Att Sverige inte svarar på Frankrikes begäran om hjälp att bomba Isis med stridsflygplan är knappast oväntat. Det känns tvärtom som välbekant svensk – och socialdemokratisk – politik.
Utrikesminister Wallström har nämnt folkrätten som ett skäl – är bombningarna förenliga med den?
Vår regering ansåg USAs bombningar av Belgrad under Jugoslavienkrigen vara mot folkrätten.
Regeringen sa detsamma om USAs krig i Irak.
Folkrätten är ett kanske ett svajigt argument med tanke på att Sverige rätt mycket struntar i den när vi säljer vapen.
Nåja, Margot Wallström säger att den franska regeringen faktiskt förklarat sig vara nöjd med den hjälp som Sverige ändå sänder.
Det är säkert sant.
För övrigt väljer flera andra EU-länder att erbjuda sin hjälp genom att avlasta Frankrike militärt i Mali (Finland, Irland och Tyskland, t ex) så där är vi inte särskilt avvikande.
Problemet med att ta till den gamla vanliga politiken, är dock att Sverige helt har ändrat upplägg för vårt försvar.
Vår kapacitet är rätt mycket nermonterat.
Istället bygger vi vårt försvar på att ”vi ska hjälpa andra i vårt närområde och de ska hjälpa oss”.
Eller som utrikesminister Margot Wallström sa i den årliga utrikesdeklarationen.
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Notera att inget land i vårt närområde – varken de nordiska, baltiska eller Nato – någonsin har sagt att de är redo att rycka ut för oss.
Det gör grunden till det svenska försvaret lite vingligt.
Vi har egentligen inte mycket mer att hålla oss i när de blåser kallt, än den artikel 42, punkt 7 i EU-fördraget om ömsesidig assistans som Frankrike utlöste efter terrorattacken i Paris.
Blir inte just vi då – mer än andra EU-länder – tvungna att hålla en helt annan attityd när Frankrike nu ber oss om militär hjälp?