25 års EU-medlemskap har inte räckt för ge Sverige en remissordning som fungerar när vi lagstiftar via EU.
En ny rapport visar att svenska aktörers chans att bli hörda rentav stadigt blir sämre.
I boken om Sveriges 25 år som EU-medlem (”Med ett tvärsäkert kanske”) ägnas ett särskilt kapitel helt åt hur illa svenska institutioner har tagit ombord att EU-medlemskapet måste leda till förändringar på hemmaplan.
Flera fackförbund, statliga myndigheter, många kommuner och domstolsväsendet som helhet har istället fortsatt rätt mycket som om inget hade hänt.
Märkligast av allt är kanske att Sveriges remissförfarande inte förnyats fast förutsättningarna blivit helt annorlunda. (SoU-rapport om detta här).
EU-medlemskapet förflyttar mycket av lagstiftningsmakten från riksdagen (ensamrätt över svenska lagar) till regeringen (beslutar för Sveriges del i EU).
Självklart borde deta ha följts av en omläggning av hur regeringen tar in synpunkter från remissinstanser.
Istället har den demokratiskt viktiga principen att cilvilsamhället, organisationer och berörda myndigheter får bidra med synpunkter tidigt, urholkats kraftigt.
Jo, de får säga sitt när redan beslutade EU-regler väl ska omsättas till svensk lag. Men då finns naturligtvis väldigt lite att göra.
Lunds universitet (Centrum för europastudier) har gjort en djupdykning i remissförfarandet – hur ser det ut, såhär 25 år efteråt?
Det visar sig vara upp till departementen om de vill lyssna på någon svensk aktör, vem det ska vara, när det sker och vad de sedan gör med dessa synpunkter.
Rapporten har utgått från de lagstiftningsärenden som regeringskansliet själv identifierat som särskilt viktiga för riksdagen (drygt 2 200 ärenden under 20 år) och granskat under punkten ”samråd,” hur ofta sådana har skett , med vilka i så fall och slutligen, vad de har tyckt.
Det är en dyster läsning.
I 63,4 procent av fallen uppger regeringskansliet att inget samråd har förekommit.
Samråd av något slag ska trots allt ha skett i ungefär en tredjedel av alla EU-ärenden.
Redan det är ett oacceptabelt resultat – men redovisningen över dessa samråd är också under all kritik.
Skedde de i ett telefonsamtal? en hel förmiddags diskussioner? en tillfällig krock i en korridor? Det får vi inte veta.
Vad tyckte då den ena eller den andra?
Bara i totalt 4 procent av fallen redovisar regeringskansliet samråd med tydligt identifierade aktörer som inte är statliga myndigheter, plus vad de faktiskt har sagt.
Illa nog men det hela blir dessutom sämre över tid.
Rapporten visar att under Sveriges första tio år av medlemskap låg siffrorna på cirka 15 procent.
Men under de senaste tio åren har det antalet alltså mer än halverats.
Det ska inte behöva sägas att demokratiskt förankrad politik kräver av regering och riksdag att man lyssnar på övriga samhället.
Eller att när så mycket lagstiftning kommer från EU, krävs extra ansträngningar för att förankringen i det svenska samhället inte tappas bort.
Vi kan ju alla se hur det har gått i Storbritannien när politikerna blivit så fartblinda att de inte hållit sina väljare underättade om vad de sysslar med.
Brist på insyn och delaktighet i lagstiftningen är inte bra för någon part, minst av allt för regeringen.