Sverige har länge ålagt EU att hjälpa oss om vi kom under militär attack.
Jo, på riktigt.
Hur tänkte vi egentligen?
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Det är den sista meningen som är lite märklig. På egen hand har Sverige alltså i flera år deklarerat att EU skulle hjälpa oss om vi kom under attack.
Denna svajiga grund är en avgörande del av Sveriges försvarspolitik.
Meningen ovan har varje år sedan 2009 med tyngd slagits fast i riksdagen, i regerings- och utrikesdeklarationer under såväl borgerliga och socialdemokratiska som koalitionsregeringar.
Varifrån denna uppmuntrande idé om hjälp från EU-länder hämtats, förklarade försvarsminister Sten Tolgfors på Folk och Försvar 2010:
Den är hämtad från EUs då ganska nya Lissabonfördrag, mer bestämt från artikel 42.7
Det är minst sagt ironiskt att Sverige valde att låta sitt försvar vila på artikel 42.7
Sverige gjorde nämligen allt för att urvattna den paragrafen när den framförhandlades mellan EU-länderna under 2000-talet.
Sverige lyckades få petat in att detta INTE får vara en total solidaritetsgaranti – det måste stå varje EU-land fritt att i varje enskild situation välja att stödja eller inte stödja sin granne.
Liksom att välja HUR man har lust att stödja. Kanske med filtar. Eller glada hejarop?
Sverige fick dessutom petat in en skrivning som förklarar att för neutrala länder (förlåt alliansfria) gäller solidariteten mycket mindre än för andra.
Och så lyckades Sverige få med att EU-domstolen inte ska ha rätt att uttala sig om ett land agerat rätt eller fel när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken.
Både byxor och livrem.
Inget EU-land ska kunna komma här och kräva svenska soldater till sitt försvar, lovade regeringen den svenska riksdagen.
Därför blir ironin desto större när statsminister Magdalena Andersson igår skrev ett brev till EUs toppmöte om artikel 42.7 som hon själv sa på presskonferensen:
”…för att påminna de andra länderna om att de är skyldiga Sverige och Finland att ställa upp med alla till buds stående medel om vi attackeras…”
Påminna om.
Skyldiga att ställa upp.
Ta ett ögonblick och låt det sjunka in.
Statsminister Magdalena Andersson är en novis på försvars- och säkerhetspolitik. Hon väger inte riktigt orden, inser inte alltid att vissa ord ger större eko än andra.
På tisdagen blev det lite olyckligt.
Först meddelade hon att en svensk Nato-ansökan inte är aktuell i detta läge.
Detta är helt okej att säga… även om en listigare politiker kanske hade valt att låta Putin sitta och undra lite, genom att istället uttrycka sig vagare.
Men sedan fortsatte hon med:
”Om Sverige skulle välja att skicka en Nato-ansökan i detta läge skulle det ytterligare destabilisera läget.”
Problemet med det uttalandet är att precis just nu i dessa dagar, är det verkligen illa om det låter som om Sveriges eventuella Nato-ansökan är beroende av Putins reaktion.
Tyvärr lät det på Andersson som om en ansökan hänger på att Putin inte upprörs.
Den finska statsministern vid hennes sida, Sanna Marin, drog nog efter andan. Finland har decenniers vana av att uttrycka sig extremt precist och noggrant för att manövrera i en instabil situation. Hon låter Putin sitta och bita på naglarna genom sina yttranden.
Men Andersson hade tvärtom låtit förstå att Nato-ansökningar – även Finlands då – skulle ”destabilisera läget.”
Det här olyckliga ordvalet från statsministern turnerar runt Europa nu, tack vare tidningar, ambassader och sociala media. Det är sådana tider nu.
Magdalena Andersson vägde inte orden när hon i sitt brev riktade sig till EU heller. Hon vill ”påminna” andra EU-länder om deras ”skyldighet.”
Detta är snudd på oförskämt med tanke på förhistorien som Sverige har med EU.
Låt oss hoppas att övriga EU har överseende och skriver av klavertrampet med att Andersson är ny som statsminister.
För vi har ju alla begripit att vi kan komma i en situation när vi behöver deras hjälp.