Svensk migrationspolitik tar form i Bryssel – utan SD

EU-ordförande Sverige jobbar på en renodlat europeisk migrationspolitik.
Löftet till SD att Sverige ska bli ”sämst” i EU blir därmed meningslöst
.

Svenska EU-ordförandeskapet har kommit långt med migration


Migrationsfrågan har smugit sig tillbaka upp på EUs agenda med ett överraskande utfall.
Nu verkar EU-länderna mogna att flytta migrationsfrågan helt upp på EU-nivån.

Regeringen har hittills sagt att för Sveriges EU-ordförandeskap handlar det bara om ”tekniska samtal” kring migrationspakten.
Men Tjeckien nådde oväntat långt i frågan som EU-ordförande. När man överlämnade ordförandeklubban till svenskarna vid årsskiftet, fanns en politisk enighet på plats mellan EU-regeringarna.
Och denna utgår från premissen om ”solidaritet och rättvis ansvarsfördelning,” regisserat enligt EU-regler.

Det svenska EU-ordförandeskapet presenterade den 18 januari vad man läser som nuvarande möjlig kompromiss i ett långt dokument där 74 paragrafer lägger fast varje detalj.
Principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning slås fast direkt i inledningen.

Att EU skulle ha nått så långt är överraskande, för hittills har EU-regeringarna starkt ogillat allt tal om solidaritet eller delade bördor.
Fotbytet beror dock inte på att någon börjat gilla solidaritet eller att behöva ta över flyktingar från något annat land.
Fotbytet beror på att verkligheten ser helt annorlunda ut nu än den gjorde för några år sedan.

Det nya är att EU-länder som INTE är första mottagarland, pressas lika hårt som EU-länder geografiskt i fronten för inkommande migranter.
Detta växande fenomen kallas för ”sekundär rörelse” och betyder helt enkelt att migranterna inte stannar i första EU-land de kommit till.
I allt större antal fortsätter de västerut och norrut.

Därför har Nederländerna rekordstort antal flyktingar och mottagandet har för länge sedan havererat. Folk sover utomhus och Läkare Utan Gränser har satt upp verksamhet i Holland för att ta hand om de mest utsatta.
I Belgien har samma sekundära inströmning gjort att migranter sedan ett par år har tältat i centrala Bryssels parker, rentav i regeringskvarteren.
Österrike får plötsligt en ny inströmning och beskyller Rumänien för det, för att ha låtit förbi minst 20 000 migranter ta sig till Wien.
Frankrike har länge grälat med Italien för att låta flyktingar promenera in i Frankrike men också för att uppträda omänskligt mot utmattade migranter som anländer till italiensk kust. I höstas nådde det öppna grälet om migranter upp till presidentnivå.

Länder längre norrut har fram till nu haft en möjlighet att neka första mottagarländer som Italien och Grekland, hjälp med flyktingarna. Man har lutat sig mot Dublinförordningen som gör det möjligt att skicka tillbaka en migrant till det första EU-land de nått.
Men den möjligheten försvinner om första mottagarlandet struntar i att registrera migranter och sedan blundar när migranter lämnar deras land och fortsätter någon annanstans.
Detta är vad grälen mellan EU-länder har handlat om på senare tid.

Grälet stiger i hetta när flyktingarna blir fler.
2022 fick EU nära dubbelt så många asylansökningar som året innan – 923 000 stycken vilket är den högsta siffran sedan 2016 års stora flyktingvåg.
Västra Balkan ökar trycket av människor som kommer via Turkiet, Bulgarien och Grekland men vill till Tyskland och Österrike. Spanien upplever förnyat tryck via Marocko och Kanarieöarna medan Italien ser växande antal båtar komma över Medelhavet.
I Polen finns fler flyktingar än någon annanstans eftersom merparten av ukrainarna stannar här.

En ny form av press överrumplade Polen vintern 2021 när Belarus utsatte sin EU-granne för fulspelet att flyga in irakier och afghaner som sändes fram till den polska gränsen för att begära asyl.
De baltiska länderna och Finland såg förskräckt på när de insåg att detta kan snart bli Putins vapen emot dem.
Då kommer Baltikum och Finland behöva EUs hjälp.

Kort sagt – alla EU-länder är idag på ett helt nytt sätt öppna för att diskutera att flytta asyl- och migrationspolitiken på riktigt, upp till EU-nivån (utom Ungern men dessa beslut tas med kvalificerad majoritet).

För länder i den ”sekundära fronten” som t ex Nederländerna och Österrike, krävs att denna EU-politik tvingar ”första frontens” länder (typ Italien eller Bulgarien) att registrera och ta fingeravtryck på alla som närmar sig en yttre EU-gräns (så att de får svårare att flytta sig vidare), folk måste direkt sorteras i trovärdiga asylsökare eller ej och därefter snabbt som ögat (de flesta, hoppas man), returneras till hemlandet.
Det skulle sätta stopp för att en mängd migranter rör sig över kontinenten för att landa hos dem.

De inser att i utbyte blir de tvungna att avlasta den ”första frontens länder.” Den senaste dealen handlar om bindande åtaganden om hjälp, där valet förblir öppet mellan att ta emot en del flyktingar eller att betala för sig.
Men alla måste bära sin rättmätiga del.
En bekant fördelningsnyckel ska se till att små länder inte bär för stort lass – landets BNP, folkmängd och hur många flyktingar man tidigare har tagit emot, blir några kriterier för vilka åtaganden ett land kan avkrävas.

Så ser överenskommelsen alltså ut för tillfället, ett system som är ”solidariskt” och ”med delat ansvar”.
Solidariteten i att alla hjälper det land som för tillfället är hårt pressat, antingen genom att ta över ett antal flyktingar eller betalar någon av flera migrationsåtgärder.
Ansvar i att varje land håller gränsen, att varje land verkligen registrerar alla anländande och att man gör allt man kan för att returnera ekonomiska migranter så snabbt det går.
Alltsammans skulle ge möjlighet till finansiellt stöd från EU-kassan.

Ramen ligger också färdig.
Tanken är att låta (den objektiva) EU-kommissionen årligen utvärdera och rapportera migrant-situationen i alla dess aspekter.
Varje år skulle kommissionen och medlemsländerna tillsammans lägga fast ”solidariska åtaganden” för kommande år.
Bindande åtagande som gjorts ett år i förväg, ska undvika att en ny flyktingvåg leder till gräl och beskyllningar.
EU-kommissionen ska avgöra om det verkligen rör sig om en onormal kris eller om landet överdriver problemen.
Samtidigt som EU-kommissionen alltså tilldelas rollen som tvistlösare och neutral fakta-kontrollant förläggs hela solidaritets-hanteringen till en kommitté där medlemsländerna kan ha viss kontroll.

Fortfarande hoppas de flesta EU-regeringar alltså att så många migranter som möjligt ska stoppas vid den yttre gränsen eller avlägsnas genom snabbare returer. Idag sänds inte fler än ungefär en fjärdedel hem, som har blivit uppmanade att lämna EU.

Här kommer svenska migrationsminister Stenergards inspel in vid informella ministermötet i Stockholm, där hon ville att EU ska få till fler returer genom att hota ett trilskande hemland (en del länder vill inte ha sina medborgare i retur) att dra in deras visumfrihet till EU.
”Vi har en enighet om detta,” konstaterade Stenergard stolt efter mötet.
Men som de andra ministrarna möjligen vet för detta är en fråga man har varit enig om länge utan att därför lyckas omsätta i praktiken, har bara bara en handfull afrikanska länder idag visumfrihet till EU och t ex Afghanistan.
Det hotet blir inte till stor hjälp.
Stenergards alternativ att EU kan hota med indraget bistånd är också en populär idé i denna krets ministrar men det är svårare än man tror att neka fattiga människor mat och medicin.
Hennes tredje önskan att hota med minskad handel är också utmärkt i teorin – så länge EU inte faktiskt vill ha t ex afrikanska varor som kan vara kaffe och kakao men också gas och sällsynta metaller.

Österrikes migrationsminister Gerhard Karner drog också en repris på mötet i Stockholm – att EU borde finansiera att vissa länder bygger stängsel och murar för att hålla migranter ute.
Mer bestämt, anser österrikaren, borde EU betala för ett stängsel mellan Bulgarien och Turkiet för den vägen leder ofta till Wien.
Hans idé bemöts något svalare.

Stockholmssamtalen var alltså lite off fokus medan det svenska EU-ordförandeskapet i Bryssel under tiden har kunnat teckna ganska tydliga konturer av en uppgörelse kring migrationspaketet.

Två direktiv om tuffare gränspolitik (screening och obligatoriska fingeravtryck) hade strandat i Europaparlamentet men det ena har redan släppts vidare till slutförhandling (trilog) och det andra är på gång.
Migrationskommissionär Ylva Johansson la i veckan fram ett tredje förslag om ”hårda tag,” nämligen om hur man fortare kan få hemskickat fler oönskade migranter.
EU-kommissionen pekar bl a på att stelbent byråkrati i medlemsländerna försvårar.

Det finns en misstanke på många håll att Sverige helst inte vill lyckas att föra förhandlingarna i hamn under sitt ordförandeskap på grund av regeringens beroende av Sverigedemokraterna.
Paketet skulle ju ge en gemensam europeisk förvaltning av migration där alla länder tar ansvar för och delar på utgifter samt arbetsinsatser för de migranter och asylsökande som anländer till hela EU.
Löften till Sverigedemokraterna i Tidö-avtalet blir ju då meningslösa.

Att utreda hur Sverige kan bli det minst välkomnande landet i EU (just påbörjat) eller föra en informationskampanj (nyligen lanserad) för att sprida hur ovälkomnande Sverige är, blir nonsens eftersom alla migranter till hela EU med den nya migrationspolitiken ska tas emot på samma sätt och till delad kostnad/börda för alla EU-länder.

Stats- och regeringscheferna vill dock se framsteg och har därför bestämt att ägna ett extra-inkallat toppmöte den 9-10 februari åt migrationskompromissen, som det ena av två ämnen.

Sverige kan hamna i dilemmat att migrationspakten faller på plats fortare än någon kunde tro, redan under det svenska EU-ordförandeskapet
Detta skulle visserligen bli en riktig fjäder i hatten i EU-gemenskapen för den svenska regeringen.
Men stödpartiet SD hemma i riksdagen kanske inte skulle se det så