Sverige har just förlorat ännu en fajt i EU – att få döpa om EUs strävan efter strategiskt oberoende.
Var det värt mödan?
I över ett år har den svenska regeringen, påhejad av sin trogna riksdag, stridit för att EU ska droppa termen strategisk autonomi.
Det borde ersättas med ”strategisk resiliens,” alltså motståndskraft, anser regeringen.
EU-kommissionens försök med ”öppen autonomi” nappade inte svenskarna heller på:
”Från regeringens sida ser vi att även det kan vara problematiskt. Att bygga autonomi andas ju att man ska flytta hem produktion och att man från staters och regeringars sida ska styra detta och få Europa mer självförsörjande. Vi ser ju att det är att gå åt helt fel håll,” förklarar handelsminister Anna Hallberg
Jaha, men nu har EU alltså valt att gå åt fel håll.
Med råge.
Fredagens toppmöte som skulle debattera strategisk autonomi utmynnade i ett toppmötesdokument där alla stats- och regeringschefer ansluter sig till strategisk autonomi som ett huvudmål för EU.
Ingen debatt behövde ens hållas (alla var för utmattade efter att ha tjötat timvis om Cypern och Belarus), det åkte in ändå.
Begreppet strategisk autonomi var faktiskt redan så givet, att EU-kommissionen en hel månad före toppmötet, begick premiär på sin i fortsättningen årliga strategisk framtidsspanings-rapport.
Den rapporten ska kompletteras med en ständig övervakning av europeisk resiliens i känsliga områden (socio-ekonomiskt, geopolitiskt, klimat-miljö, digitalt).
Det blir bland annat i form av pedagogiska resilience dashboards.
En årlig konferens varje november blir upptakten till följande års rapport och det hela inramas med ett nystartat nätverk med industripartners.
Kort sagt, det här händer nu.
Sveriges val att än en gång placera sig i EUs nej-läger handlade förstås om mer än ett ord.
Svenska politiker misstänker att pratet om strategisk autonomi bara är en kuliss för protektionism.
Som Hallberg säger:
”En del länder kopplar det just till självförsörjning och egenproduktion, och det är ju raka motsatsen till Sveriges frihandelslinje för fortsatt konkurrenskraft, välstånd och öppenhet.”
Att kämpa för frihandel och öppenhet är nobelt men varför tror svenskar att det står i motsats till strävan för ett större oberoende?
Handel är EUs själva livsnerv, ingen i Europa med huvudet rätt påskruvat vill sluta att handla.
Tyskland sålde t ex förra året för 119 miljardere euro till USA.
Frankrike, detta i svenska ögon så protektionistiska land, är världens sjätte största exportekonomi.
Detta är inte länder som vill minska global handel, de tjänar för mycket på den.
Planen som EU nu lägger är att ”diversifiera försörjningskällorna genom partnerskap med resursrika länder och utveckla inrikes råvarubaserade värdekedjor.”
Att sprida äggen i fler korgar.
Det verkar ju ganska rimligt att EU t ex ser över europeiskt beroende av sjukvårdsprodukter och mediciner efter coronapandemin.
Kina och Indien producerar 90 procent av världens pencillin, 60 procent paracetamol och står för 80 procent av alla aktiva läkemedelsingredienser vi köper.
EU-kommissionen har just lanserat en industriallians för sällsynta jordartsmetaller.
Dessa råkar vara nödvändiga för sol- och vindkraft samt elbilar och krävs för många high-tech-produkter.
Kina står för 98 procent av den globala produktionen av sällsynta jordartsmetaller.
Kina är inte den enda orsaken till att EU vill bli mer oberoende på strategiska områden. President Trump hotade EU med biltullar 2017. EU gick då med på att köpa mer sojabönor och naturgas för att slippa tullarna.
EU höll vad man lovat. USAs andel av vår sojaimport ökade från 39 procent till 75 procent på ett år.
För gas gick andelen från 5 till 35 procent (en ökning med med 367 procent).
I juni var Donald Trump på ett valmöte i Maine där hummerindustrin dominerar och simsalabim… i augusti lovade EU att sänka tullar på amerikansk hummer.
I toppmötets slutsatser från den 2 oktober dyker också termen ”reciprocitet” upp – ömsesidighet – ett annat ord som svenska politiker verkligen inte gillade när det först dök upp.
Regeringen förklarade:
”Det är dock problematiskt att kommissionen öppnar för större reciprocitet i handelsutbytet med länder utanför EU. Det är därför viktigt att kommande förslag utformas så att de inte leder till ökad protektionism, vilket är negativt för EU och Sverige.”
”Reciprociteten ska inte vara styrande för EUs handelspolitik,! deklarerade Stefan Löfven med eftertryck den 20 mars 2019.
Men det är lugnt. Den 22 mars, efter ett EU-toppmöte, hade Stefan Löfven svängt hela vägen och godtagit att EU nog borde kunna ställa krav på att Kina erbjuder europeiska företag den behandling som kinesiska företag får på EUs inre marknad.
Statsministern utropade lika övertygat i riksdagen före ”strategisk autonomi-toppmötet” den 2 oktober:
”Vi ska inte ha!, en utveckling i världen där vi har några stora regioner, länder, som blir fiender.”
Nej, det är klart. Om vi fick välja värld…
Svenska politiker måste verkligen släppa sin paranoja.
Men lägg inte ner kampen mot protektionism för det.
Räkna med att det kommer att komma många försök från de stora länderna att prångla in sina industriers intressen i EU-projekt.
Yes, även Tyskland. (…varför någon skulle inbilla sig att Frankrike är mer protektionistiskt än Tyskland…?!)
Men försök komma ihåg att den som ständigt ropar varg inte blir tagen på allvar när vargen kommer.