Sverige och bankunionen? Stalltips: Vänta-o-se

Innan novembers utgång inleds en svensk debatt om Sverige ska gå med i EUs bankunion.
Jag tänker våga mig på en gissning redan nu; Att svaret blir “vänta och se.”


Finansminister Magdalena Andersson tillsatte sommaren 2018 en statlig utredning om EUs bankunion. Den fick besked att inte dra en slutsats själv.
Fördelar och nackdelar skulle redovisas, risker för Sverige med att gå med och risker för Sverige med att stå utanför.

Svenska politiker är överlag misstänksamma mot bankunionen, grundat på huvdsakligen två saker:
Dels förlorar svenska politiker sin makt över svenska storbanker när tillsyn och beslut tas på EU-nivå istället för i Stockholm.
Dels litar de inte på bankunionens regler utan tror att sydeuropeiska banker kommer att slarva och vilja bli ersatta med svenska pengar.
Så varken från höger eller vänster kommer starka krav på att regeringen ska göra slag i bankunions-saken.

Om näringslivet pressat på kanske politikerna skulle tänkt ett varv till. Men svenska banker är lite kluvna till bankunionen.
Å ena sidan blir den bank som är en del av bankunionen (och har fått sin godkännandestämpel från ECB) en mer attraktiv bank globalt. Särskilt gäller det sedan Nordea, Danske Bank och Swedbank gett specifikt det skandinaviska bankväsendet riktigt dåligt rykte.
Å andra sidan utsätts man som bankunionsbank för tuffare insyn, tuffare straffåtgärder och deusstom försvinner garantin att bli räddad av svenska staten om man bränt bankens kapital.
Så, det kommer inte mycket lobbying från de svenska storbankerna.

Ändå var ett svenskt medlemskap i bankunionen inte alls otänkbart när Andersson tillsatte sin utredning förra sommaren.
Tvärtom såg det ut som en rätt god idé.

Nordea, en av de stora i Sveriges bankkvartett, hade precis meddelat att man tänkte flytta till Finland för att nöjet att få ingå i EUs bankunion vilket var oroväckande.
Sverige hade förlorat sin viktigaste icke-euro-allierade (Storbritannien), en garant för att svenskt utanförskap inte ska betyda förlorat inflytande.
Danmark – vår enda återstående allierade i detta – öppnade ungefär samtidigt för att gå med i bankunionen i ett linjetal från danske statsministern Lars Lökke Rasmussen.
Och ute i Europa hade Tysklands Angela Merkel lovat franske presidenten Macron att äntligen lyfta sin broms på det tredje och avgörande beslutet kring bankunionen.

Men när nu bankunions-utredningen snart ligger klar (senast den 30 november) har läget skiftat igen.
Merkel ändrade sig och har fortsatt bromsa.
Till allmän överraskning gick dock hennes finansminister Olaf Scholz förra veckan ut och lovade ställa upp trots allt. Men han ställde ett krav – ett krav som gör tredje steget lika avlägset som någonsin. Scholz krävde att banker inte ska kunna räkna statsobligationer som säkra papper i sin kapitalreserv.
Han har rätt i sak, finanskrisen chockade alla med insikten att statsobligationer inte alltid är stensäkra papper, det kan hända att en stat inte kan betala tillbaka.
I praktiken skulle det dock knäcka många europeiska banker som placerat en stor del av sin reserv i statsobligationer.
Framförallt vore det dödsstöten för Italien, ett land redan i gungning och vars svaga banker av tradition sitter med väldigt stora innehav av italienska statspapper.
Gissa vad den italienska finansminister hade att säga om detta tyska krav?

Men så la även den danska regeringen krokben för eventuella svenska ambitioner.
Nya statsministern Mette Fredriksen (s) har i oktober meddelat att hon godtar bara en bankunion om en dansk folkomröstning säger ja först.

Statsministern hade inte behövt lova en folkomröstning. Danmark ska hålla folkomröstningar när man avstår suveränitet till EU. Medlemskap i bankunionen får inte den effekten enligt regeringens egna jurister (som utredde frågan åt Mette Fredriksen när hon var justititeminister).

Folkomröstningar är svårstyrda fenomen med den inbyggda nackdelen att om svaret blir ett nej, så läggs detta nej som en våt hand över frågan i decennier framåt.
En folkomröstning är däremot drömmen för populistiska partier, oavsett vad frågan handlar om. Man kan påstå vad som helst, får garanterad TV-tid och vara med i alla tidningar.
2015 fick populister det danska folket att rösta nej till polissamarbete trots att väljarna i alla opinionsmätningar önskade mer polissamarbete.
Högerkanten (Dansk Folkeparti) och vänsterkanten (Enhedslisten) hade sått så mycket tvivel att väljarna trodde att ett bättre europeiskt polissamarbete gick att få genom att stå utanför det europeiska polissamarbetet.
Danska polisen klagar idag över att det inte var sant.)

Nå, Mette Fredriksen är en EU-skeptiker som det inte gör något om bankunionsfrågan för dansk del försvinner för överskådlig tid för hon ogillar, enligt egen utsaga, idén att överlämna “våra banker” till något annat än danska beslutsfattare.

Ungefär samma känsla gissar jag kommer att drabba de flesta svenska politiker när frågan om bankunionen för svensk del poppar upp vid den statliga utredningens presentation.
Den politiker som tvärtom vågar sig ut för ett medlemskap i bankunionen kommer raskt avkrävas en svensk folkomröstning, eftersom danskarna har fått löfte om en.

Jag slår vad om att de svenska politikerna svar blir “vänta och se.”