Svårsmält EU-reform väntar svenska politiker

Tyskland och Frankrike vill skriva om EUs regler för att skydda europeiskt näringsliv.
Tufft för svenska politiker men det lär bli nästa reform Sverige får åka med på.


Svenska politiker är generellt steget efter när Europa börjar fundera på reformer.
Se bara på de svenska reaktionerna på franske presidenten Macrons tal.
Han pekade ut ett antal större utmaningar för Europa och föreslog sina lösningar.
Svenska svar ignorerar både utmaningar och lösningar för att istället måla upp Macron som för mycket höger, för mycket vänster och definitivt för lite liberal.
Men framförallt – som om det vore ett skällsord – som typiskt fransk.

I slutänden tvingas vi förstås åka med i alla fall när EU-reformer kommer, vi är ju ett litet land.
Nu är det näringspolitiken, industripolitiken, som står inför ett större europeiskt skifte.
Svenska politiker har inte uppmärksammat det ännu. När reaktionen kommer blir den ganska säkert avståndstagande.
Svenska politiker (i Europa kallade frihandelstalibaner) har ju en instinktiv fruktan för allt som luktar protektionism från de stora länderna.

Tyskland och Frankrike har sålunda lanserat ett 14-punkts manifest för en ny europeisk industripolitik.
Deras skäl är att europeiskt näringsliv idag tävlar med två jättar.
Dels med kinesiskt näringsliv som växer och utvecklas gynnat på alla sätt av sin stat.
Dels med amerikanskt näringsliv, från ett land där det är tillåtet att växa sig megastort och dominerande. I världsklass, helt enkelt.

Europeiska konkurrensregler ser istället till att inget bolag får bli så stort att det slår ut konkurrensen och den som redan är ohyggligt stor, begränsas i sin framfart.
Europeiska statstödsregler hindrar nationalstater från att pumpa in pengar eller på något sätt specialgynna sitt näringsliv.
Europa försvarar dessutom stenhårt den multilaterala världsordningen där regler är till för att hållas.

För franske (Bruno Le Maire) och tyske (Peter Altmaier) näringsministrarna var det Bryssels nej till sammanslagningen av franska Alstom och tyska Siemens som blev droppen.
Paris och Berlin ville se en europeisk snabbtågsjätte som konkurrerar med Kina. Danska konkurrenskommissionären Margrethe Vestager läste reglerna och sa nej.

Känslan av irritation har dock kokat ett bra tag redan.
USA anmälde Boeings europeiska konkurrent Airbus till WTO och vann.
Så Airbus kan antagligen inte bygga sin superjumbo eftersom de lån som brittiska, spanska, tyska och franska staten ville bidra med, klassas som otillåtet statstöd.
Européerna gnisslar tänder över att amerikanska Boeing skänks mångmiljardkontrakt av militären för att utveckla sin teknologi – helt regelenligt – som bolaget sedan kan sälja kommersiellt.

Kinas telebolag Huawei har med hjälp av kinesiskt statsstöd blivit framgångsrikt i många europeiska länder. Succén har bromsats först när USA på senare tid anklagade bolaget för att ha en bakdörr i sina telekomsystem som gör att de kan avlyssna all kommunikation på de europeiska nät de är med och lägger.

Huawei använder sig klokt av reglerna i västvärlden för att slå tillbaka och stämmer USAs regering för dess påståenden.
Är de sanna och kan de bevisas?
Annars har i alla fall Europa inget sätt att stoppa Huawei från att vinna fler europeiska kontrakt.

Regler är bra men de slår inte alltid som man själv vill. EU anser att WTO-reglerna måste skrivas om och det ingår också i det tysk-franska manifestet.

Några punkter i det tysk-franska manifestet handlar om att samla krafter för att bygga upp europeisk styrka i ny teknologi. De flesta förslag ryms faktiskt redan inom vad EU gör men här ingår några konkreta planer, bland annat att satsa stort på AI och på s k ”omstörtande” teknologi.
Här och nu går Paris och Berlin dessutom igång med att tillsammans bygga ett elbatteri för bilar (i direkt konkurrens med Kina som ligger främst på området).

Den delen, skulle man tro, borde vara okontroversiell i Sverige. Alla EU-länder erbjuds ju att delta.
Lustigt nog är svenska politikers misstro mot Europa så stor att när EU-länder lanserade ett stort gemensamt projekt på molntjänster 2017 och på superdatorer 2018, var Sveriges reaktion att detta var något som Europa inte behövde och därför skulle vi inte vara med.

(Jodå, regeringen ändrade sig när det hela kom igång, helt i enlighet med traditionell svensk EU-politik så som beskriven i min bok på ämnet: ”Med ett tvärsäkert kanske”.)

Det alldeles nya i 14-punktsmanifestet från Frankrike och Tyskland är dock kravet på att konkurrens- och statstödsreglerna måste ändras för att tillåta europeiska bolag att kunna bli globala jättar.
Där kommer det göra ont i svenska instinkter och traditioner.

Men det här är precis vad president Macron talade om och det som svenska kommentarer dissade – ”Ett Europa som beskyddar.”
Vad svenska invändningar missar, är att det här faller i god jord även i den nationalistiska trend som är stark just nu.

Ett första exempel i näringspolitiken har redan genomförts; EU beslutade så sent som förra veckan att ge sig själv rätten att kunna förhandsgranska utländska statstödda köp i strategiskt viktig industri i Europa (läs ”kinesiska” uppköp).

När förslaget först kom hösten 2017 var den svenska regeringen genast emot. Skälet var att Sverige ju nu äntligen fått stora kinesiska investeringar och behövde skydda denna goda utveckling.

Men när det gäller hotet från Kina, har svenska politiker sedan dess vaknat. Det kan möjligen ha något att göra med att USA legat hårt på enskilda europeiska länder och varnat dem för att ha något att göra med kinesiska rivaler, senast och högst specifikt med Huawei.

Den svenske ministern välkomnade nu EU-beslutet.
Och svenska regeringen har bestämt att tillsätta en utredning om kinesiskt inflytande i Sverige.

Men att ändra konkurrensreglerna för att tillåta storbolag gå ihop?
Mixtra med statsstödsreglerna?
Försöka reglera och bromsa USAs IT-jättar?
Kräva ”lika för lika” i offentlig upphandling? Varken USA eller Kina tillåter européer att delta i deras upphandlingar medan Europa är öppet för deras bolag.

Räkna med svenska anklagelser om att det här kommer bara från ”typiska fransmän.”
Normalt skulle Sverige kunna räkna med Storbritannien för att hälla kallt vatten på sådana idéer.
Britterna är nu borta ur spelet.
(För övrigt, lustigt nog, vem säger i ett tal i dagarna att det finns ett… ”growing European sense that we need to create rules that defend our interests against Silicon Valley and Shenzhen,” om inte förre toryministern för ekonomi, George Osborne.)

Tyskarna, oroliga för sin bilindustri och sina banker, är helhjärtat med fransmännen för en gångs skull.
Nederländerna, vars premiärminister Mark Rutte i många frågor tagit på sig att ersätta Storbritannien i EU, har nyligen själv låtit staten handla för miljarder aktier i KLM/Air France för att kunna bedriva holländsk industripolitik.

Frågan är nu om hur länge de svenska avståndstagandet kommer vara, innan vi ansluter oss, åtminstone till elbilsbatteriet
För ärligt talat, svensk motorfordonsindustri kan vi väl inte längre räkna som en stor nationell framgång – med ett konkat Saab, kinesiskt Volvo och ett tyskt Scania.



















































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU