De svenska socialdemokraterna har analyserat sig fram till en EU-skeptisk linje, för att inte förlora väljare till SD.
Då är (s) rejält i otakt med vad som sker i övriga Europa.
Socialdemokraternas linje detta valår (riksdagsval) och nästa (europaval) är att skära ner på EU.
Det får inte kosta något.
”Vi ska vara snålast i Europa,” tycker svenska finansministern Magdalena Andersson.
Kalkylen är antagligen att samma väljare som tycks frukta stor invandring, förmodas också vara EU-kritisk.
Det trodde alla bedömare för två år sedan.
Men i Europa har politikerna upptäckt att det tycks vara en missuppfattning.
Tyska politiker – också nervösa över främlingsfientliga konkurrenter – tävlar istället i att tala väl om EU.
I regeringsprogrammet som antagits av landets två största partier står det rentav uttryckligen att Tyskland är villigt att betala mer till EU.
I Frankrike gick ju president Macron och hans parti till val på ”Mer Europa” och vann både presidentposten och två tredjedelar i parlamentet.
Macron vill satsa stort på EU, inte skära ner.
I Italien där det blir val i mars, där en ständig ström av nya båtflyktingar står högt på alla politikers dagorning har ett nytt parti just fötts som heter ”Mer Europa” (eller mer exakt +Europa).
Det nya partiets ansikte är Emma Bonino, tidigare EU-kommissionär, utrikesminister och vice president i senaten.
+Europa kan säkert vänta sig en uppförsbacke i valet.
De italienska väljarna uppvisar på senare år en tydlig irritation över EU.
Övriga EU har ju knappast hjälpt italienarna med de cirka 180 000 flyktingar som år efter år kommer över Medelhavet.
”Bryssel” nekade också att stötta italienarna i kampen för att rädda deras krisande banker.
Men pro-Europavänner kan notera att till och med Italiens segertippade populister i Cinque Stelle, har valt att ta bort euromotståndet från sitt politiska program.
Väljare tycks kunna vara kritiska mot enskilda EU-åtgärder utan att vilja lämna EU eller euron.
Samma bittra slutsats har de franska främlingsfientliga Front National dragit.
De har droppat både sitt motstånd mot euron och sitt ”lämna EU”-krav.
Inte ens deras väljare gillade den linjen.
Irland har upptäckt att deras trygghet ligger i EU nu när Storbritannien tycks spela högt och vilt även med irländarnas ekonomiska öde.
Unge premiärministern Leo Varadkar är tydlig på den punkten.
Till och med i Österrike där främlingsfientliga FPÖ just kommit in i regeringen, garanteras från premiärministern en ”pro-europeisk” hållning.
Italienska +Europa förklarar helt kort skälen till deras längtan efter mer Europa, vilka är exakt vad övriga politiker anger fast ofta mer långrandigt:
”För att kunna svara på de stora utmaningar som vi möter i världen idag.”
Det är naturligtvis inte det minsta svårt att hitta en EU-regering som är kritisk mot EU.
Hela Östeuropa är fullt av dem, Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien…
Men det är ändå inte til någon hjälp för den svenska regeringens variant av EU-skepticism, det där med att EU ska inte göra så mycket, för det kostar pengar.
Dessa EU-kritiker är alla nettomottagare av EU-pengar.
Östeuropéerna har inget problem med att EU gör saker som kostar pengar.
Dessutom gillar de senaste kostnadskrävande EU-idéerna som att gemensamt motarbeta migration, stärka försvaret och arbeta mot terrorism.
Den svenska regeringen kan få riktigt svårt att övertyga i EU om sin linje – att krympa EUs resurser.
Frågan är om de svenska väljarna kommer att övertygas av den.