Sverige har kommit långt i EU-förhandlingarna om migration.
Nu återstår att berätta för SD vad man har lovat bort på vägen.
När migrationsministrarna samlades på torsdagen för en diskussion om migrationspaketet – en samlad europeisk lagstiftning om asyl och migration – fick det svenska EU-ordförandeskapet beröm av den franske ministern Gérald Darmanin för att ha arbetat så hårt och kommit så långt.
EU-kommissionären Ylva Johansson instämde helhjärtat.
Även om mötet fått sin avspark i att båda sidor sände varsitt öppet brev med krav om att just deras fråga måste rätt svar, så utmynnade mötet i att EU-länderna förklarar sig så överens om liggande lagpaket, att de säger sig vid nästa möte i juni vilja klubba detta.
Verkligheten har skiftat och efter så där åtta års gräl om fördelning av migranter ser det ut som att ministerrådet kan öppna för slutförhandling med Europaparlamentet.
I grova drag blir dealen som man samsas kring att de länder (ung Sydeuropa + Bulgarien) som tar emot flest asylsökande på grund av sin geografi kommer att få avlastning genom att flyktingar vid stor press på ett land, omfördelas till alla EU-länder.
Denna kompromiss har nämnda länder i princip tvingat fram genom att tillåta migranter vandra vidare norr och västerut vilket satt stor press på länder som t ex Österrike, Nederländerna och Belgien.
Första gruppen lovar andra gruppen att sluta med det, andra gruppen lovar första gruppen att avlasta dem asylsökande.
Och då har migration blivit som den svenska migrationsministern Maria Malmer Stenergard summerade mötet:
”Migration är en europeisk fråga som kräver en europeisk lösning.”
Hennes uttalande låter förstås överraskande i en svensk kontext.
Tidö-regeringen har ju på SDs krav inlett försöken att få Sverige ner till lägsta nivå av migrationsmottagande i hela EU. Idén är att det ska bli så illa att fly till Sverige att folk väljer andra EU-länder.
Men i Bryssel är Tidöregeringen alltså upptagen med att lagstifta om raka motsatsen:
Tydliga och noggranna EU-regler för att uppnå samma nivå överallt liksom regler för Sverige om att ta emot asylsökande när t ex Italien fått väldigt många på en gång.
Hur förklarar man det för SD?
Man gör en ordlek.
Till riksdagen meddelar man att regeringens mål i Bryssel blir att…:
”Ingen tvingande omfördelning av asylsökande till Sverige ska ske.”
Det är inte osant. Visserligen innebär de nya EU-reglerna att varje EU-land måste ta emot ett antal asylsökande om ett annat EU-land hamnar under press.
Men det sker genom att varje land ett år i förväg gör åtaganden om hur många man kan klara att ta emot kommande år, om något land då skulle ha hamnat under press.
Ingen ”tvingande” omfördelning då, bara en ”frivillig.”
Fast det är förstås tvingande att göra dessa åtaganden enligt en viss mall så att ingen ska kunna fuska sig undan det solidariska ansvaret för alla flyktingar som når EUs gränser.
Tidöregeringen har lagt mycket prestige i att driva just migrationsförhandlingarna framåt i Bryssel för att överbevisa misstänksamma européer att de inte alls står under toffeln till ”ett parti med nazistiska rötter” – vilket är den normala beteckningen i europeiska media för SD.
De ser ut att lyckas över all förväntan med det.
Nu återstår att sälja uppgörelsen till SD.