Den svenska instinkten att ta rygg på Storbritannien i EU-debatter håller inte längre.
Svenska regeringen behöver börja agera mer aktivt i Bryssel.
Brexit kanske blir av – eller kanske inte – men effekterna av det visar sig redan.
Det finns inte längre skäl för någon i EU-arbetet att lyssna på brittiska synpunkter.
Votewatch har roat sig med att gå igenom omröstningar i EUs ministerråd.
Här kan man se att Sverige hittills varit Storbritanniens meste allierade, tätt följt av Nederländerna och Danmark.
Visheten i denna svenska följa-john-lek är diskutabel med tanke på att Storbritannien är det land som överlägset oftast blivit nedröstat i rådet.
Faktiskt dubbelt så ofta som något annat EU-land sedan 2009 (12,5 procent av gångerna mot tvåan och treans ca 5 procent)
Ta bort Storbritannien ur EU-leken och Sverige står plötsligt ganska naken och allena.
Nu betyder förstås omröstningar i rådet inte på långa vägar allt, när vi talar om inflytande i EU.
Röstar gör EU-länderna först när de misslyckats med att prata sig samman.
Att prata sig samman istället för att rösta, är en metod som de största länderna tjänar mest på.
Storbritannien är ett av de största länderna och har lyckats bra.
Men just detta land som Sverige alltså följt tätt har, samtidigt som man skällt på EU-beslut, på senare år närmast metodiskt valt att urholka sitt egna inflytande.
Detta märkliga beteende har stegrats sedan David Cameron blev premiärminister 2010.
Den stora kuppen gjorde Cameron när han tog sina Tories ur den konservativa gruppen i Europaparlamentet EPP, och lät dem bilda en egen partigrupp med polska Lag och Rättvisa, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.
EPP var och är (både med och utan Tories) störst grupp i Europaparlamentet och alltså den part som utövat störst inflytande i denna andra av EUs lagstiftande församlingar.
Att lämna gruppen var därför ett rejält skott i foten.
Cameron underminerade sedan sitt utrikesdepartement – beryktat för sin stora kompetens och skicklighet att driva igenom brittiska önskemål – genom att ersätta dem på avgörande poster med goda vänner från finansdepartementet som inte kunde EU-systemet alls.
Ännu ett skott i foten.
I januari 2013 meddelade premiärminister Cameron att han tänkte ge väljarna en chans att rösta sig ur EU… och där sjönk drastiskt intresset från brittisk sida för att arbeta inom EU liksom övriga EU-länders intresse för att arbeta tillsammans med Storbritannien.
Inte ologiskt började också brittiska tjänstemän anställda inom EU-institutionerna droppa iväg till andra jobb och brittiskt inflytande urholkades ännu mer.
Britternas nära allierade; Sverige, Nederländerna och Danmark, var extremt långsamma med att fånga upp trenden utan fortsatte att förhålla sig lojala till Storbritannien i det längsta.
Men hur kommer EU-förhandlingar se ut om Storbritannien genomför brexit och faktiskt lämnar oss fysiskt, inte bara mentalt?
Votewatch konstaterar att överraskande nog blir inte Tyskland det land som då får störst chans att vinna omröstningar i rådet.
Tyskland har varit dåligt på att skaffa sig allierade nämligen.
Istället kan Frankrike förväntas ta hem majoriteten flest gånger, stödd av trogna följeslagare som Italien, Spanien och Rumänien.
Tyskland behöver inte oroa sig alltför mycket över detta.
Många beslut går som sagt aldrig till omröstning och när EU-länderna pratar sig samman, tenderar Tysklands skickliga förbundskansler Angela Merkel att trumfa sin vilja igenom.
När regler ska tillämpas är det visserligen EU-kommissionen som gör detta men ordförande Jean-Claude Juncker och hans mäktige tyske kabinettschef brukar vara mycket lyhörda för telefonsamtal från Berlin.
Dessutom dominerar tyskarna Europaparlamentet, både i antal stolar och när det gäller att sätta sig på viktiga poster.
Den svenska regeringen borde däremot ta sig en funderare.
Om svenska intressen och synpunkter ska få genomslag behöver vi nya allierade.
Att bygga en nordisk allians (utvidgad till Baltikum) föreslås ofta men genomförs aldrig.
Det kan bero på att det finns en misstro mot Sverige i andra nordiska länder som svenskarna aldrig tycks uppfatta eller hantera.
Att slå följe med ett stort land kan vara listigt.
Man behöver ha minst ett stort land på sin sida för att t ex kunna skapa en blockerande minoritet för beslut som Sverige verkligen ogillar.
Men det kan lika gärna handla om hoppande allianser.
Frankrike har t ex liknande åsikter om arbetsmarknad och brukar stödja miljöframsteg.
Med Tyskland delar svenska regeringens åsikter om att EU-budgeten borde bli billigare för rika länder.
Spanien brinner för jämställdhet mellan könen.
Bland mindre länder är Nederländerna och Finland givna partners i ekonomiska frågor.
Belgien är en i onödan bortglömd tänkbar partner som ligger nära Sverige i sociala och arbetsmarknadsfrågor.
För våra icke-protektionistiska dagar finns Irland som delar den svenska vurmen för frihandel.
När vi känner oss mer på protektionistiskt humör vill t ex Italien, liksom svenska regeringen, skydda sin bilindustri.
Brexit har inte hänt ännu men Storbritannien är för närvarande så gott som ute ändå.
Sverige måste stänga av automatpiloten i Bryssel.
Dags att skaffa nya lekkamrater.