När Sverige var ett ungt EU-land på bara nio år fick svenska staten sig påskrivet av EU-kommissionen att svenska domstolar inte följde reglerna.
Det går inte så lysande idag heller.
Ingripandet från EU-kommissionen år 2004 var så unikt att det har uppmärksammats internationellt, berättar juridikprofessor Ulf Bernitz i en ny Sieps-rapport om hur svenska domstolar sköter sig nuförtiden.
Svenska domare ska ju döma enlighet med EU-rätten, i alla tvister där den kommer in.
Om rättsläget är oklart förväntas domstolarna begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen, en tolkning av aktuellt rättsläge.
Sverige hade kunnat fällas i EU-domstolen om inte den svenska staten genast hade lovat införa en lag för att tvinga svenska domstolar att skriftligt motivera i de fall de INTE begär besked från Luxemburg.
Nu lades ärendet ned.
Nå – mellan 1995 och 2009 bad svenska domstolar om mindre än 5 förhandsavgörande om året.
Det var då kritiken kom.
Mellan åren 2010 och 2015 bad svenska domstolar om mindre än 6 förhandsavgöranden om året.
”De har mognat. Det finns en utveckling. Man skyndar långsamt”, kommenterade rapportören Ulf Bernitz på ett seminarium.
För att vara långsamt är det verkligen långsamt.
Då är ändå högsta rättsinstanser skyldiga att fråga EU-domstolen vid oklart rättsläge.
Lägre rättsinstanser har fritt val.
(Ändå var det lägre svenska rättsinstanser som ställde 24 av de 35 frågorna.)
När svenska domstolar faktiskt frågar tycks det ofta vara i skatteärenden (envisa jurister i näringslivet som utmanar, kanske?).
Dessa mål förlorar för övrigt Skatteverket, gång på gång.
Men när det gäller den eviga nöten upphandling, som vållar så många rättsliga tvister i Sverige, har inte en enda fråga skickats.
I stort sett ingen heller inom området familjerätt.
”Vi frågar aldrig i de fall som vi inte tänker ta upp för prövning”, förklarade justitieråd Kristina Ståhl, Högsta förvaltningsdomstolen, på seminariet.
Det kan alltså finnas EU-rättslig påverkan i dessa fall men det lär vi aldrig få veta.
”I de fall som vi tar upp, brukar vi tycka att rättsläget är ganska klart”, fortsatte Kristina Ståhl,.
Svenska domare behöver inga förtydliganden.
De kan EU-rätten själva.
EU-rätten utvecklas ju (till skillnad från den svenska) via praxis, via de domstolsfall som EU-domstolen avgör.
Men svenska domare hinner, som vi hör, följa med vad EU-domstolen sysslar med.
De hinner också följa med i all ny lagstiftning som väller ut ur Bryssel.
Det gör däremot inte domare i Österrike, ett land som varit EU-medlem lika länge som vi.
De har begärt mer än fyra gånger så många förhandsutlåtanden.
Nå, men svenska domares återhållsamhet borde få sin förklaring för de motiverar sig väl i alla fall nuförtiden.
Det är ju ett svenskt lagkrav sedan 2006, att de ska förklara varför de valt att INTE skicka ett ärende till Luxemburg.
Rapportören Berlitz var dock förvånad över de vaga motiveringar som erbjöds.
”Vi har en pärm med varianter som vi plockar ur”, skojade (väl?!) Kristina Ståhl.
Slutsatsen måste nog bli att svenska medborgare och företag har sämre chans än andra, att få EU-rätten prövad i sina tvister.
Och svenska rättstraditioner får på samma gång urusla möjligheter att påverka EU-domstolen – eftersom det utbyte mellan domare som reglerna syftar till, sker med andra länders domare och rättstraditioner.
Svensk rättskompetens stannar i Sverige.
.