Svenskt skatteveto sabbar kampen mot skatteflykt

Socialdemokraternas ”Vi går till EU-val på kamp mot skatteflykt” låter betydligt tuffare än det är.
I själva verket bromsar regeringen mycket skattesamarbete i EU – något som kan visa sig bli mycket svårare framöver.

Många kan nog hålla med socialdemokraterna när de säger i en debattartikel i Aftonbladet:
”EU ska inte kunna utnyttjas av länder, bolag eller väldigt rika individer som dränerar nationer på skatteintäkter. Det är en fråga om moral och rättvisa. Alla ska göra rätt för sig. Rikas skattefusk gör också att hela kostnaden för välfärden lämpas över på vanliga löntagare.”

EU-kommissionen håller i alla fall med, helhjärtat.
Juncker-kommissionen har gång på gångt lagt förslag för att reglera obalanser på skatteområdet.
Men man kommer ingenstans för frågor kring skatt beslutas med enhällighet.
De svenska socialdemokraterna har inte varit till någon hjälp med att ändra på det. Sossarna håller hårt på vetorätten för skatter.

Löfven-och-Anderssons debattartikel har åtminstone tre skarpa förslag mot skatteflykt som socialdemokraterna alltså går till EU-val på (…fast att kalla något av det ”skarpt” är generöst).

1) Ett s-förslag är att införa ett bolagsregister så att företag inte kan gömma sig och sin verksamhet bakom falska fasader.
Det här finns dock redan, alla som vill kan bläddra sig fram mellan EU-ländernas bolagsregister på e-Justice-portalen.

Visserligen har bara 17 EU-länder än så länge digitala register men
nya bolagsregler om den saken är redan tagna av parlamentet (ännu inte av rådet).
Dessutom togs i mars i år nya EU-regler mot ”brevlådeföretag,” sådana som gömmer sig bakom falska fasader och försöker bluffa med utstationerade arbetare.

2) Ett andra s-förslag handlar om att införa mer informationsdelning mellan skattemyndigheter om hur mycket skatt som multinationella bolag med verksamhet i Sverige, betalar i andra EU-länder.
Tvånget för bolagen att rapportera detta finns dock redan, sedan 2017.

Inte bra nog? Just nu ligger ett skärpt EU-förslag, om automatiskt delad information men detta förslag blockeras i rådet av, bland andra, den svenska regeringen.

3) Ett riktigt förslag finns ändå med i s´ lilla trio: Skatteparadis som EU har satt upp på sin varnande ”grå lista” ska istället svartlistas direkt. (Idag slipper skatteparadis den svarta listan och blir gråa så snart de utlovar bättring.)

EUs listor över skatteparadis infördes i december 2017 och innebär att ett svartlistat land kan utsättas för sanktioner och nekas EU-investeringar.
Sedan listan först offentliggjordes har ett stort antal länder skärpt sig och sluppit ur svarta listan. Andra har gått från den grå till den svarta för att de tvärtom inte skärpt sig.
Så listan får kanske sägas ha önskad effekt (det säger faktiskt även Magdalena Andersson).
I så fall känns s-kravet om att droppa den grå listan, inte som den tuffaste kamp mot skatteflykt man kan föreställa sig.

Socialdemokraterna hade kunnat välja gå i kamp mot betydligt värre saker med den svarta listan över skatteparadis, t ex att EU-länder inte står med fast de borde.
Eller att ett land som USA som eventuellt förtjänar att vara med, aldrig skulle komma med för EU-länderna vill inte stöta sig med USA.
Istället svartlistas mer obetydliga länder.
Det nämner inte Löfven eller Andersson något om.

De nämner inte heller att Sverige faktiskt genom EU-reglerna har rätt att enskilt införa sanktioner mot skatteparadis på EU-listan (just nu 15 stycken). Så vitt jag kan se har regeringen aldrig gjort det.

Men visst går det trögt med att göra något rejält åt skattefusk och flykt i EU.
Ett av skälen är att EU-länderna utnyttjar sin nationella vetorätt över skattefrågor.

Ett exempel på hur vetorätten bromsar dyker faktiskt upp i Löfven/Anderssons egen artikel:
”Länder ska inte konkurrera med varandra genom lägre och lägre företagsskatter… Därför vill vi att det ska få konsekvenser för det EU-land som inte lyssnar till den uppförandekodgrupp som arbetar mot skadliga skatteregimer i EU-länder.”

Notera termen ”uppförandekod.”
För frågor kring skatt råder som sagt enhällighet i EU.
Varje förslag som ska hindra EU-länder att skattekonkurrera med varandra, röstas ned av de länder som skattekonkurrerar värst.
Ingen blir väl överraskad över det.

Det enda som då återstår för EU att ta till blir en uppmaning att låta bli.
En uppförandekod.
När Löfven/Andersson i sin debattartikel kräver ”konsekvenser” för den som inte uppför sig enligt koden talar de mot bättre vetande.
Ingen kan straffas för att strunta i en kod som är icke-bindande.

Samtidigt som regeringen för en ganska mesig kamp mot skatteflykt, håller man ståndaktigt och stridbart emot att EU skulle ges vassare verktyg i skattefrågor.
Trött på allt förhalande och alla nej från EU-regeringar, föreslog nämligen EU-kommissionen i januari i år att avskaffa vetot för vissa skattebeslut och att ge Europaparlamentet medbestämmande.
Sverige sa nej.

Motståndet mot att EU ges rätt att besluta i skattefrågor är utbrett på många håll i Europa, inte bara i Sverige.
Men att skattevetot i EU luckras upp framöver är troligen ändå ofrånkomligt.
Det är en följd av framgången med den inre marknaden.

EUs inre marknad har gått från att vara en rad (irriterande) harmoniseringsåtgärder (snuset!, kanelbullarna!) till att bli en enorm ekonomisk guldgruva.

Att i början av 1990-talet ge näringslivet i hela EU lika konkurrensvillkor genom att harmonisera varor och tjänster för, visade sig inte vara tillräckligt. Rätt omedelbart insåg alla inblandade att transportpolitiken också behövde vara gemensam.
Liksom miljö- och konsumentpolitiken.

Hade vi fått en rättvis konkurrens då?
Nej, några länder (Sydeuropa den gången) underbjöd andra (Tyskland) i dåliga villkor för arbetstagarna.
EU började följaktligen harmonisera arbetsmarknadsvillkor.

Därefter blev det tydligt att EU-länderna ändå satt kvar med ett konkurrensvapen – man kunde manipulera ränta och valutakurs för att vinna fördelar över grannländerna.
Nästa logiska åtgärd blev då euron, en gemensam valuta. Trots sina många problem och brister har den förenklat och gjort handeln billigare för näringslivet.

Idag har EU världens största och mest integrerade marknadsplats, något som hela världen avundas oss och vill ha en bit av.

Men när de flesta konkurrenshinder har röjts ur vägen sticker det plötsligt i ögonen att skatten kan användas som konkurrensmedel. EU-länderna tävlar i skattegenerositet för att locka till sig företag och jobb.

Detta är precis vad som upprör statsminister Löfven och finansminister Andersson i debattartikeln:
”Socialdemokraterna kommer också driva på ännu hårdare mot illojal skattekonkurrens mellan EU-länder. Länder ska inte konkurrera med varandra genom lägre och lägre företagsskatter…”

Det ska dock sägas att Sverige har deltagit i den pågående tävlingen om att sänka bolagsskatten.
Från en svensk bolagsskatt på 30 procent i början av 1990-talet har vi som EU-medlemmar sänkt nivån i flera steg till dagens 21,4 procent och om två år blir det 20,6 procent.

Men fast vi sänker och sänker så har en handfull EU-länder fortfarande så låga bolagsskatter att vi hamnar på efterkälken (Irland 12,5 proc, Ungern 9 proc, Luxemburg – hur mycket vill ni betala?)

EU-kommissionen har tänkt ut flera sätt att försvåra skattetävlandet.
Förslaget om automatisk informationsdelning om var multinationella bolag egentligen betalar skatt, är ett förslag. Det blockeras av EU-regeringarna i årdet, bland andra Sverige.
Regeringarnas argument är att de lagen inte borde vara bolagslag (majoritetsbeslut och parlamentets inflytande), utan en skattelag (nationellt veto och utan att Europaparlamentet har inflytande).


Sedan finns ett förslag om att införa en gemensam europeisk bas för bolagsskatt – alltså inte att ha samma skattenivå, bara att
räkna ut på samma sätt. det som faktiskt ska beskattas i bolagens verksamhet. (Även det skulle kunna göra det svårare för bolag att undandra sig skatt.)
Det blockeras också av EU-regeringarna, inklusive av Sverige.

En ny idé för att beskatta IT-jättar som inte är skatteskyldiga som andra företag (IT-bolag som tjänar pengar i EU-länder utan att ha fysisk närvaro där är automatiskt icke-skattepliktiga) – är attinföra annonsskatt på 3 procent som ska gå till EU-länderna.
Sverige och några andra EU-regeringar använder sitt veto här också.

Med all denna högkänslighet i EU-ländernas skattenerv, har EU-kommissionen tröttnat och föreslagit att gå över till majoritetsomröstningar på en del skattefrågor.
Deras motivering är att skattevetot hindrar den inre marknaden och snedvrider konkurrensen mellan länderna.
Just sådan ful konkurrens alltså, som statsminister Löfven och finansminister Magdalena Andersson upprörs över.

Man kunde tro att det är lätt att stoppa övergången till majoritetsomröstning men en antydan om att det kan bli svårare än man tror kommer från Tyskland, Frankrike och Spanien – alla stödjer förslaget.

Från flera andra håll växer samtidigt nya krav om att införa EU-skatter.
Många vill t ex äntligen se en gemensam CO2-skatt i EU. 20 EU-länder har redan en nationell sådan men förstås uppställda på olika sätt.
Till och med den europeiska bilindustrin är för en gemensam CO2-skatt faktiskt och påpekar att det vore enklare för bilindustrin om det istället för 20 olika bleve en och samma.

Det finns överraskande nog också svenska politiker som vill se en EU-skatt på CO2 och då inte bara heja-EU-partiet liberalerna utan även miljöpartiet.

En flygskatt på EU-nivå föreslås likaså från många håll, inte minst från Frankrike och från nederländerna. Många partier i Europa instämmer liksom den svenska EU-skeptiska vänstern.

En skatt på finansiella transaktioner har redan frivilligt överenskommits mellan elva EU-länder. De föreslår denna skatt utbredd till hela EU.
Finansminister Magdalena Andersson är som bekant också högst intresserad av en finansskatt men hoppas att den ska kunna ske enbart på svensk botten.

Skattefrågor på EU-nivå kommer. De ligger i tiden. Och det beror framförallt på att EU-länderna via den inre marknaden är så nära samordnade om det mesta.
Dock ännu inte om skatter.

Om den svenske statsministern och finansministern menar allvar med det som de säger; att ”de rikas skatteflykt måste få ett stopp,”
om de verkligen tror att skatteflykt ”berör på djupet de vanliga människor som blir stående med notan” – då blir de kanske tvungna att bita i det sura äpplet.

För någon skatteflykts-kamp värd namnet har hittills inte gått att genomföra med nationellt skatteveto på allt.































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU