Sverige duckar bakom EU i Turkiet-konflikten

Än en gång tar den svenska regeringen sin favoritmetod för att undvika en känslig fråga – genom att ducka bakom EU.
Den här gången handlar det om vapenexport till Turkiet.


Turkiets anfall mot kurderna i Syrien har upprört och på väg in till ett EU-utrikesministermöte säger utrikesminister Ann Linde bestämt att hon vill att ”EU går längre än bara ord”.
Hon tänker begära att EU tar ett gemensam beslut att stoppa vapenexport till Turkiet.

Fem andra europeiska länder gick redan under helgen ut offentligt med att de stoppar vapenexporten: Tyskland, Frankrike, Italien, Finland och Norge.
Det var inte ett så komplicerat beslut att nå fram till. Enligt EUs regler ska medlemsländerna granska sin vapenexport utifrån kriterier, t ex: (Gemensam ståndpunkt, punkt 4) ”Bevarande av regional fred, säkerhet och stabilitet.”

Men Sverige har inte gjort som de fem.
Det förklarar den svenska utrikesministern för pressen beror på att en myndighet (IPS) som avgör frågor om svensk vapenexport:
”…och vi hoppas att de säger nej…,” kommenterade Ann Linde till Sveriges Radio på måndagen.

Det är en halvsanning, hon behöver inte nöja sig med att hoppas. Om regeringen ville markera mot Turkiet – vilket man ber EU att göra – så är det möjligt.

Beslutsgången i Sverige om vapenexport ger regeringen har yttersta ansvar och kontroll. I proppen för ”Skärpt kontroll av krigsmateriel” från 2018 där det här diskuteras, lugnar regeringen riksdagen med att man har full kontroll så existerande system behöver inte ändras.
Dels måste IPS överlämna ärenden som är känsliga till regeringen (och har gjort det i ett 20-tal fall), dels håller sig regeringen noga underrättad om hur IPS gör sina bedömningar genom att ha en tjänsteman med på möten.
Eller som regeringen själv skriver:
” Regeringen har det yttersta politiska ansvaret för exportkontrollen även i de fall beslutet fattas av ISP.”

Inrikesminister Mikael Damberg i riksdagen och migrationsminister Morgan Johansson i radion har för sin del förklarat att Sverige för tillfället inte exporterar vapen till Turkiet.
Det är också en sanning med modifikation.
Som Dagens Nyheter kan berätta, exporterade Sverige ”övrigt krigsmateriel” till Turkiet förra året för en rekordsumma, 300 miljoner kronor.

”Övrigt krigsmateriel” är inte ofarliga grejer som filtar eller medicin. Det är varor som kräver specifika vapenexporttillstånd eftersom det handlar om…:
”…delar och komponenter till krigsmateriel för strid samt materiel som inte har direkt förstörelsebringande verkan.” (Regeringens skrivelse 2018/2019:114)

Regeringens tröghet i vapenexportfrågan beror knappast på att man faktiskt skulle vilja kränga vapen till en stridande Erdogan.
Snarare handlar det om taktik, att inte placera Sverige i frontledet.

Sverige har länge haft ganska nära relationer med Turkiet. Sverige har en hel del affärsintressen i landet.
Medan flera andra EU-länder, t ex Tyskland och Frankrike, i ord tagit tydligt tagit avstånd från Turkiet under president Erdogan under senare år, så har Sverige legat lågt. Utrikeminister Margot Wallström har hållit sig till linjen att det är bättre att fortsätta en dialog.

Inför attacken mot kurderna har regeringen inget längre något val, alla idéer om dialog är borta. Om kollegerna i EU bnu ara gemensamt kan frysa vapenexporten, så kan Sverige huka bakom detta ställningstagande och förhoppningsvis slippa bli föremål för alltför stor ilska från Turkiet.

EU blir användbart i den svenska inrikespolitiken, eftersom oppositionen ju samtidigt förlorar chansen att kasta sig över regeringen med kritik om senfärdighet.
För det är ett argument som funkar, ”vi måste vänta på EU”…

Detta är samma beteende som regeringen uppvisat kring IS-terroristerna. Man vill inte fatta beslut om hur de med svenska pass som stridit för IS och fångats in, ska hanteras.
Fallgroparna är många.
Om de inte kan bindas till brott (hur bevisar man att någon krigat i annat land?) kanske de måste släppas lösa. Och ges socialbidrag.
Oppositionen kommer gå bananas.
Om några faktiskt kan bevisas ha begått brott – i vilka fängelser ska de sitta? Kommer de radikalisera andra fångar därinne?
Och hur ska man behandla deras familjer? Deras barn?
Detta är en otroligt svår fråga som regeringen väljer att inte göra något alls åt.

För att passiviteten inte ska sticka i ögonen – och ge oppositionen ammunition – valde inrikesminister Mikael Damberg att dra EU-kortet.
Han och migrationsminister Morgan Johansson har uppmanat övriga EU att upprätta en internationell tribunal där ISIS-återvändarna kan dömas.

Regeringen kan demonstrera handlingskraft, tala tufft och samtidigt låta förstå att antyda att problemet nu funnit sin lösning.

Så är det tyvärr inte.
Idéen om en internationell tribunal hade diskuterats flera gånger i EU innan Damberg och kollegan Morgan Johansson fick den, men den stupade då på att det tar väldigt lång tid att genomföra.
Kosovo-konflikten som ägde rum 1998-99 fick t ex äntligen sin tribunal tjugo år senare, sommaren 2019.

Nästa problem: Det finns ingen stat som har lust att ha en sådan domstol på sin mark (jodå, västländerna har tänkt på Irak som tackat bestämt nej). Ingen vill heller ha ISIS-terorristerna i sina fängelser i väntan på rättegång.

Men manövern ger fortfarande en enorm fördel till en svensk regering. När inget händer – eller det tar väldigt lång tid – kan svenska regeringen skylla på att ”EU drar fötterna efter sig.”

EU har på samma sätt sedan 2016 också visat sig varit mycket användbart i svensk inrikespolitisk debatt när frågan gäller flyktingar.
Regeringen Löfven har i det längsta försökt ducka det besvärliga ämnet – (hur locka tillbaka väljare förlorade till SD pga flyktingpolitiken utan att ge SD rätt) genom att hänvisa till att han på EUs toppmöten ”slår näven i bordet” för att EU ska lösa frågan åt Sverige.

”Vi har gjort vårt,” säger den svenska regeringen, ”nu är det de andras tur.”

Och EU har verkligen förhandlat denna flyktingfördelning som Löfven vil ha, men idén strandade som lösning rätt tidigt. Så illa att den i åratal sällan ens lyfts på EU-möten eftersom diskussioner ansetts meninghslösa.

Fortfarande meningsfullt för Löfven dock och hans migrationsminister Helene Fritzon, i inrikes debatter kan vifta med detta EU-kort för att få tyst på frågor.

P.S Varför enades inte EU-länderna om ett vapenembargo mot Turkiet? Därför att Storbritannien – som denna gång valde att delta på ett EU-möte – var emot detta.
Storbritannien försenade diskussionerna en hel del på måndagens utrikesministermöte för man vägrade i det längsta gå med på ordvalet att EU ”fördömer” den turkiska attacken. Där gav man till slut med sig.