Brexit sprider förstörelse omkring sig.
Hittills kan t ex vi klocka in pundet på rekordlåg – och stadigt sjunkande – nivå, sex globala fonder har fryst kapitalet för sina investerare, europeiska banker har förlorat en tredjedel av sitt värde.
Alla minns vad det sista innebär, väl?
Jo, det ger en inbromsning av bankernas utlån till den ”riktiga” ekonomi och därmed en nedgång i konjunkturen.
Alltså färre jobb.
Minskad export och import.
Det här är bara början.
Näringslivet kalkylerar för fullt vad den ihållande osäkerheten som Brexit skapat betyder för dem – och ser nu att politikerna helt saknar lösningar. Företag inte har råd att vänta. De måste skydda sig genom att dra ner verksamheten i Storbritannien.
De politiska konsekvenserna av Brexit ser vi bara skuggan av än så länge men räkna kallt med en säker sak:
Tyskland och tyska intressen nu kommer dominera alla beslut som fattas i Europa.
Så hur reagerar svenska politiker på att det europeiska schackbrädet – politiskt och ekonomiskt – har kastats över ända?
De begär att statsminister Löfven ska garantera att Sverige inte får en höjd EU-avgift när den brittiska avgiften bortfaller.
Den reaktionen kom från EU-nämnden – de svenska riksdagsmän som har ett direkt och flerårigt uppdrag att följa Europapolitiken för svenska folkets räkning.
Moderatledaren Anna Kinberg Batra följer så illa europeisk och brittisk politik, att hon tror att 52 procent britter röstade nej till EU-medlemskap för att EU sysslar med ”projekt över folks huvuden”.
Hon är alltså totalt blind för att brittiska politiker förtalat och ljugit om EU i decennier för att det senaste halvåret, under folkomröstningskampanjen fullkomligt explodera i bisarrerier om EU.
Till och med nej-kampanjens egna ledare har redan dagen efter omröstningen, gått ut och erkänt att de ljugit.
Brittisk press har gått ut och skämts offentligt över sina bidrag.
Men Kinberg Batras analys blir alltså att felet ligger hos EU, som inte lyckats skapa förtroende för sin verksamhet.
C-ledaren Annie Lööf drar samma slutsats och tror sig dessutom veta att britterna röstade nej till EU för att de tyckte att EU ”la sig i detaljer.”
Det är en oerhört udda uppfattning.
I Storbritannien är enigheten stor att det var invandringsfrågan som gav ett nej.
Lööf drar sedan den svårbegripliga konsekvensen av sin alldeles personliga Brexittolkning att EU därför måste reformeras för att ägna sig åt ”större, gränsöverskridande frågor”.
Större än vadå?
Gränsöverskridande frågor är vad EU har mandat att ägna sig åt.
Invandring, flyktingkris, klimatfrågor, ekonomisk tillväxt, säkerhetspolitik, handel, utrikespolitik…
Vad är det Lööf saknar?
Kd-ledaren Ebba Busch Thor höll ett långt tal i Almedalen utan att anse konsekvenserna av Brexit viktiga nog att ens nämnas.
Åtminstone enligt det officiella talet.
Pressen rapporterar dock att hon varnat för EU som superstat, alltså en variant på samma ospecifika klyscha som övriga.
Ett nej i Brexit måste ge reform av EU, landar hon i, som de andra.
Kd har i alla fall tänkt konkret kring EU nyligen.
De nationella parlamenten i EU borde få ett rött kort, för att stoppa EU-lagstiftning, säger partiet.
Förslaget har sina meriter men det löser naturligtvis inga av de brännande och akuta frågor som Sverige och EU har ställts inför sedan den 23 juni.
Det är, just idag, en helt perifer tanke.
Just nu står vi inför det faktum att europeiska banker är i gungning.
Vad som skulle stärka bankernas position, vore om Tyskland gick med på att slutföra den europeiska bankunionen (som landet redan gått med på i princip).
Den avgörande pusselbit som saknas, är en gemensam fond för att rädda systemviktiga banker.
Frågan blir om svenska politikers nonchalans inför de sprickor som Brexit gett och som nu sakta vidgas såväl politiskt, säkerhetspolitiskt som ekonomiskt i Europa, beror på okunskap?
Brist på tid eller ointresse för vad som sker utanför Sveriges gränser?
Naivitet? Tror svenska politiker att vi står ovanför/utanför det som sker i våra grannländer?
Eller så lever svenska politiker i en skyddad verkstad.
För uppenbart bryr sig svenska politiker mer om hur stor den svenska EU-avgiften kan bli i framtiden eller hur mycket mer inflytande nationella parlament ska ges över nationella regeringar.
(Jo, för det begriper ni väl, Kd?
Att ett rött kort för nationella parlament minskar den svenska och andra EU-länders regeringars makt över EU-regler?
För idag är det ju som bekant EUs regeringar och de folkvalda i Europaparlamentet som har ensamrätt att avslå eller godkänna EU-förslag.
.
EU-institutionerna förblir självklart opåverkade av et sådant rött kort.
De fattar ju inte beslut om EU-regler – det gör EUs medlemsländer.
Här får ni förresten en första smakbit på vad rött kort för nationella parlament i EU-processen kan ge:
EU har ett färdigförhandlat handelsavtal med Kanada (Ceta).
Rumäniens regering godkänner detta.
Men Rumäniens parlament vill inte godkänna det.
Man är förbaskad över att Kanada begär visum av rumäner.
EU-kommissionen har sedan en tid tillbaka angripits av huvudstäderna för att man vill dra Kanada-avtalet genom den vanliga EU-processen för handelsavtal = godkännande av samtliga regeringar plus Europaparlamentet.
Igår gav Juncker efter.
Han valde under trycket den process där alla nationella parlament också ska höras.
De fick ett rött kort, helt enkelt.
Inte bara rumänska parlamentet förväntas säga nej.
Det finns gott om populister i nationella parlament runtom Europa som ogillar frihandel och avtal med omvärlden.
En vanlig bedömning i Europa idag är att valet av process betyder att Ceta inte kommer att godkännas.
Men Kd kan i alla fall glädjas åt att EU redan har reformerats i den riktning man önskar.)