deras väljare struntar i att gå och rösta. Macrons parti vann 350 av de 577 mandaten i nationalförsamlingen 2017, och de tidigare statsbärande partierna, Republikanerna och Socialisterna kom två och trea.
Men den här gången blev Macron omvald till president med hjälp av väljare som i första hand röstade emot högerextrema Marine Le Pen. Det finns ingen säker segervind för Macrons parti La république en marche!
Republikanernas Valérie Pécresse och Socialisternas Anne Hidalgo närmast utplånades i presidentvalets första omgång och det är osäkert om deras partier orkar komma igen till parlamentsvalet.
Samtidigt hoppas både Marine Le Pen och vänsterns Jean-Luc Mélenchon, som fick nära 22 procent i första omgången kunna nå stora framgångar i parlamentsvalet, trots att Le Pen bara fick sju mandat 2017 och Mélenchons parti 17. Melenchon framträdde redan på söndagskvällen och manade alla vänsterväljare att samlas bakom ”min rörelse och tvinga Macron att släppa fram mig som premiärminister”.
Macron erkände själv i sitt tacktal på söndagskvällen att ”många röstade på mig för att stoppa extremhögern” och talade om en ”ny metod” att regera de kommande fem åren.
Nu väntas han ägna kommande veckorna åt att bygga allianser med i första hand Socialisterna, De gröna och Republikanerna i förhandlingar om valkandidaterna till enmansvalkretsarna runt om i landet. Men bland dessa partier finns mycket bitterhet att övervinna. Macron anklagades för att ha knyckt och ”fotokopierat” deras kandidaters slogans i valrörelsen.
Macron kan också signalera en ny politisk inriktning för väljarna med en ombildning av regeringen. Premiärministern Jean Castex meddelade redan före valet att han lämnar in sin avskedsansökan om Macron vinner.
Men uppgörelser med andra partier tvingar också Macron till kompromisser om sin egen politik. Republikanerna och Socialistpartiets olika fraktioner är inte alls lika stora EU-entusiaster som Macron. Men framför allt måste nog Macron fundera över väljarnas inställning till EU om han ”ska ena franska folket” som han lovade i sitt tacktal.
Förtroendet för EU är allra lägst i Frankrike bland alla medlemsländer, enligt den senaste Eurobarometern. Mindre än en tredjedel, 32 procent, har förtroende för unionen. Även om deras förtroende för parlamentet och regeringen är ännu lägre.
Ledarskapet i EU har på flera sätt redan övertagits av andra krafter. Det är EU-kommissionen som planerar och förhandlar med USA om sanktioner mot Ryssland. Det är USA som pressar på övriga Natoländer att öka det militära stödet till Ukraina. Det är kommissionen och EU-parlamentet som pressar på övriga EU för tuffare åtgärder mot Ungerns och Polens bristande demokrati och rättssäkerhet.
Macrons seger innebär att Europa undgick en fransk president som hade som mål att underminera hela EU genom att vägra följa EU-beslut och vägra betala EU-avgifter. En president som mitt under Rysslands militära invasion i Ukraina förordade framtida samarbetsavtal med Putinregimen och att Frankrike ska lämna Natos militära strukturer.
Men frågan är vilket politiskt utrymme Macron nu har att ställa sig i spetsen för ett fortsatt fördjupat EU-samarbete.
Emmanuel Macron kan inte heller ställa upp i nästa presidentval och framtiden är därmed högst osäker för hela hans politiska projekt – ”varken höger eller vänster”. Medan Marine Le Pens och Éric Zemmour högerextrema rörelser lever vidare på de framgångar som de nått i det här valet.
Under de kommande fem åren kommer Macron att ha fullt upp med att skapa ett eftermäle där hans La république en marche! lever vidare i någon form. Och inte går till historieböckerna som partiet som banade väg för högerextremismens maktövertagande i Frankrike och Europa genom att utplåna de traditionella höger- och vänsterpartierna.