Svenska ministrars olidliga tröghet inför datalagring

Svenska regeringen har skjutit startskottet för sitt tredje nederlag om datalagring.
En princip som bara inte tycks sjunka in, är att i ett rättssamhälle
går lag före tycke och smak.

Inrikesminister Mikael Damberg verkade spänd och besvärad när han presenterade den nya svenska datalagen på tisdagen.
Det kan man förstå, det var rätt mycket nonsens.

Den förra svenska lagen om datalagring underkändes av EU-domstolen 2016.
Problemet var först och främst att den var för svepande.
Telebolagen tvingades spara personliga uppgifter om alla medborgares samtal, mail, chattande, surfande eller sms och överlämna dessa till svenska myndigheter utan att något motiv krävdes.

Inte bara polisen alltså. Skatteverket kunde också kika i vem som ringde vart och när.

EU-domstolen gjorde sitt bästa att vara pedagogisk i domen.
Att avlyssna och hantera uppgifter om människors privatliv är en stor sak och får bara ske när det verkligen är nödvändigt.
Som för att jaga grovt kriminella och terrorister, till exempel.

Damberg säger sig nu ha hittat en ny balans där människors privatliv inte kränks i onödan.
Han föreslår t ex att bara uppgifter från mobiltelefoner ska lagras ett halvår.
Inget från fasta telefoner.

Det är förstås trams.
Brottslingar ska avlyssnas där de pratar, strunt samma vilken telefon.
Icke-misstänkta ska inte behöva nosiga myndigheters insyn alls – återigen, strunt samma vilken telefon man använder.
(Och är det någon som ens har kvar en fast telefon längre?)

Lika tramsig är nästa åtgärd Damberg föreslår för att minska kränkningen av våra privatliv.
Uppgifter om mobilsamtal ska bara sparas i två månader, inte i sex månader.
Fast det är förstås varken tidslängden eller telefonapparaten som är problemet.

En tredje åtgärd låter som om regeringen äntligen förstått problemet.
En åklagare måste hädanefter först kontrollera att det finns ett verkligt motiv, innan uppgifter lämnas ut i underrättelseverksamhet.
Rättssäkert?

Fast det gäller bara underrättelseverksamhet, alltså en pågående spaning på misstänkta.
Det låter här som om myndigheter, till exempel skattemyndigheten, fortfarande kan beställa ut uppgifter om medborgare när de vill.

Tror Mikael Damberg att EU-domstolen låter sig luras av hans illa maskerade tricks?

Alla de tre inrikesministrar som har hanterat datalagringen (Anders Ygeman, Morgan Johansson och Mikael Damberg) tycks ha svårt att höra vad EU-domstolen säger:
Ingen datalagring av samtliga medborgare.

Det sa domstolen 2014, det upprepade den 2016. Det kommer domstolen att säga igen när Bahnhof eller annan teleoperatör nu anmäler svenska regeringen för samma lagbrott, en gång till.

Men de tre ministrarna håller för öronen och lallar högt sina anekdoter om polisinsatser mot hemska brottslingar.

Trion vill tydligen inte ta till sig att i EU har vi lagstiftat om en hyggligt hög nivå på skyddet av människors privatliv.
Det kräver att vi låter polisen arbeta med riktade polisinsatser – riktade mot kriminella miljöer.
Om detta inte redan görs, har vi i så fall förlorat fem år sedan den första EU-domen kom som förklarade vad som gällde.

Ooch om den svenska regeringen inte gillar detta, får den arbeta politiskt med att ändra EU-reglerna så att den får fritt fram att snoka i oskyldigas privatliv.
Sådan är gången i ett rättssamhälle.
För i ett rättssamhälle gäller lagen tills den har ändrats.