Regeringen ville använda det svenska EU-ordförandeskapet till att bl a avvärja ”en storm av statsstöd” i EU.
Istället har det blåst upp hårt på den fronten.
Franske presidenten Macron gjorde en Biden i veckan: Han annonserade en ny industriplan med rikliga subventioner för att skapa produktion och jobb på fransk mark.
Tysklands regering meddelar ungefär samtidigt att de nu går in för att ge elintensiv industri 80 procents rabatt på elpriset.
Frankrike och Tyskland vill stoppa klimatteknologisk industri från att flytta över till USA och Bidens lockande subventioner.
Exempel poppar upp på att kapplöpningen är i full gång:
Svenska batteribolaget Northvolt som har frestats av USA valde i dagarna istället Heide i Tyskland för sin nya produktion vilket kom med cirka 1,5 miljarder kronor i tyska subventioner.
Macron kunde nyss avslöja att det taiwanesiska bolaget Prologium har valt franska Dunkerque för att bygga upp en ny bilbatterifabrik, värt 5,2 miljarder euro.
Och som granne till detta komplex kommer Kinas XTC bygga en fabrik för batteridelar värt 1,5 miljarder euro.
Skattelättnader på 40 procent av kapitalinvesteringen ingår i Macrons nya industriplan.
Allt ska inhämta grönt ljus i Bryssel först men EUs egen industriplan (Net Zero Industry Act) öppnar för att särbehandla just klimatteknologi. Samtidigt tillåter den att EU-länder subventionerar industri om det krävs för att matcha amerikanska löften om subventioner.
Detta var just den EU-plan som regeringen Kristersson hoppades förgäves i januari att kunna stoppa från ordförandestolen.
Macrons tal på torsdagen om en fransk industriplan kan läsas som ett direkt svar på ett amerikanskt linjetal nyligen.
Jake Sullivan, Bidens säkerhetsrådgivare la i slutet av april ut texten om hur USAs handels- och utrikespolitik ska förstås – som en ”handelspolitik för medelklassen” genom att den tar hem produktion och fabriker till USA.
Sullivans tal tolkades som delvis ägnad åt att visa att USA och EU egentligen ligger nära varandra i dessa frågor, att det skulle finnas en ny ”Washington konsensus” eftersom den egentliga rivalen som ska hållas borta är Kina.
Men i Europa har man alltså konstaterat att de amerikanska statsstöden (värda 3,5 triljoner dollar över 10 år, enligt Sullivan själv) plus kravet på att hela leveranskedjan ska vara amerikansk, drabbar Europa lika hårt som Kina.
”Vi européer är inte ödesbestämda att bli konsumenter till Amerika,”slog den franske presidenten fast inför en inbjuden publik av franska företagare i torsdags.
Macrons plan skjuter för övrigt även en pil mot Kina när han annonserar miljarder i skattelättnader för klimatindustrin enbart baserad i EU och att de franska statsstöd ska dras in som idag utgår till elbilar med icke-franska inslag (kinesiska inslag finns i Renault Dacia Spring och Tesla Model 3).
”Vi vill inte använda fransmännens skattepengar för att accelerera icke-europeisk industri och tänker inte upprepa misstaget som gjorts med solkraftsindustrin,” konstaterade presidenten.
(Han tänkte då på de generösa tyska statsbidragen för att bygga upp en solkraftsindustri tidigt 2000-tal som bidrog till att göra kinesiska företag till världsdominerande idag).
Att Macron inte övertygas av amerikansk vältalighet var väntat men inte heller Tysklands förbundskansler Olaf Scholz verkar vara ombord, annars en betydlig försonligare politiker än sin franske kollega.
Scholz gav oss i veckan ett linjetal om Europa när han mötte Europaparlamentets ledamöter i Strasbourg.
Här saknas spetsiga formuleringar av det slag som Macron bjuder på (”Europa är allierat med USA, inte vasaller”) men innehållet är detsamma när Scholz säger att:
”Europa måste kunna stå på egna ben i en global konkurrens med andra stora makter.”
Hans regering matchade dessa ord redan i mars med en industriplan om lika stora subventioner som Macron nu har annonserat (värde ca 20 miljarder euro).
Kanske kände Scholz sig pressad av att Volkswagen i vår valde Kanada för sin första batterifabrik, pga närheten till kritiska mineraler. Och VWs dotter Scout Motor väljer South Carolina
Eller att spanska Iberdrola lockats att utvidga i USA med Biden-stödet. Liksom norska Freyr.
Tyske förbundskanslern underströk i sitt Europatal att ”vi behöver ett geopolitiskt EU”, att ”Europas framtid vilar i Europas egna händer” och att ”ju mer enat EU är, ju bättre framtid får vi.”
Men han vore inte tysk om han inte la till som en tredje punkt att ”mer öppenhet och samarbete är vägen fram, inte stängda gränser.”
I helgen diskuterar EUs utrikesministrar om EU behöver uppdatera sin Kina-strategi från 2019, den som säger att Kina är för Europa både en partner, en rival och en konkurrent.
Den egentliga frågan blir då:
Var exakt drar man gränsen mellan en partner och en rival?
Övriga EU undrar, för Tyskland godkände i dagarna att Kinas största shippingbolag, statsägda Cosco, tillåts köpa en viktig del av Hamburgs hamn.
Kina har i sju år i rad nu varit Tysklands största handelspartner och året 2022 satte nya rekord i den samhandeln.
Hamburgs hamn hanterar inte bara tysk trafik utan är inkörsporten till mycket stora flodtransporter in i det europeiska fastlandet.
Å andra sidan har Macron som sagt just godkänt en ny kinesisk fabrik i elbilssektorn och Sverige har utan att blinka accepterat att kinesiska Putailai bygger en storanläggning i samma sektor utanför Timrå.
Det var alltid optimistiskt att tro att svenska regeringen skulle kunna gå emot den globala utvecklingen.
Just nu är det huggsexa om subventioner som gäller.