Det råder en utbredd missuppfattning i Sverige om att EU skulle vilja straffa britterna för att de tänker lämna EU.
Det slags tal sprids av Theresa May och det är naivt att upprepa det.
”EU får inte straffa britterna i brexitförhandlingarna” är ett vanligt inlägg i svenska diskussioner om brexit.
Kravet kommer från svenskt näringsliv och det kommer från svenska politiker.
Men EU varken kan eller vill straffa britterna.
Låt oss ge britterna credd för att de i sin alltid skickliga retorik har lyckats sprida denna missuppfattning som placerar dem i ljusare dager än de förtjänar.
För det första, ingen vill ”straffa” britterna.
De flesta i Europa beklagar britternas beslut och vill verkligen inte straffa dem för det.
De européer som till äventyrs skulle vara glada för att britterna lämnar oss, har ännu mindre skäl att vilja straffa britterna.
Tvärtom.
Risken är ju att de skulle ändra sig och bli kvar.
För det andra, det blir inga förhandlingar som folk i allmänhet tolkar ordet.
Precis som det finns väldigt lite utrymme för någon i EU att straffa britterna, finns det mycket lite chans att hjälpa dem.
EU är en rättsordning – avtalade regler lägger fast hur saker ska gå till.
Att ha nära relationer och samarbeta mellan 28 självständiga länder vore omöjligt utan att vars och ens rättigheter och skyldigheter först avtalats.
Även för ett utträde finns det regler.
Det ironiska är att det var Storbritannien som i början på 2000-talet propsade på att skriva in skilsmässoregler i EUs fördrag.
Och det var dessutom en brittisk diplomat som skrev själva reglerna.
Vad EU har gjort sedan beskedet kom den 24 juni att britterna röstat för att lämna EU, är att följa den ordning som utträdesparagrafen lägger fast.
EU utsåg redan i juli en chefsförhandlare och han satte ihop ett förhandlingsteam innan sommaren var över.
(I Financial Times går den brittiske juristen David Allen Green föredömligt pedagogiskt igenom vad EU-sidan gjort.)
Under tiden drömde den brittiska regeringens ministrar högt om vad de nu skulle kunna tvinga ut av EU.
Kanske om man flörtade med mäktiga Angela Merkel?
Eller om man hotade att gå i par med Donald Trump?
Fantasin om att det skulle röra sig om förutsättningslösa förhandlingar mellan två parter, levde länge.
Den illusionen sprider alltså svenska politiker fortfarande.
De, lika lite som regeringen May, tycks ha förstått vad det betyder att vara del av en rättsordning som EU är.
(Hint, det betyder att det finns regler för hur saker ska göras.)
Redan samma dag som folkomröstningsresultatet presenterades gjorde premiärministern för EUs ordförandeland (Nederländerna) Mark Rutte, rådets ordförande Donald Tusk, EU-kommissionens ordförande Juncker, och parlamentets talman Martin Schulz ett gemensamt uttalande.
Efter att ha beklagat, meddelade de att utträdet måste ske i ordnade former och att artikel 50 i EU fördrag lägger fast formerna för detta.
EU-länderna har sedan dess mötts i åtskilliga toppmöten men aldrig varit oense om den saken.
EU-fördraget gäller.
Artikel 50 slår fast villkoren för Storbritanniens utträde.
Så när radions Studio Ett väljer att ordna en debatt på temat ”Vilken linje bör Sverige ha i brexitförhandlingarna?” så är det rent nonsens.
Det kan inte finnas en svensk linje,
Artikel 50 gäller.
Och när moderaten Ulrika Karlsson kräver i denna debatt av den svenska regeringen att inte ”straffa” britterna eller svenska företag som verkar i Storbritannien, – eller att ”tillåta britterna förhandla handel” innan skilsmässan är klar – så är det ett meningslöst fäktande i luften.
EU är regelstyrt – man kan inte förhandla handelsavtal med ett medlemsland… vilket Storbritannien är, fram till den dagen de lämnar oss.
Kunde man inte fuska lite och prata handelsavtal, typ i korridorerna?, medan skilsmässoförhandlingarna pågår inne i salen…
Återigen – EU är regelstyrt.
Handelspolitik är EU-kompetens, kan bara förhandlas av EU-kommissionen utifrån ett mandat från alla EU-länder.
Det färdiga avtalet ska godkännas av Europaparlamentet men framförallt förstås av varje EU-land varav flera har mer än ett parlament som också ska godkänna ett avtal.
Minns ni när det vallonska parlamentet satte tänderna i Kanada-avtalet?
Det finns helt enkelt ingen motpart i EU som premiärminister Theresa May lite informellt kan småprata med om framtida relationer – alltså, ingen motpart vars ord gäller när det så småningom blir dags att formalisera ett avtal.
Hon kan för all del prata på med viktiga personer (Merkel, Juncker, Tusk…) men ingen kan utställa löften som de kan hålla.
I EU är det många parter som har rätt att blanda sig i, innan ett avtal med utomstående land kan tas.
Vad gäller ödet för svenskarna i Storbritannien så är det ett brittiskt beslut
EU föreslår Storbritannien att dessa utvandrare ska få behålla sina förvärvade rättigheter i Storbritannien i utbyte mot att britter i Europa får detsamma:
EU har satt frågan högt upp på dagordningen av mänskliga hänsyn.
Men hur det går för dessa svenskar avgör Storbritannien.
Det finns också flera praktiska hinder med att föra parallella förhandlingar.
Storbritannien har gjort åtaganden som EU-medlem som sträcker sig många år framåt. Man har del i EUs tillgångar.
Bara att dela upp det gemensamma boet kommer ta åtskillig tid och många skickliga jurister.
Det vore helt enkelt svårt att hitta lediga förhandlare som kan prata framtida avtal, om man nu ville det.
Framförallt för Storbritannien.
(För övrigt är EU-sidans bedömning att förhandlingarna borde ha nått så långt redan till hösten att det borde gå inleda samtal om framtida avtal då.
Men det hänger ju på att parterna.)
Ännu ett praktiskt hinder är två-årsgränsen på artikel 50.
Det gör att det hela är lite bråttom.
Britterna har trots det sölat.
Theresa May kallade rentav till nyval i juni fast hon har en egen majoritet i parlamentet.
Det stjäl ytterligare lite viktig tid.
Att nå fram till slutdatumet (29 mars 2019) utan att ha avtalat framtida relationer, åtminstone för en övergångstid, är otänkbart.
För britterna.
För EUs del är det mindre avgörande.
Låt mig nämna enbart ett av tusentals skäl:
Storbritanniens medlemskap i den europeiska lufttrafikkontrollen upphör.
Brittiskt flyg skulle bara kunna cirkulera över den brittiska ön.
Ska man kanske betrakta som en ”bestraffning” att EU-sidan har räknat ut ungefär vad britterna har kvar att betala vid utträdet?
Okej men då ska vi nog ta med i beräkningen att om britterna inte betalar vad de åtagit sig, får vi återstående EU-länder betala den notan.
Den svenska andelen av britternas utestående faktura lär hamna runt 15-20 miljarder kronor.
Så, ska vi ”straffa” britterna eller de svenska skattebetalarna?
Nej, som den brittiske juristen David Allen Green påpekar, så har villkoren för skilsmässoförhandlingarna alltid stått att läsa i EUs fördrag.
Den som är medlem av EU har fri tillgång till den inre marknaden.
Alla betalar sin del, alla har del av tillgångarna.
EU-domstolen sliter tvister.
Det fanns därför aldrig ett ”soft brexit” där ett utomstående land kan plocka de trevliga bitarna och struntar i andra.
Det fanns ingen reell chans för ett ”skräddarsytt avtal” vilket Theresa May och hennes ministrar lovat sina väljare.
Inte utan att vi bryter mot EU-fördraget
Vill vi göra det för att glädja ett icke-medlemsland?.
Därför blir det också mest fånigt när regeringen May hotar att hålla terroristinformation hemligt för oss andra eller att skapa ett lågskatteparadis som konkurrerar med oss.
EU-länderna varken kan eller vill ”straffa” britterna – detta är Theresa Mays propaganda för att dölja det faktum att den brittiska regeringen inte har talat om för de brittiska väljarna hur det faktiska läget ser ut.
Den sortens prat borde svenska politiker och svenskt näringsliv inte föra vidare.