Cirkus Donald Trump lurar oss att fokusera på clowneriet.
Under tiden får han precis som han vill.
Det har varit kalabalik i Quebec när stackars Kanada försökte få ihop ett normalt G7-möte trots Donald Trump.
Han kom sent, han åkte tidigt och gick med på ingenting.
Klimatarbete? Glöm det.
Minska plast i haven? Pfff…
Kvinnors rättigheter? Ingen älskar kvinnor som han! (vackra kvinnor förstås, de andra kan gräva ner sig).
Trump tweetade desto mer, både före och efter.
”Lögnaktig och svag” (om Kanadas premiärminister).
”Totalt orättvist” (om EUs handel)
”Handels-övergrepp! I åratal!” (Om alla).
Och sedan flög den amerikanske presidenten iväg för att möta Nordkoreas ledare med hela världspressens uppmärksamhet riktat mot varje ny tweet, varje nytt uttalande.
Underhållande, absolut.
Men det är dags att sluta se Donald Trump som en clown och inse att det är på allvar nu.
USA har skadat WTO som ett sätt att lösa handelskonflikter genom att stoppa tillsättningar av nya domare till tvistpanelerna.
USA har ensidigt riktat massiva ekonomiska sanktioner mot ett antal ryssar de ogillar (helt okej) men dessutom med tunga straff för alla andra som handlar med dessa ryssar.
Eon i Sundsvall vågade inte sälja el till Sveriges största smältverk, ägt av ett bolag ägt av en rysk oligark och under tiden satt Gränges i Finspång utan aluminium för sin export av värmeväxlare.
Nu ska alla som levererar till Nordstream II straffas av USA.
Karlshamn? Slite? LKAB?
USA har infört strafftullar på stål och aluminium.
Europa är USAs största importör av stål.
Sverige är en av Europas större producenter.
USA har rivit upp Iranavtalet och inför straff för alla som handlar med Iran.
Scania, Volvo Lastvagnar och export för 4-5 miljarder samt svenska banker drabbas.
Och när presidenten ändå höll på förbjöd han biståndsmottagare att ha med familjeplanering att göra.
Afrikanska länder tvingas nu att säga nej till svenskt bistånd.
Vi förespråkar ju familjeplanering.
Det är bara början.
Härnäst vill Trump ha tullar på bilimport.
Därefter är det allt han råkar få ögon på.
EU har försökt resonera med amerikanerna.
Handelskommissionär Cecilia Malmström har hållit oändliga samtal och försökt förklara att alla förlorar på ett handelskrig.
President Macron och förbundskansler Angela Merkel har besökt Trump flera gånger och gjort sitt bästa att vara förstående men tydliga.
De arbetare han säger sig försvara, kommer ju att ta smällen först eftersom europeiska företag tillverkar i USA, anställer flera miljoner av dessa arbetare.
I Europa är det Angela Merkel som har hållit tillbaka och velat resonera lite mer med Donald Trump.
Och lite mer.
Hon har lanserat idén att EU kan lova USA att köpa mer naturgas (svårsåld pga dyr), bilar eller annat som kan tilltala presidenten.
Hon ligger också bakom idén att när EU formellt anmälde USA för att bryta mot den internationella handelsreglerna med sina strafftullar, måste EU samma dag också anmäla Kina för någonting.
Det är viktigt, ansåg Merkel, att USA inte tycker att vi är ensidigt fientliga mot USA.
Angela Merkel lever i hoppet att det kommer en tid efter Trump.
Att USA då ska återgå till att vara resonabelt.
Men det finns ingenting som tyder på det.
Donald Trump trampar förvisso fram som en elefant i porslinsbutik men det vore ett misstag att tro att han är ensam.
Bakom honom finns en hel administration som stöder honom.
Bakom den finns en amerikansk kongress som länge bromsat eller stoppat handelsavtal för att de inte ”gynnar” USA tillräckligt mycket.
Och bakom kongressen finns ett amerikanskt – delvis föråldrat – näringsliv som kämpar med att bibehålla dominansen i en värld som förändras.
De kräver skydd för sina produkter, även om de kallar det skydd för jobben.
Kan de inte sälja kol, gas och bilar, så tvingar de oss att köpa.
Tyvärr kan USA tvinga andra i ganska stor utsträckning.
EU har visserligen en större marknad, en större BNP.
Men ekonomin är global numera.
En produkt tillverkas i flera olika länder innan den sätts ihop och hamnar i en butik.
Många produkter säljs enbart i form av ett mail som visar hur produkten ska monteras av köparen.
Handeln med data är snart större än handeln med varor.
Ägandet av företag ligger inte i ett land längre, utan i flera på samma gång.
Amerikanskt, europeiskt, kinesiskt och ryskt ägande är sammanblandat i så hög grad att det är svårt att straffa en utan att skjuta sig själv i foten.
Det har européerna försökt förklara för Trump.
Men Donald Trump struntar i vem det gör ont hos.
Han bryr sig inte egentligen om amerikanska arbetare.
Han kämpar för att rädda USAs dominans.
När han säger ”Make America Great Again” så är det inte på skoj.
Och i hans huvud är det vi andra som ska göra USA större.
Därför börjar han med att tvinga oss att inte sälja så bra.
Europeiska företag backar självmant för att slippa ta stryk.
Den ryske oligarken med smältverk i Sundsvall fick sälja sina bolag.
Sida förlorar mottagare av bistånd.
Därmed får Trump precis som han vill.
Tro inte annat än att han jublar och letar efter nästa område att slå till på.
Det finns mycket som tyder på att Trump blir omvald och då har vi president Trump i sex år till.
Vilken amerikansk politiker kan komma efter honom på kampanjlöften att INTE vara lika tuff som han mot omvärlden?
USAs aggressivitet är ett faktum som EU måste lära sig hantera på något vis.
Att falla undan kommer att stå oss dyrt.
Kan vi börja med att få tyst på Angela Merkel?