Statsstöd ser just nu ut att bli knäckfrågan i EUs förhandlingar med britterna.
Johnson-regeringen ska hindras att strö skattepengar över t ex biltillverkare med problem.
Japanska Nissan fick ett åtagande och löfte om 80 miljoner pund från premiärminister Theresa May i oktober 2016, för att behålla tillverkningen i Sunderland trots brexit.
Nåja, exakt vad hon lovade är något höljt i dunkel för det skedde i hemlighet men i utbyte satsade Nissan nytt på Sunderland.
Detta är vad EUs chefsförhandlare Michel Barnier har i tankarna när han talar om att det nya avtalet mellan EU och Storbritannien måste leda till en ”level playing field,” (= ungefär samma spelregler för alla).
Han ser en akut risk för att Storbritannien efter brexit skaffar sig konkurrensfördelar genom statsstöd.
Statsstöd är som bekant förbjudet i EU i princip (med ett antal undantag) så t ex Tyskland skulle inte kunna gå in och bevilja sin bilindustri motsvarande hjälp.
Britterna är normalt bland de sista som skulle ta till knepet att hålla industri under armarna med skattemedel.
Men premiärminister Boris Johnson lovade i november att hans regering tänker ändra statsstödsreglerna efter brexit så att staten kan gå in och stötta svaga industrier.
Statstödsfrågan är alltså inte teoretisk. Den ligger troligen inte heller i någon avlägsen framtid. På EU-sidan är man övertygad om att frestelsen blir stor för Johnson att bevilja statsstöd för att mildra negativa effekter av brexit.
I sitt öppningstal inför kommande förhandlingar valde Boris Johnson att angripa detta EU-krav om ”level playing field.”
Nu täcker begreppet mycket mer än statsstöd (miljö, social dumping, skattedumping) och Johnson valde att fokusera på ett av dessa, miljö. Som argument emot behovet av ett ”level playing field,” påpekade Johnson att Storbritannien har högre miljöregler än EU på många områden.
Det har han alldeles rätt i men det räcker knappast för att lugna EU-sidan.
Johnson argumenterade också mot kravet från EU om ”alignment,” att Storbritannien i ett nytt handelsavtal måste fortsätta att följa EU-regler och inte dumpa marknaden genom att sänka miljökrav och skatter samt försämra arbetsvillkor.
Men det är inte ”alignement” som EU begär av britterna, förklarade Barnier när han timmarna före Johnson höll sitt eget öppningstal.
Vad EU söker är istället ”coherence,” alltså en lämplig nivå av skydd för t ex miljön eller arbetskraften. Inte att Storbritannien i fortsättningen kopierar varje EU-regel exakt.
Att utvärdera nivån av skydd blir säkert knepigt. När kan annorlunda brittiska lagar betraktas som en direkt sänkning av skyddsnivån?
”Vi ska ha järnhårda garantier från Storbritannien,” slog Barnier fast.
I Barniers utspel faller uppdraget att utvärdera detta på en gemensam kommitté som ska skapas.
Det blir en innovation inom internationell handel så räkna med mycket gräl innan villkoren lagts fast.
Britterna har redan annonserat att de inte vill ha en utan många kommittéer, en för varje sektor.
EU-sidan säger nej. Då blev det möjligt för britterna att avvika, säg på fiske och få ta de konsekvenser EU då utdömer men enbart på fiske. EU-sidan vill ha en enda kommitté så att avvikelser från avtalet drabbar syndande part överlag, inte på en enskild sektor som hen bedömt sig ha råd att utmana på.
Av detta framgår förstås att EU-sidan litar inte på britterna det allra minsta.
Inom trätoämnet fiske – kanske inte stort ekonomiskt men politiskt – har parterna redan tagit en dust med varandra.
Borgmästaren på Guernsey missförstod det där med brexit och förbjöd franska fiskare att ta upp fisk redan helgen efter Storbritanniens formella utträde i månadsskiftet januari/februari.
De brittiska fiskarna hurrade i en hel dag, till det var dags för dem att landa sin fångst, som vanligt i franska hamnar. Fransmännen vägrade då att ta emot fångsten som blev liggande att ruttna på båtarna.
Alla parter återgick snabbt till den gamla proceduren.
Barniers öppningstal inleddes med ett löfte om att ge Johnson vad Johnson vill ha, ”zero tariffs, zero quotas” men så länge inramningen är rätt (level playing field, järnhårda legala garantier).
Det är förmodligen det bästa erbjudande som Storbritannien kommer att få.
Nästa steg blir nämligen att Europaparlamentet och EUs medlemsländer ska säga sitt.
Här har alla egna nationella intressen att försvara – Tyskland bilindustrin, Frankrike finansiella tjänster, Spanien,Irland, Danmark och Nederländerna fisket.
Europaparlamentet lär ha en rad krav, bl a klimatrespekt, persondataskydd.
Sverige? Barniers form av playing field är det som bäst motsvarar svenska många, stora men ganska spretiga behov i vår brittiska handel.
När de 27 medlemsländerna möts den 25 februari för att besluta om förhandlingsmandat, kommer de därför bara vilja stapla ytterligare önskemål ovanpå Barniers krav.
De kommer inte ta bort någonting.
Och hårdast av allt tänker de hålla i statsstödsfrågan.