Även om Ylva Johansson får det som Löfven önskar, en ”inflytelserik” portfölj i EU-kommissionen, kommer hon skramla runt i en institution där svenskar lyser med sin frånvaro.
Detta undergräver alla chanser till svenskt inflytande.
Alla journalister på presskonferensen häromveckan undrade förstås; Vilken portfölj har statsministern krävt för Ylva Johansson som EU-kommissionär?
”Något inflytelserikt,” ville Löfven bara säga.
”Kanske inre marknaden.”
Löfvens svar tyder på att nya kommissionsordförande Ursula von der Leyen inte har kunnat lova honom något bestämt.
Det är begripligt, hon har ett brokigt pussel att lägga med minst 27 bitar.
Inte minst står von der Leyen med problemet att av 21 kandidater som hon fått hittills, är bara åtta kvinnor. Hon har lovat EU-parlamentet dyrt och heligt en EU-kommission med hälften kvinnor.
I så fall måste alla de återstående sex länderna erbjuda kvinnliga kandidater. För att förmå dem att verkligen göra det (utnämningarna är ju också inrikespolitik), kan hon bli tvungen att lova bort tunga portföljer till dessa sex regeringar.
Von der Leyen har troligen ändå sagt till Löfven att hon ska försöka ge honom ”något inflytelserikt” eftersom han gjorde henne en tjänst när han sände en kvinna.
Nu är (som jag påstår i min Expressenkrönika lördag den 18 aug) inflytande inte något som man får. Särskilt inte i Bryssel. Särskilt i EU-kommissionens korridorer.
Det måste man ta.
Detta är en tuff miljö där alla vill armbåga fram sina åsikter, där tunga lobbyister och utländska regeringar trycker på lika hårt som andra i EU-systemet.
Ylva Johansson är ny på denna spelplan, har ingen aning om hur spelet försiggår här utan blir beroende av att ha ett rutinerat gäng runt sig.
En EU-veteran i ledningen för kabinettet är ett måste.
Samtidigt behöver hon gynna svenskar. Om Löfven ska få in något svenskt inflytande via Ylva Johansson, ska hon helst utnyttja rätten att besätta halva sitt kabinett (sju medlemmar plus lite extra personal) med svenskar.
Det är inget fel med detta, en viktig del av hennes uppdrag är just att bidra till EU-arbetet med svenska synpunkter och erfarenheter. En ensam kvinna i toppen av kommissionen räcker inte på långa vägar för att få in svenska argument.
Johansson ska därför i detta nu gärna vara upptagen med att lobbya för att också få in svenskar i de andra kommissionärernas kabinett. Som kommissionär blir hon ju medansvarig för alla beslut som kommer ur kommissionen, även om de inte startat på hennes bord.
Väl på plats bör hon också försöka öppna dörrar för svenskar i EU-kommissionen på alla nivåer. Lagförslag, normer, rekommendationer… allt utreds, förhandlas, stöts och blöts från nedersta nivån till den översta där ambitionen rimligen måste vara att ju oftare svenskt tänkande bidrar till slutresultatet, desto bättre.
Det där är noga taget inte hennes jobb som kommissionär. Ansvaret för att sprida svenskt tänk i EU-institutionerna vilar framförallt på den svenska regeringen. Men alla krafter krävs och hon är väl placerad för att kunna hjälpa till.
Hittills får nog detta arbete betraktas som ett misslyckande. Enligt en översikt som gjordes för ett par år sedan av en svensk på EU-kommissionen, ligger Sverige i bottenligan jämfört med övriga EU-länder av motsvarande storlek.
Vad gäller tjänstemän på den lägre nivån, potentiella klättrare i systemet, är vi i absoluta botten.
Svenskt tänk i kommissionens korridorer är idag en bristvara.
Imorgon kommer läget vara ännu sämre.
Kurvan över antal svenska tjänstemän på högre nivåer pekar brutalt nedåt sedan ett par år tillbaka.
Dessutom är den grupp svenskar som kom in när vi blev EU-medlemmar 1995 och därför gavs automatisk rätt till ett visst antal tjänster, väldigt nära pensionsåldern.
Ylva Johansson kan inte ensam stå för allt svenskt tänk i den 30 000 man starka EU-kommissionen.
Det ska sägas att uppgiften att få in svenskar i kommissionen, verkligen inte är lätt. Intaget till EU-kommissionen är en arkaisk procedur med tuff (möjligen inte ens jätterelevant) inträdesexamen, långa väntetider på reservlistor, usel befordringsgång och inte alls särskilt bra löner på de nedre trappstegen.
Det är alltså svårt att förmå en svensk att söka (maken/makan ska gärna ha ett bra jobb också i Bryssel för att familjen ska vilja flytta), det är sedan svårt att få en svensk att bli antagen.
Svenska rep:en i Bryssel har idag en person som ska ägna sig åt detta men… för lite och för sent, hen är en droppe i ett hav här.
En nackdel som vi faktiskt kunde påverka, är att det inte räknas som en merit för en svensk tjänsteman att ha arbetat i EU-systemet när man vänder hem efter sina år i EU-tjänst. Istället för att de nyttiga erfarenheterna och kontaktnätet tas emot med öppna armar, så ignoreras den vunna kompetensen fullständigt på hemmaplan.
Just nu har vi t ex ett hundratal tidigt pensionerade svenska EU-tjänstemän som återvänt hem men som inte används till något.
Faktum är att svenska EU-tjänstemän som befinner sig på plats, också rätt mycket ignoreras av hemmaplan istället för att man tar chansen att hålla nära kontakt och utnyttja insiderkunskaperna.
Så några förbättringar kan vi göra själva.
Utnyttja de svenskar som finns på plats. De vill gärna bidra.
Gör det till en merit för svenska tjänstemän att ha jobbat i EU-systemet.
Ta vara på kompetensen i de nyss pensionerade.
Därefter kunde vi kanske kika på hur Finland och Danmark har lyckats, mindre länder än Sverige men bägge betydligt bättre representerade på höga och låga poster.
Frankrike är typiskt unikt med en mångårig, tät sammanhållning styrd från Elyséepalatset som håller ihop franska tjänstemän på alla EU-institutioner. Där finns en del att lära.
Eller kanske vi borde lobbya för att Ylva Johansson blir personalkommissionär?
Med en modern personalpolitik skulle hon bidra till hela EUs bästa, till kommissionens bästa och samtidigt göra det väldigt mycket lättare att få in fler svenskar i systemet.