Sverige fjärde mest inflytelserika land i EU?
Vilket bisarrt sätt att räkna.
Nej, håll ögonen på Rutte och Sanchez istället.
I en studie från Göteborgs universitet över något som man kallar ”nätverkskapital” dras slutsatsen att Sverige hör till de allra mest inflytelserika länderna i EU.
Före oss kommer tydligen bara Tyskland, Frankrike och Nederländerna.
”Jaha, så vad har vi vunnit då?,” frågade jag spydigt på ett Sieps-seminarium om rapporten.
(Ingen tog illa upp, som synes nedan.)
Det här är den tredje Göteborgsstudien studien på tio år eller så som ger ett liknande resultat.
Sverige visar sig vara ett av de mest efterfrågade länderna att samarbeta med.
Den senaste studien är ännu märkligare än de tidigare, för den konstaterar också att vi förlorar inget inflytande i EU genom att stå utanför euron (inte ens över ekonomisk politik)..
Sverige har inte ens förlorat inflytande i EU genom att vår store allierade och förespråkare för frihandel os,v – Storbritannien – är borta ur leken (De, till skillnad från oss, har däremot tappat kraftigt i inflytande.)
Inget kan visst rubba det starka svenska inflytandet över EU.
Då måste vi nog börja fundera över vad vi använder detta höga nätverkskapital till.
Och om vi använder det alls?
För frågan är ärligt menad: Vad har vi fått igenom då, om vi är så inflytelserika?
Jag föreslog forskarna tre tänkbara fortsatta studier för att gå vidare på deras överraskande resultat:
1) Kan det vara så att det mer är svenska tjänstemän som är intressanta att samarbeta med? På tjänstemannanivå, alltså.
Sverige har verkligen ett mycket gott anseende internationellt för att vi lyckats förena välstånd med stabilitet och ren miljö. Andra vill gärna veta hur vi gjort.
Men kan verkligen politiker från Sverige – regeringen, statsminister Löfven? – vara så väldigt attraktiva för övriga EU?, när svenska positioner i EUs ministerråd faktiskt består i att säga nej till allt nytt.
2) Eller kan det vara så att Sverige agerar nyttig idiot i EU-sammanhang? Vi följde länge smått blint efter Storbritannien i alla deras försinkande nej, nej, nej.
Sverige ingår numera i det holländsk-ledda initiativet Nya Hansan under premiärminister Mark Rutte, som inte heller vill se några utökade europeiska krav på något plan.
3) Sverige kanske använder sitt betydande nätverkskapital just till att bromsa EU?
Vi bromsar just nu euroreformer och bankunion, har försenat och försvagat försvarssamarbete och europeisk åklagare, ogillar europeisk industripolitik och vill banta ner planer på gemensam räddningstjänst.
Mitt tredje förslag härovan bygger på andra överraskande resultat i den svenska studien. Polen och Ungern rankar t ex flera gånger högre i inflytande i EU än Italien och Spanien. Polen hamnar som nummer sex av EUs 28 länder i nätverkskapital och Ungern som nummer åtta.
Bara Tyskland, Frankrike, Nederländerna och de nordiska länderna skulle alltså ha mer inflytande i Bryssel än Polen.
Märkligt, ju. För ungersk och polsk politik vinner knappast några stora segrar.
Förutom att de försenar och förhalar, förstås.
För fler exempel på hur bisarrt det blir om man jämställer attraktivitet som samarbetspartner, med att faktiskt ha konkret inflytande, så kom nyligen en bredare studie i samma ämne, gjord av EFCR (European Council for Foreign Relations).
Även där rankar Sverige mycket högt.
EFCR-studien rankar t ex Slovenien som mest attraktiv samarbetspartner när det gäller frågor om eurozonens styrning. 18 länder av de 19 euroländerna samarbetar helst med Slovenien.
Men när det handlar om ”integrerad utrikes- och säkerhetspolitik” vinner Grekland med flest intresserade samarbetspartners, 16 länder.
Trots denna eminenta forskning tror nog ingen av oss att det är till Ljubljana man ska ringa för att påverka euron. Eller till Aten för utrikespolitiken.
Själv ser jag gärna att forskarna tar sina resultaten längre och grottar ner sig i några andra fenomen som dyker upp i deras undersökningar.
I EFCR-studien framgår att alliansbyggande mellan EU-länder har vuxit fram som ett betydligt vanligare fenomen än vad som normalt syns i media, där ju enbart Nya Hansan eller någon gång Paris´ samlande av Sydeuropa för att prata migration skymtar förbi.
En hel del politiska diskussioner äger uppenbarligen numera rum i förväg mellan EU-länder i mindre cirklar. Argument kan slipas, andra förkastas. När det sedan är dags för det egentliga EU-mötet där alla 27 (28) ska komma överens har då rimligen en hel del förarbete gjorts.
Allianserna – påhejande eller bromsande – hjälper kanske EU att fungera smidigare.
EU har trots allt gått från att vara 12 länder i mitten av 1990-talet till att bli 28 samtidigt som man börjat ägna sig åt fler politikområden. Det är klart att allt beslutsfattande blivit krångligare av det.
En annan tydlig bild är att allianser är väldigt rörliga. Inget land ingår i allians med samma länder hela tiden. Man byter allierad beroende på vilket fråga som diskuteras.
Slutsatsen måste ändå bli att det är rätt ointressant att försöka ranka länder som mest eller minst inflytelserikt i EU på det här viset.
Om Sverige hade lust att bli inflytelserikt i EU – i den vanligare meningen av ordet att få igenom sina åsikter – finns andra fenomen att studera för hur det kan ske.
Det ena försöket görs just nu av Nederländernas premiärminister Mark Rutte som vill överta den position som britterna har deserterat, bli en del av trion över EUs mest inflytelserika länder.
Rutte började med att hålla ett antal linjetal om Europa. Sedan byggde han upp en maktbas i form av Nya Hansan (Nordeuropa minus Tyskland) så att han inte behöver fronta allt bromsande själv. För av Ruttes tal och handlingar ser vi att hans ambition är just att bromsa fortsatt EU-integration.
(Detta passar svenska politiker väl så självklart gick Sverige med i Nya Hansan trots att dess viktigaste uppgift är att påverka eurogruppen och vi ju inte är med i euron.)
Rutte odlar Benelux i många sammanhang, t ex i utrikespolitiken. Beneluxtrion har b la dragit upp planer för Afrika och gjort gemensamma resor på kontinenten.
Han flörtar också vilt med president Macron trots att de två sällan är ense. Klokt, det måste man i en tid där förbundskansler Merkel är på väg ut och ingen oomstridd ersättare dykt upp på scen ännu.
Nu råkar emellertid frispråkighet vara en holländsk egenhet – chockerande bryskhet säger vissa – vilket gör att Mark Rutte lätt skaffar sig fiender.
Här till exempel, där Rutte iskallt avvisar idén att det ska finnas solidaritet om ett euroland hamnar i akut betalningskris utan egen förskyllan.
(Och där sköt Rutte förmodligen i sank sin egen förhoppning om att kunna få jobbet som rådsordförande efter Donald Tusk.)
Ett andra exempel är Spaniens premiärminister Pedro Sanchez som i vår gett sig ut på den europeiska arenan.
I europatalen som Sanchez håller visar han sig inte oväntat vara positiv till mer EU-solidaritet, tvärtemot Rutte.
Han kan driva de synpunkterna med huvudet högt, Spanien genomgick en tuff finanskris men tog sig igenom, betalade tillbaka lånen och är nu i stabil tillväxt.
Intressant med Sanchez är valet av personer som han omger sig med i Madrid. Utrikesminister Josep Borrell har varit talman för Europaparlamentet (Borrell blir EUs utrikesminister i höst), Spaniens tidigare EU-ambassadör är hans jordbruksminister och till ekonomiminister har han hämtat hem Nadia Calvino från EU-kommissionen.
Pedro Sanchez vet förstås att odla Emmanuel Macron. Notera att före de senaste EU-toppmöten har franske presidenten Macron tagit emot Sanchez både för middag och luncher.
Trots forskarnas bild av högt nätverkskapital för Sverige, Slovenien och Grekland, blir nog utvecklingen för Rutte och Sanchez mer spännande att följa.
Särskilt i en period tid när Tyskland är (ledar-) svagt, Italien gjort sig omöjligt pga extremism i regeringen och Storbritannien lämnat EU i anden redan.